Historisk återblick
Heraldiken anses ha sitt ursprung i korstågstiden, på 1100-talet. Genom ett märke på sin sköld och i sitt banér kunde den i rustning klädde krigaren kännas igen på långt håll. Sköldemärket, ”vapnet”, blev med tiden kännetecken för en släkt i stället för en person. Också städerna skaffade sig tidigt motsvarande märken, något som i Sverige föreskrevs i Magnus Erikssons stadslag omkring år 1350. Men bruket är äldre än så. Märket användes främst i stadens sigill, som var nödvändigt för att bekräfta domslut och andra skriftliga dokument och som således symboliserade staden som självständigt handlande rättssubjekt. Sigillets motiv var säkerligen oftast självvalt. Vanligt var en mer eller mindre symbolisk framställning av stadens port, borg, kyrka eller skyddshelgon. Någon gång valde man en rent heraldisk typ, liksom i tidens släktvapen.
I vårt land finns såväl släkt- som stadsvapen belagda från och med 1200 talet, oftast genom sigill eller gravvårdar. I senare tid fick städerna vanligen sigill eller vapen av Kungl Maj:t i samband med stadsprivilegierna. På 1500-talet ålades också häraderna att skaffa sig sigill – framför allt för att därmed kunna bekräfta riksdagsbeslut – och även en del av dessa fick heraldisk utformning. Detsamma gäller sockensigillen; sådana finns dock enbart i vissa landsdelar, framför allt i Norrland och Dalarna. Myndigheterna tycks mycket sällan ha haft med häradernas och aldrig med socknarnas symbolval att göra.
För de kommuner, som tidigare varit städer, kan alltså kommunvapnet ha lång tradition. Landskommuner har först under 1900-talet börjat använda vapen för att därmed ge synligt uttryck för sin självständiga ställning. Ofta har man då sökt förebilder i socken- eller häradssigill från äldre tid. Vapnen har i allmänhet utarbetats av eller i samarbete med det år 1953 indragna Riksheraldikerämbetet och fastställts av Kungl Maj:t. Riksarkivet övertog ämbetets uppgifter och har medverkat vid tillkomsten av många kommunala vapen. Många vapen har emellertid tillkommit på annat sätt och ibland inte heller fastställts annat än av kommunen själv. Omkring år 1970 torde ungefär hälften av de kommunala enheterna – städer (samtliga), köpingar, municipalsamhällen och landskommuner – ha haft vapen. De nya kommunerna, som bildats genom indelningsreformerna under 1950 – 1970-talen, har oftast övertagit ett av de äldre – vanligen den namngivande enhetens vapen. Andra har låtit utarbeta nya, ibland genom att ta upp element från äldre vapen. Några kommuner har funnit, att deras vapen är utformade enligt en gången tids ideal, och av den anledningen låtit modernisera dem.
Kommunvapen i dag
Kommunvapen fastställs inte längre av högsta instans. Däremot måste de från år 1974 registreras hos Patent- och registreringsverket för att bli lagligen skyddade för missbruk i kommersiella sammanhang. Till anmälan för registrering ska bland annat fogas yttrande av Riksarkivet, som i dessa fall alltid hör den Heraldiska nämnden (SFS 1973: 686, 2007:1179). Riksarkivets medverkan avser att säkerställa att det nya vapnet inte kan förväxlas med något annat svenskt eller välbekant utländskt vapen. Vidare ska Riksarkivet se till att vapnen framställs i enlighet med vedertagna heraldiska regler och i en stil, som passar vår tid samt att vapnen håller en konstnärlig kvalitet. Det innebär bland annat att vapenritningarna görs utan kontureringar eller skuggningar och ej i perspektiv. Ej heller används fler tinkturer (kulörer) än de två metallerna guld (gul) och silver (vit) och de fyra färgerna: rött, blått, svart och grönt. Tinkturmöte skall undvikas, det vill säga metall får ej gränsa mot metall och färg mot färg.
Inom Riksarkivet handläggs de heraldiska ärendena numera av Heraldiska enheten. Den förestås av statsheraldikern som är föredragande i Heraldiska nämnden, som står under riksarkivariens ordförandeskap och sammanträder ett par gånger om året. Inom nämnden finns, av regeringen utsedd, heraldisk, antikvarisk, juridisk och konstnärlig expertis.
Vid registreringen görs tre original varav ett förvaras av kommunen och de andra av Patent- och registreringsverket respektive Riksarkivet. Varje ny framställning av vapnet måste rätta sig efter vapenbeskrivningen, den så kallade blasoneringen. Den är avfattad med en särpräglad men exakt heraldisk terminologi. Det är beskrivningen som är det primära, och det är faktiskt den som registreras – bilden är endast ett exempel. En bild som inte kan beskrivas i ord kan därför inte användas som vapenbild. En heraldisk kunnig konstnär kan, med utgångspunkt i blasoneringen och med iakttagande av de heraldiska reglerna, utföra sin egen tolkning av vapnet. Detta innebär också att en kommun mycket väl själv samtidigt kan bruka sitt vapen i olika utformning för olika ändamål – i färg och svartvitt, med olika sköldform eller grad av detaljrikedom etc.
De vanligaste sköldformerna är så kallad spansk respektive fransk sköld. Den första med en rund undersida och den andra med avrundade nedre hörn som i mitten mynnar ut i en nedåtgående spets. Sköldformen väljs mestadels så att den på bästa sätt passar vapenbilden. Det finns ingen rangordning bland sköldformerna.
Kommunen behöver inte kassera upptryckt brevpapper eller gamla flaggor om en ny variant tagits fram men det är en annan sak om man bytt vapen och registrerat en ny beskrivning. Då är det inte längre lämpligt att kommunen använder det gamla vapnet.
Riksarkivet står till tjänst med både rådgivning och omarbetning respektive nyteckning av heraldiska vapen. I samarbete med kommunen, tar vi fram förslag som granskas i nämnden, fastställs av kommunen och registreras av Patent- och registreringsverket.
Vapnens bruk
Vapnet kan användas överallt där kommunen vill bli igenkänd och som sammanhållande, enhetlig symbol för kommunens samtliga verksamheter samt även på brevpapper, i annonser och poststämplar, på byggnader, fordon, trafikskyltar och i mer högtidliga sammanhang på diplom och vigselbevis. Det är praktiskt att ha även en förenklad variant av vapnet för användning på besvärliga underlag och i litet format.
I några kommuner, som tidigare varit städer, brukar man ofta kröna vapnet med en s.k. murkrona – en stiliserad stadsmur, vanligen med fem hängtorn. Murkronan är ett på 1700-talet tillkommet tillbehör till vapnet, som numera inte tas med på den registrerade prototypen. Landskommuner har aldrig använt den och deras nutida efterträdare brukar avrådas från att ta upp bruket. I den mån kommunen låter vapnet användas av näringsidkare bör inte dessa ha med kronan.
Andra tillbehör till vapnet, vanliga i den personliga heraldiken, används inte i Sverige. Undantag är endast städerna Malmö (hjälm med hjälmprydnad), Landskrona (krona och sköldhållare) och Halmstad (hjälm med hjälmprydnad).
Vapnet är också kommunens flagga. En korrekt heraldisk flagga ska vara kvadratisk och dess duk ska ha samma färg, delningar och motiv som vapnet i sköldform. Dessutom ska vapenbilden spegelvändas på dukens motsatta sida så att motivet är rättvänt mot flaggstången. Den ursprungliga tanken bakom detta är att vapendjuret alltid ska vända sitt rytande gap framåt – och inte fegt visa fienden ryggen. Detsamma gäller om vapnet ska appliceras på kommunens bilar.
På bordsflaggor där vapnet i sköldform avbildas på en duk, som är monterad på en vågrät stång kan man komplettera med kommunens namn under skölden, aldrig i skölden.
Kommunen äger sitt vapen och följaktligen är det fritt för den att använda detta i obegränsad utsträckning. Kommunvapen används emellertid inte endast för att symbolisera kommunen som en myndighet, utan även av andra för att symbolisera kommunens geografiska område – vid nyhetsrapportering, evenemang, på souvenirer och vykort, bildekaler och som privat dekoration. I dessa sammanhang är kommunvapnet fritt för användning. Kommunen ska inte ge tillstånd eftersom det inte behövs. Användaren behöver inte ens fråga om lov. Exempelvis får en privatperson hissa upp en kommunflagga på sin flaggstång. Han riskerar dock att fastigheten av andra blir betraktad som kommunens. Det må betraktas som enbart positivt att en invånare vill ge utryck för sin kommuntillhörighet genom att använda sig av kommunvapnet – bara det görs på rätt sätt.
Om däremot en näringsidkare vill använda kommunens vapen som en del av sin logotyp eller varumärke, ska tillstånd inhämtas hos kommunen. Vid tillståndsgivning bör kommunen framhålla att näringsidkaren icke får ensamrätt till själva vapnet – detta för att garantera att även andra får utnyttja denna möjlighet samt att kommunen undantar användning av en ev. murkrona.
Bedömningen om det behövs ett tillstånd för användning av kommunvapen eller inte kan ibland vara besvärlig. I dessa fall hjälper Riksarkivet till.
Riksarkivet får regelbundet frågor om ”gamla” vapen, d.v.s. sådana som fastställts för kommuner, som sedermera uppgått i större enheter. Det kan också avse ett äldre vapen för en ännu bestående kommun. Om vapnen har varit registrerade, övertar den nya kommunen rättigheterna till dessa. Om vapnen inte varit registrerade – t.ex. har sockenvapen sällan blivit det – är dessa vapen fria för bruk i vilket syfte som helst. Ingen kommun kan samtidigt ha mer än ett vapen men kommunen kan registrera dessa äldre vapen som kommundelsvapen och reservera dem för framtida bruk. Det är inte ovanligt, att de tas upp av den kyrkliga församlingen, som ju ofta territoriellt överensstämmer med den gamla kommunen. Ibland har vapnet anammats av hembygds- eller idrottsföreningar med den gamla enheten som bas. I många fall är det utmärkt om ett välkomponerat men herrelöst kommunvapen på detta sätt tas om hand och får chansen att fortleva i ett seriöst sammanhang.
Heraldiken lever sedan sekler i hela Europa och i Norden blomstrar den som aldrig förr. Ett heraldiskt vapen är i dag en given kommunsymbol som lätt kan urskiljas i dagens brokiga skara av logotyper och andra märken. Kommuninvånarna har lätt att ta till sig denna i bygdens historia förankrade symbol. Tack vare de smidiga heraldiska reglerna är det lätt att hålla vapnets utseende i takt med tiden – formen förändras men innehållet förblir detsamma.
Vapen kan användas helt emblematiskt. Tre kronor som symbol för Sverige är ett för alla välkänt exempel på denna egenskap. Ingenting hindrar kommuner med fristående motiv i sitt vapen att använda detta på samma sätt. Ett välgjort kommunvapen torde därför vara den mera långsiktiga och mångsidigt brukbara investeringen. Kommunen anknyter med sitt vapen till en många sekler lång nationell och internationell tradition.
Författningar
Lagen (1970:498) om skydd för vapen och vissa andra officiella beteckningar.
Kungörelsen (1973:686) om registrering av svenska kommunala vapen.
Förordningen (2019:167) om vissa officiella beteckningar.
Förordningen (2009:1593) med instruktion för Riksarkivet.
Litteratur
Ny svensk vapenbok utkom 1992 med statsheraldiker Clara Nevéus som författare. Boken är en illustrerad översikt över Sveriges samtliga vapen för landskap, län och kommuner. Sedan dess har några vapen tillkommit, vilket framgår av de register som finns på denna hemsida. Där finns också länkar för relevanta författningstexter, färgkoder och beställningsformulär.
