Bakgrund

Första världskriget var utan överdrift sagt ett uttryck för maktpolitisk oro i Europa. Förutom oron i den stora, mellanstatliga politiken fanns en oro i den lilla mellanmänskliga, där orättvisorna i samhället hade blivit uppenbara för den del av befolkningen som inte hade gott om egendom eller pengar. Vänsterradikala grupperingar, framför allt inom arbetarkretsar, hade allt sedan slutet av 1800-talet försökt åstadkomma förbättringar i arbetarnas villkor, men oftast med klena resultat. Även i de nordiska länderna tog sig arbetarrörelsens ansträngningar allt synligare uttryck med demonstrationståg vid första maj och strejker.

Första världskriget

Efter skotten i Sarajevo sommaren 1914, då den österrikisk-ungerska tronföljaren Frans Ferdinand och hans hustru skjutits till döds av den serbiske studenten och nationalisten Gavrilo Princip, bröt de politiska spänningarna ut i krig. Österrike-Ungern förklarade krig mot Serbien i slutet av juli och några dagar senare förklarade Tyskland, som ingått allians med Österrike, krig mot Ryssland, som förklarat sig stöda Serbien. I snabb takt drogs Frankrike, Belgien och Storbritannien med i konflikten. Ålandsservitutet 1856 fastslog att Åland – en del av det ryska storfurstendömet Finland – skulle vara demilitariserat, det vill säga fritt från militär närvaro. Trots detta byggde Ryssland 1914-1916 fästningar på de åländska öarna och bemannade dem.

Tysk utbildning av finska jägarsoldater

Rysslands fiende, Tyskland, gick med på att utbilda finländska frivilliga – det vill säga undersåtar i det ryska storfurstendömet Finland – till jägarsoldater i Lockstedter Lage (lägret Lockstedt). Förryskningsåtgärderna i Finland hade påbörjats på 1890-talet. De pågick fram till att generalguvernör Bobrikov 1904 sköts av den finländske studenten Eugen Schaumann och skapade ett folkligt motstånd mot den ryska överheten. (Det som kallas förryskningsåtgärder i Finland innebar att de styrande i Ryssland försökte få det finländska samhället att ingå som en del av det ryska, med exempelvis rysk valuta och gemensam ekonomi med Ryssland, ryska som första språk samt undervisning på ryska i skolorna och militärtjänst i ryska trupper.) Det folkliga motståndet tog sig bland annat uttryck i att studenter och andra unga män från och med 1915 gärna åkte till den ryske ärkefienden Tyskland för att få utbildning till jägarsoldater, ja till och med deltog i kriget på tysk sida.

Finland självständigt

Februarirevolutionen (i februari enligt den ryska, julianska kalendern, i mars enligt vår tideräkning) i S:t Petersburg 1917 utbröt på grund av massornas missnöje med det långvariga kriget och därav beroende försörjningssvårigheter. Tyvärr ledde oroligheterna inte till någon lugnare fortsättning. Kejsar Nikolaj II abdikerade i mars, regeringarna avlöste varandra under sommaren och våren 1917 och så utbröt oktoberrevolutionen (i november). I det läget proklamerade de finländska politikerna Finland som en självständig stat. De hade tidigare under året förhandlat sig till en relativ självständighet (autonomi) inom ramarna för ett ryskt statsförbund och även diskuterat möjligheterna att ta landets framtid i sina egna händer. Beslutet fattades i lantdagen (sedermera riksdagen) den sjätte december 1917. Finland bad på diplomatisk väg att få erkännande som självständig stat och bland de första att ge detta var Ryssland 2/1, Sverige och Frankrike 4/1, Tyskland 6/1 samt Norge och Danmark 10/1 1918.

Finska inbördeskriget våren 1918

I den unga staten pyrde dock redan motsättningar som också fanns på andra håll. Inom vänstern (de röda) tänkte man, med stöd av socialistiska tankegångar, att en världsrevolution stod för dörren – en början hade ju gjorts i Ryssland. Nu hade man chansen att skapa en rättvisare värld och det skulle ske med vapen. Beväpnade så kallade röda garden upprättades. Det ”lagliga” Finland, det vill säga de politiker som var lagenligt valda (de vita), var av annan åsikt. Den del av befolkningen som höll med politikerna organiserade sig i så kallade vita skyddskårer. De vita organiserade sitt motstånd i Vasa. Tyskland kontaktades och de i Tyskland utbildade jägarna och tyska trupper inskeppades för att hjälpa skyddskårerna att under general Carl Gustaf Mannerheims befäl kväsa det röda upproret. Motsättningarna i Finland hade lett till inbördeskrig.

Ålänningarna vill bli svenskar

Ålänningarnas begäraran - klicka för att se bilden i större formatFredsförhandlingarna i Brest-Litovsk mellan Tyskland och Ryssland resulterade den 3 mars 1918 i ett fredsavtal, enligt vilket de ryska trupperna genast skulle utrymma Finland och Åland. Detta skedde inte. Många av de ryssar som fanns i landet fortsatte att stöda de finländska rödgardisternas revolt.

De ryska soldater som fanns på Åland hade lämnat sin tjänst när de fått höra om februarirevolutionen. Ledarna  av deras militära uppdrag hade störtats, vilket placerade dem i ett ingenmansland. De började plundra och trakassera den åländska befolkningen för att få mat. Ålänningarna tröttnade och i augusti 1917 samlades ombud för kommunerna i Finström för att diskutera situationen.

Enligt protokollen önskade ombuden en ”återförening” med Sverige och ville bli oberoende av Finland. Man utsåg en delegation på fyra man att framföra beslutet till den svenska regeringens och riksdagens kännedom, men den kunde inte omedelbart utföra sitt uppdrag. I stället bildade man en kommitté som fick i uppdrag att arrangera en folkomröstning i frågan på Åland. I december 1917 ägde denna rum.

Resultatet fick formen av en massadress (enligt NE: en formell skrivelse, ofta innehållande en vädjan) till Sveriges konung och folk. Den undertecknades av 7 135 män och kvinnor, som fyllt 21 år. En deputation överlämnade den till Gustaf V den 3 februari 1918.

 

Svensk intervention

Sverige förberedde, uppmanade av ålänningarna, en undsättningsexpedition, den så kallade svenska interventionen på Åland. Expeditionen anlände till Åland den 14 februari. Samtidigt begav sig ryska rådsregeringens ombud i Stockholm, herr Vorovskij, till Mariehamn på den svenska regeringens uppmaning. Han skulle försöka förmå de ryska trupperna att frivilligt lämna ön. Detta gick de också med på, men så anlände en ca 600 man stark avdelning av det finländska vita gardet till Åland.


Svensk postering i Haraldsby

Den svenska posteringen i Haraldsby på Åland. Exercis med ryska kanoner, som användes för posteringens skydd. (Krigsarkivet, Alarik Wachtmeisters arkiv, volym 10)

Några hundratal ålänningar hade anslutit sig till dem och man började att avväpna de ca 2000 ryska soldaterna. Den svenska expeditionen hade anlänt i fredliga avsikter och försökte hindra mansspillan och förhindra att farliga situationer uppstod. Ryssarna förklarade då att de ville avlägsna sig bara om de vita gardena också lämnade Åland. Detta skedde också och finländarna sändes hem landvägen från Sverige. På grund av fartygsbrist skickades en del ryssar till Riga medan de övriga internerades i Sverige.

Eckeröedd 1918 

Svenska och tyska fartyg i isen på Eckerö redd februari 1918. (Krigsarkivet, Alarik Wachtmeisters arkiv, volym 10)

 

Tyskar på Åland

Tre dagar efter fredsavtalet i Brest-Litovsk och fjorton dagar efter att vita gardister och ryssar avlägsnats från Åland anlände till ålänningarnas överraskning en tysk eskader (sjöstridsförband med flera fartyg) med 1200 man till ön. Det var en del av den styrka som den finländska ledningen i Vasa hade kallat till hjälp. Till ålänningarnas förtrytelse övertog de bevakningen av Åland som svenskarna dittills ombesörjt. I maj 1918 var inbördeskriget i Finland över och lugnet hade återkommit till Åland. Nu återstod bara att återställa ön till den fredens ö den skulle vara enligt servitutet 1856.

Demolering av de ryska fästningarna på Åland

Finland, Sverige och Tyskland skrev under en överenskommelse den sista december 1918 om att demolera (förstöra) fästningarna på Åland. Under en period från april till oktober deltog de tre länderna i demoleringsarbeten, som bokfördes noga av det svenska detachementet (den svenska militären) i Mariehamn. När fredsfördraget undertecknades i slutet av juni 1919 i Versailles utanför Paris stod Tyskland som förlorare. Detta gjorde att det tyska demoleringsarbetet blev något försenat.

Demoleringskommitten

Den militära kontrollkommissionens ledamöter 1919 bestående av från vänster kaptenen Ivar Holmqvist (Sverige), generallöjtnanten Hugo Jungstedt (Sverige), viceamiralen Paul Benche (Tyskland, kommissionens ordförande), generalmajoren Theodor Schauman (Finland), kommendören Albert Stoelzel (Tyskland) och översten Emil Grönlund (Finland). Kommissionen sammanträdde den 8/6-1/10 1919. Demoleringsarbetena genomfördes mellan den 1 april och den 11 oktober 1919. (Krigsarkivet, Carl-Eric Wilches arkiv volym 2)

Ålands öde: en fråga för Nationernas förbund

Ålands landskapsstyrelse vände sig till regeringen i Stockholm för att få stöd för ålänningarnas önskan att få tillhöra Sverige. Enligt statsrådet Erik Palmstierna gick svenska UD (utrikesdepartementet) med på att stöda ålänningarnas önskemål på att själva få bestämma vilket land de ville tillhöra. Önskemålet grundade de på den av USA:s president Wilson understödda idén om folkens självbestämmanderätt. Den svenska regeringen försökte få upp Ålandsfrågan på dagordningen vid fredskonferensen i Paris 1919. Sveriges aktivitet i frågan ledde till skarpa protester från Helsingfors, där ifrågasättandet av Finlands suveränitet väckte förargelse. Relationerna mellan Sverige och Finland blev allt mer ansträngda och frågan hänvisades till det nyupprättade Nationernas förbund (föregångaren till FN) av den brittiska regeringen.

Åland en del av Finland

Nationernas förbund sammankallade en rapportörkommission bestående av jurister från olika länder. Denna kommission fick i uppdrag att träffa representanter för Finland, Åland och Sverige för att reda ut vilka argument de olika parterna hade beträffande Ålandsfrågan. Under tiden som kommissionens arbetade försiggick politiska och diplomatiska meningsutbyten mellan de tre parterna, samtidigt som tidningarna publicerade olika åsikter i frågan. Den hann bli lätt infekterad innan Nationernas förbund vid midsommartid 1921 beslöt att erkänna Finlands suveränitet över Åland. I enlighet med Sveriges främsta önskan bestämdes också att öarna skulle förbli neutrala och demilitariserade.

Sidan publicerad: 2013-07-02 | Sidan senast uppdaterad: 2017-06-13