Fram till 1695 kunde domstolar i Sverige ålägga en anklagad att befria sig från misstankar genom så kallad edgärd eller laggärd.
Edgärd innebar att en anklagad som nekade till beskyllningarna skulle samla ihop ett antal edgärsmän eller edgärdskvinnor som ville gå ed på att den anklagade talade sanning. För olika brott och olika omständigheter gällde olika antal edgärdspersoner, ofta sex, tolv eller tjugofyra. Den anklagade som lyckades frikändes medan den som misslyckades blev fälld.
Denna rättsliga metod byggde på att man höll eden helig och drog sig för att svära falskt eftersom man annars fruktade att hamna i den ondes makt.
Parallellt med edgärdsmannaprocessen användes också nämndemannaprocessen som innebar att ett antal nämndemän granskade bevisningen i ett mål och därefter friade eller fällde. Under 1500- och 1600-talet tog nämndemannaprocessen alltmer över och 1695 avskaffades edgärdssystemet helt. Även i fortsättningen fanns dock den individuella värjemålseden kvar – alltså att man på egen hand kunde svära på att man talade sanning.
