träde
henne tillade, om otrohet i äcktenskapet, och att han ej wore fader till det barn Brita då framfödde återkallade han nu, såwida han därom ingen ting kunde i laga bewis leda. Hustru Brita swarade däremot, att hon hwad deras hushållning
anginge, sökte att göra det bästa hon kunde, men det
oagtadt, att hennes man aldrig war nöjd, utan war
beständigt
mot henne afwog och elak, ända därtill, att han bemötte hänne ofta med hugg och slag, så att hon en och annan gång måst fly ur sitt hus och söka skygd hos grannarna emot hans förolämpning. Utaf deras byagrannar woro äfwen flere närwarande, hwilka intygade, at olåt
esomoftast
förspordes
i Jon Perssons hus; att hustru Brita några gånger kommit till dem, och beklagat sig öfwer mannens elakhet men ingen af dem har sedt det Jon Persson wåldfört Brita. Här talades för öfrigt mycket både mot och med. Jon Persson nekade till att han slagit Brita. Den osämja och kallsinnighet, som råder dem emellan kunde han ej neka, ty den är så synbar. Parterne förmanades till enighet, sämja och frid med tillsägelse att i
widrigt
fall Pastor ansåge sig nödsakad att anmäla saken hos högwördige domkapitlet, till den åtgärd och handhafwande, som kyrkolagen bjuder. uti
XVI. Cap XI §
Hur gick det senare? Läs fortsättningen här.
Källa: Bjuråkers kyrkoarkiv volym KI:2, Sockenstämmans och kyrkorådets protokoll 1825–1836 (Landsarkivet i Härnösand)
