Rättegången mellan Anders Roos och Jürgen Weiss

Rättegången

Roos och Weiss ställdes i november 1714 inför Regementsrätten anklagade för sodomi. De tvingades att i minsta detalj redogöra för sina sexuella handlingar. Regementsrättens närgångna frågor utgjorde inget självändamål. Det gällde att fastställa om de genom fullbordat samlag kunde dömas för sodomi, något som inte kunde ledas i bevis trots pressande förhör. Istället för dödsstraff dömde Generalkrigsrätten, som bestod av höga officerare, därför i september 1715 till gatlopp och förvisning ur riket.

Roos och Weiss agerade delvis olika under rättegången. Båda erkände att de regelbundet haft sexuellt umgänge med varandra. Jürgen Weiss gav inför rätten uttryck för djup ånger och visade stor beredvillighet i sina svar under förhören. Till att börja med hävdade han att han uppfattat Roos som ett ”wärkeligit qwinfollk” eller som hermafrodit. Han menade att han handlat i okunskap om Roos verkliga natur. I kompaniet hade Roos rykte om sig att bryta mot normerna för manligt beteende. Det sades att han under sin tid som soldat i Livland under Stora nordiska kriget bakat bröd och tvättat officerarnas kläder samt utfört andra kvinnosysslor. Han påstås även ha ridit med damsadel.

Men Weiss försvar inför rätten visade sig snart ohållbart. Han tvingades erkänna att Roos trots allt var en fullgod karl. Vid ett tillfälle under förhöret förklarar han att han visst tänkt att Roos var en karl, men att han tillika var som ett kvinnfolk. För säkerhets skull beslutade rätten att låta en fältskär företa en kroppslig besiktning av Roos. Weiss menade att det var först när Roos hustru avslöjat att hon var gravid som han på allvar insåg hur hennes make var beskaffad. Det var hustrun som lyckades övertala honom att upphöra med förhållandet och att anmäla sig själv hos kaptenen, vilket skedde utan Roos medverkan eller vetskap.

Roos intog en mer hårdnackad attityd inför rätten och visade inga större tecken på ånger. Hans svarade närmast motvilligt på rättens frågor. När Weiss efter brytningen med Roos vid ett tillfälle frågade varför han grät och uppmanade honom att bekänna sin synd, svarade han endast: ”lappri”, antydande att han betraktade denna ”synd” som en bagatell. Av vittnesmålen framgår dock att han tog brytningen med Weiss mycket hårt.

Roos hustru Maria tvingades acceptera att dela den äkta sängen med sin makes vän. Enligt förhöret hade hon märkt att ”Roos mera älskat Weiss än henne”. Som främling i landet och gravid befann hon sig i en svår situation. Det var tack vare henne som Weiss till slut vände sig till sina överordnade för att bekänna sina synder.

Maria förklarade inför rätten att hon hoppades att befälet skulle förmana hennes man att leva på ett bättre sätt med henne. Sannolikt insåg hon inte vilka katastrofala följder som Weiss och hennes bekännelse skulle få. Av protokollen framgår att hon ofta blev illa behandlad av sin man. Hon klagade på att Roos slösade bort alla pengar på krogen i umgänge med ”karlar” så att hon fick gå hungrig. När Weiss vid ett tillfälle frågade Roos varför han slog sin hustru som inte gjort något ont, blev svaret: ”hon är min olycka, hon kan taga sin häst, rida sin väg, och föda sig som hon kan”. Under en inkvartering i Roslagen, då Roos legat i sängen med Weiss i sin famn, frågade Maria sin man: ”varför tager du mig inte i famnen så gärna som Weiss”. Då hade Roos svarat: ”jag ger dig fan. Jag giver dig god dag”. Samma kallsinniga bemötande tycks ofta ha förekommit från makens sida.

Domen

Generalkrigsrätten fällde sitt utslag 14 september 1715. ”För deras förargliga exempel skull och till att hämma och betaga anledning till sådana synders vidare inristande” så skulle Anders Roos och Jürgen Weiss skiljas från regementet. I avvaktan på att de kunde förpassas ur riket skulle de placeras på något av rikets slott eller fästningar. Men först skulle de ”androm till skräck och varning” straffas med gatlopp och kyrkoplikt. Det förstnämnda innebar att de skulle föras fram och tillbaka mellan två led av män utrustade med käppar, och bli slagna på sin bara rygg för varje gång de passerade. Roos som var den äldre och som ansågs vara upphovsman till den vederstyggliga otukten, skulle göra sju gatlopp och Weiss ”endast” fem. Under rannsakningen internerades de på Västerås slott.

Generalkrigsrättens utslag justerades den 11 oktober av Justitierevisionen som bestod av den del av rådet som utgjorde landets högsta rättsinstans. Rådsherrarna hade inga principiella invändningar mot Generalkrigsrättens dom, men ansåg att den borde kungöras bakom lykta dörrar och inte publiceras. Detta för att undvika den ”förargelse” som brottet annars skulle väcka. Av samma skäl förvandlades påföljden gatlopp till skarpt spöslitande och i stället för att sättas i stocken i eller framför kyrkan, skulle enskild botgöring ske i sakristian. Även om spöstraffet var kännbart utgjorde landsförvisning den allvarligaste påföljden. Guvernören och vice överståthållaren Gustaf Adam Taube fick i uppdrag att se till att Roos och Weiss skickades utomlands på varsin farkost så att de inte skulle kunna följas åt i det nya landet. Rådsherrarna, med kanslipresidenten Arvid Horn i spetsen, konstaterade för övrigt att Anders inte hade rätt att använda efternamnet Roos som utgjorde ett adligt privilegium.


Utdrag ur Generalkrigsrättens protokoll 18 november 1714

Förhör med Jürgen Weiss (moderniserad stavning). Rätten frågar om han ”ofta och många gånger haft med Roos att beställa”:


Klicka för förstoring!

R: Ja väl ofta och många gånger, dock kan
han ej säga ett vist tal, men alla gånger
han med Roos således umgåtts, har Roos
övermåttan kärlig emot Weiss varit
och honom kysst, klappat och eljest som ett
kvinnfolk karesserat. Detta umgänge be-
rättar Weiss sig och hava plägat med Roos
åtskilliga gånger enär Rosens hustru
i samma säng legat, varvid hustrun
stilla legat, men om hon sovit eller
varit vaken, det kan Weiss ej visst
veta.

R = Weiss svar på rättens fråga
Karesserat = smekts, visat ömhetsbetygelse


Utdrag ur Generalkrigsrättens dom 14 september 1715

Om Generalkrigsrättens bedömning av Weiss del i brottet (moderniserad stavning):

 
Klicka för förstoring!

…Weiss, vilken tyckes fuller ej

hava i förstone annat vetat, än
det Roos varit kvinnfolk, eller åt-
minstone en hermafrodit, all-
denstund Roos ej velat tillåta,
att Weiss skulle känna honom på
bara livet, varandes och Weiss en
ung karl av 22 år, som bedyrar sig
aldrig hava med kvinnfolk haft
att beställa, och sålunda kunnat
så mycket lättare bli förledd; utom
vilket han och själv sig rättat och
ångrat, samt saken angivit,
men emedan han likväl här
inför Kongl. Generalkrigsrätten
tillstått, det han äntligen märkt,
det Roos ej var som något kvinn-
folk beskaffat, utan en rätt
karl, och dock därefter samma o-
tukt med honom drivit, så
tyckes han med 5 gatlopp bö-
ra plikta, vilket dock allt
till hans Kongl. Majtts nådiga
omprövande hemställes.
Ut supra.

Uppå Kongl. Generalkrigsrättens vägnar


Delikvent, Delinkvent = förbrytare, missdådare; person som ska undgå kropps- eller dödsstraff
Invektor = den som förorsakat brottet, tillskyndare, initiativtagare

Källor

Generalauditören, Handlingar till generalauditörsmål 1715 apr – okt, nr 51.
Justitierevisionen, Rådsprotokoll i justitieärenden 1715-10-11.
Riksarkivets ämnessamling Militaria, vol. M 1518.

Litteratur

Andersson, Hans & Perlestam, Magnus: 2003, ”Sodomiter inför rätta. Sexuellt avvikande inför militär domstol i början av 1700-talet” i: Karolinska förbundets årsskrift 2001. Lund.

Liliequist, Jonas: 1992, Brott, synd och straff: tidelagsbrottet i Sverige under 1600- och 1700-talet. Umeå.