Vid Drottninggatan i Stockholm byggdes på 1630-talet ett stort hus: Barnhuset. Här uppfostrades föräldralösa barn och andra barn vars föräldrar inte klarade av att försörja dem.
Fasad av Barnhuset emot Öster, eller Drottninggatan. Ritning av Johan Eberhard Carlberg 1762 (Stockholms stadsarkiv)
Fram till 1785
Barnhuset kallades först Stora barnhuset och senare Allmänna barnhuset. Mellan 1638 och 1785 tog barnhuset emot äldre barn som var föräldralösa eller på annat sätt saknade försörjning. De yngsta barnen var fem år.
För de mindre barnen grundades på 1750-talet två nya barnhus i Stockholm: Frimurarbarnhuset och ett barnhus i Danviken som kom att gå under namnet Politibarnhuset. När barnen på Politibarnhuset blivit tillräckligt stora flyttades många av dem över till Stora barnhuset.
Före 1785 fick barnen bo på Stora barnhuset under flera år. Barnhemsbarnen fick skol- och yrkesutbildning, främst i olika hantverk. Det var vanligt att man lämnade barnhuset vid ungefär tolv års ålder.
Fram till 1750-talet varierade antalet barn mellan 100 och 200 per år, därefter steg antalet till uppemot 300–350 barn. Dödligheten var hög. Under barnhusets första hundra år låg den på cirka 8 procent, mellan 1721 och 1750 på 2,6 procent och därefter (fram till 1785) på 6,5 procent.
Från och med 1785
År 1785 blev inrättningen en anläggning som tog emot barn och sedan placerade ut dem i fosterhem i hela landet. Barnen kom som föräldralösa, hittebarn, eller som remitterade från någon av stadens myndigheter, som ambarn (modern arbetade som amma på barnhuset) eller så kom de till barnhuset för att modern eller någon annan betalade en avgift för dem.
Sedan var det barnhusets uppgift att så fort som möjligt ordna med en fosterhemsplacering någonstans i landet. De flesta stannade bara någon eller några månader på barnhuset.
Huset vid Drottninggatan revs år 1886 och Allmänna barnhuset flyttade till platsen där Norrtulls sjukhus idag ligger.
