Sverige tvingade in Norge i en union vid freden i Kiel 1814. De norska självständighetssträvandena var starka redan från början och gav upphov till flera olika kriser under årens lopp. Den sista spiken i unionens kista blev norrmännens krav på att få upprätta egna konsulat i utlandet. Den svenske kungen Oscar II vägrade godkänna detta och följden blev till slut att norska stortinget ensidigt sade upp unionen i juni 1905. I en följande folkomröstning i Norge vann självständighetssaken en överlägsen seger. I Sverige fanns vissa som ansåg att man skulle tvinga tillbaka Norge i unionen med vapenmakt. Båda sidor förberedde sig hur som helst för krig.
Redan under sommaren förlades en stor del av kustflottan till västkusten och när krigshotet kulminerade under september 1905 låg kusteskadern stridsberedd ett par mil från gränsen. Sveriges högste befälhavare för kustflottan hette vid denna tid Wilhelm Dyrssen. I Krigsarkivet finns en spännande brevväxling bevarad mellan honom på plats vid kusteskadern och hans fru Lizinka, som upplevde krisen hemma i Stockholm och på lantgården Öråker. Förutom att vi för ovanlighets skull här har tillgång till båda parters brev så skriver de också mycket ofta till varandra under denna tid, nästan varje dag. Vi kan alltså följa förloppet mycket nära och får del av såväl unionskrisens förlopp som högst vardagliga bestyr vare sig de äger rum hemma hos en högreståndsfamilj eller ombord på pansarbåten Äran. Man kan inte heller undgå att notera det kärleksfulla tonfallet mellan makarna. Saknaden och oron lyser hela tiden igenom.
| Lizinka Dyrssen (1866-1952), född af Ugglas, gifte sig med Wilhelm Dyrssen 1888 och de fick två barn. Hon var mycket aktiv i rörelsen för kvinnlig rösträtt och var bland annat ordförande i Fredrika Bremerförbundet 1920-1937. Även försvarsfrågor låg henne varmt om hjärtat och 1894 var hon en av initiativtagarna till grundandet av Kvinnoförbundet för Sveriges sjöförsvar. |
Wilhelm Dyrssen (1858-1929) valde, liksom tvillingbrodern Gustaf, sjöofficersbanan med stor framgång. Ytterligare en bror, Gerhard, blev kommendör och sjöminister. Gustaf slutade som viceamiral medan Wilhelm blev konteramiral 1904, sjöminister 1906, viceamiral 1911 och slutligen befälhavare över Stockholms station 1916-1923. De tre bröderna utgjorde tillsammans en stark allians inom svensk sjökrigspolitik under början av 1900-talet. |
Pansarbåten Äran, sjösatt 1901, var Wilhelm Dyrssens fasta punkt under kusteskadern 1905. Lizinka tillbringade sommarmånaderna på lantstället Öråker nära Kungsängen.
Den 23 september 1905 hade de norska och svenska förhandlarna i Karlstad kommit fram till en uppgörelse som säkrade en fredlig upplösning och dagen därefter avseglade kusteskadern tillbaka till Göteborg. Den 26 oktober avsade sig Oscar II den norska kronan. Wilhelm Dyrssen gav en klarsynt kommentar av utgången i sitt brev till hustrun den 25 september:
- ”… krisen fått den lyckligaste utgång man kan tänka sig, så som den började. Jag för min del sörjer icke unionen; jag tror vi komma att hafva det bättre utan och folken komma inom en rätt kort tid att mötas. Hvad har då händt? Jo att Bernadotterna mistat en krona, som de verkligen mycket litet sjelfva gjort till för att behålla.”
Bo Berg
Den 2-3 juli hade Lizinka i sitt brev till Wilhelm berättat att en fru Rosalie Juel försökte få henne och andra att ställa upp i någon form av kvinnodemonstration mot krigsrisken. Hon avslutar stycket med orden:
Jag blir kanske tvungen att besluta något, utan att få tala med dig, men då får min älskade försöka att lita på mig. Jag ska alltid ha för ögonen hvems hustru jag är, men jag måste nog få göra hvad jag kan anse vara rätt.
Som vi ser av Wilhelms svar den 5 juli fann han den idén mycket oroande:
När jag kom till passusen om fru Juels förslag klack det till i mig och jag telegraferade genast. Älskade kära hustru! Gör intet. Skulle ditt namn vara med om något slags upprop i någon sådan riktning, som du antyder skulle det på det allra djupaste bedröfva mig och skada min ställning som HBe och hvad mer skada andan inom eskadern och det hafva vi ej rättighet till.
I september kulminerade krisen. Norrmännen mobiliserade och förhandlingarna i Karlstad ajournerades. Lizinka ger i sitt brev till maken den 12 september en bild av stämningarna i Stockholm.
Här talas ju inte om annat i staden, och jag har aldrig sett menniskor öfver lag se så allvarsamma ut, men alla säga enstämmigt, måtte de bara inte ge efter. Aftonens tidningar tala ju något lugnare, och vettlösa vore väl norrmännen (”norskarna” som det moderna skällsordet lyder) om de gåfve sig in uti krig.
Källor
Wilhelm och Lizinka Dyrssens arkiv
Flottans porträttsamling
Chefen för kustflottans stabsexpedition, K 1:1.
Unionsåret 1905 – dramatik och vardag. Två brevväxlingar. Kungl. Samfundet för utgivande av handskrifter rörande Skandinaviens historia, 2005.
Evabritta Wallberg: Unionsupplösningen 1905 - vånda och befrielse. Ur Grannar emellan. Riksarkivets årsbok 1997.
