anförande var, att mycken osämja rådde dessa makar emellan, utan att någon kunde bestämma hvilkendera vore den felaktigaste. En viss hårdhet i kynnet troddes tillhöra dem båda, och då en djupt inrotad, på blind egenkärlek men ej på sanning grundad öfvertygelse om hvarderas oskuld och ofelbarhet hindra de dem att aflägga denna hårdhet, så kunde ej heller någondera förmås att taga första steget till försoning. Det barn hustru Brita framfödt och som Jon Pehrsson väl icke med orden öppet nekade sig tillhöra, men hvilket han dock i gerningarne tycktes undandraga sin faderskärlek, var blifvet, istället för ett föreningsmedel de äkta makarna emellan, ett nytt frö till fortfarande oenighet och köld.
KyrkoRådet gjorde makarna ömma och alfvarliga föreställningar, samt förmådde dem slutligen att samtycka till samman flyttning och ett inbördes bemödande för frid, kärlek och
endrägt. Brita fordrade endast att Jon Pehrsson skulle komma att hemta henne, och ehuru Jon Pehrsson i början bestämdt vägrade dertill, förmåddes han likväl slutligen att derom afgifva sitt löfte.
Under tillönskan att Gud måtte förändra de båda olyckliga makarnes sinnelag till inbördes kärlek och välvilja, såsom enda grundvalen för en bättre och
sällare
sammanlefnad i framtiden, åtskiljdes kyrkoRådet.
Bjuråkers Sacristia – Dag som ofvan.
På kyrkoRådets Wägnar
L.O. Berg
Källa: Bjuråkers kyrkoarkiv volym KI:2, Sockenstämmans och kyrkorådets protokoll 1825–1836 (Landsarkivet i Härnösand)
