Både kyrkan och staten ansåg att äktenskapet var en av samhällets hörnstenar och att äktenskapet därför måste skyddas. Detta betydde dock inte att det var omöjligt att få skilsmässa.
Det strävsamma paret var ett starkt ideal, här förkroppsligat av gruvarbetaren Anders Bennbom född 1828 och hans hustru Sofia född 1830. Fotografi ur Dannemora gruvors arkiv, tavla nr 7 (Landsarkivet i Uppsala)
Skilsmässor var ovanliga på 1700-talet. Enligt lagen fanns endast två giltiga skäl att skiljas: att den ena av makarna antingen hade övergivit den andra eller varit otrogen.
Att få ut skilsmässa var svårt, omständligt och tidsödande. Paret skulle först flera gånger förmanas och varnas av prästerskapet och lokala kyrkliga instanser (kyrkoråd och sockenstämma). Syftet var att få makarna att försonas och förbli ett äkta par.
Om det inte hjälpte skulle en domstol granska ärendet och bedöma om det fanns grund för skilsmässa. Fanns det inte måste makarna fortsätta vara gifta. Fanns det grund skulle paret vända sig till domkapitlet för att få ett bevis på skilsmässan, så kallat skiljobrev. Beslutet fattades alltså av den världsliga domstolen medan beviset utfärdades av kyrkan.
För att se hur skilsmässa och makar i konflikt hanterades på 1500- respektive 1800-talet, se exemplen
Skilda vägar från 1500-talets Malmö,
Ett stormigt äktenskap från 1800-talets Hälsingland
och
Osämja och otrohet från 1800-talets Visby.
