Icke obekanta från den litterära världen är skildringar av hur bruksbefolkningen pryglades av bruksöverheten. Johan-Olov Johansson, som själv arbetade i smedjan i Horndal åren runt förra sekelskiftet, har exempelvis i en av sina noveller berättat om »den gamla så kallade goda tiden, då husagan ännu användes som rättskipningsobjekt på de gamla järnbruken». Han fortsätter: »På en del bruk, där det fanns stora och kraftiga bruksförvaltare eller patroner, var stryk ett ganska allmänt bestraffningsmedel. På andra bruk där överhetens kroppskrafter var mindre, var det mera sällsynt och på en del kunde till och med smederna själva allt emellanåt övertaga rollen av pryglare.»
Det nedanstående, som tilldrog sig vid Stensta järnmanufakturverk (strax söder om Rockhammar i Fellingsbro socken) om kvällen 28 augusti 1827 ansluter sig till denna tradition. Huvudpersonerna är bruksinspektorn August Andersson, som skötte bruket under bruksägaren A. R. Rosensvärds frånvaro, hammarsmedsmästaren Carl Kihlström, en nära femtioårig man av »mindre växt, men dock någorlunda undersätsig» som i tre år hade varit mästare i Stensta (där han emellertid också tidigare arbetat under en längre period) och hans son Carl Gustaf Kihlström, som tjänstgjorde som smeddräng hos sin far. Sonen var tjugo år gammal, också mindre till växten men »af något häftigt lynne».
Till bergmästaren inkom en skrivelse från bruksägaren Rosensvärd, som meddelade att »min till biträde antagna bruksinspektor August Andersson af mina Hammarsmeder Mästaren Carl Kihlström och Smedsdrängen Carl Gustaf Kihlström blifvit i smedjan så misshandlad, att han där befunnits afdånad liggande med flera blodviten så i hufvudet som å halsen och sedermera i flera dygn fortfarit att vara utan sansning» och till »denna händelses lagliga utredande och förbrytarnes befordrande till laga bestraffning» anhöll att saken skulle upptas i bergstingsrätten (en särdomstol för bergshanteringsrelaterade fall som existerade mellan 1756 och 1851). Målet behandlades sedan på ett urtima bergsting 30 oktober 1827.
Bruksägaren Rosensvärds skrivelse
Enligt Kihlströmmarnas egen berättelse i rätten hade en större reparation företagits i stångjärnssmedjan, och efter att den fullbordats hade folket förplägats och den äldre Kihlström hade därför varit »vid tillfället något plägad». Stående på smedjebacken efter kalaset hörde han hur bälgarna vid hans härd mot förmodan var igång men gick ojämnt, varför han gick in i smedjan och där av byggmästaren Söderholm fick veta att bälgarna igångsatts på order av inspektor Andersson. Meningen var att bälgarna skulle tillses av Söderholm. Kihlström förklarade att bälgarna inte behövde någon tillsyn utan tvärtom härigenom kunde komma i olag, vilket skulle uppskjuta arbetets påbörjande en dag. Andersson, som också var närvarande, sade åt Kihlström att gå hem och lägga sig, vilket han tydligen också skulle ha gjort om han inte i dörren till smedjan hade upptäckt att hans son kommit i krakel med knippsmeden Anders Öberg, som hade slagit ikull sonen och hotade att »illa hantera» honom. Inspektor Andersson hade då slagit ikull fadern Kihlström på golvet, ställt sig grensle över honom och rappat honom med en mindre käpp, så att Kihlström förlorade sansningen. Den unge Kihlström hade sagt åt Öberg att låta bli sig och Andersson att släppa fadern, men som inspektorn inte gjorde min därav hade han fattat en brädbak och slagit honom ett kraftigt slag, som dock inte var ämnat åt huvudet.
Andra vittnen förnekade emellertid att Andersson haft Kihlström den äldre under sig eller ens slagit honom och att Öberg skulle ha slagit ikull sonen Kihlström. I domslutet har bergstingsrätten kommit fram till att det i själva verket var Öberg som låg omkullslagen på smedjegolvet, »blåslagen under ögonen», och att Andersson hade tyckt sig böra måttligt aga mäster Kihlström med den lilla käppen eftersom denne hade fattat i Anderssons rock när Andersson sökt hindra bråket mellan sonen Kihlström och Öberg, varvid rocken, som uppvisades i rätten, gått sönder på två ställen. Vidare ansågs det styrkt att sonen Kihlström träffat Andersson i huvudet med en slägga (möjligen med en brädbak, vilket dock inte förändrade våldets straffvärdighet). Sannolikt hade ynglingen på något avstånd kastat släggan mot Andersson.
Sonen Kihlström dömdes till sexton dagars fängelse vid vatten och bröd. Mäster Kihlström dömdes till böter – han hade ju inte deltagit i sonens våldsamheter men genom sina gärningar ändå varit orsak till dem. Kihlströmmarna skulle även en för båda och båda för en ersätta Anderssons kostnader. Denna senare bestämmelse torde ha lugnat inspektor Anderssons bror, Axel Andersson i Nora, som inför bergstingsrättens behandling hade skickat ett brev till bergsrådet Samuel Troilius i Nora − rättens domare −, vari han hoppas på att kihlströmmarna kunde bli gemensamt skadeståndsskyldiga eftersom »Smedje Drängen lärer wara utan tillgong». Han skriver också att det »skulle blifwa hårdt för min Bror om han ej skulle få ersatt för sitt lidande»; brodern hade för tillfället inget arbete och Axel Andersson var »rätt ledsen öfwer honom».
Men vilka lidanden genomgick egentligen inspektor Andersson? Enligt vittnesutsagor blev han efter att ha blivit utsatt för den unge Kihlströms övervåld liggande på golvet men hjälptes av bl.a. den ovannämnde Söderholm hem till sin säng, i vilken han om förmiddagen dagen därpå fullt påklädd påträffades av en annan person, som klädde av honom, skickade bud efter blodiglar och en doktor. Andersson hade sedan i tre dygn eller mer »icke vetat något till sig» utan svarat oredigt och med avbrutna ord.
Medicinräkning
I arkivet finns såväl läkarutlåtanden som en räkning på mediciner. Räkningen upptar poster för blyättika, basiliksalva, iglar, mixtur, omslagsvatten, emulsion, droppar, pulver, laxerdryck, spansk fluga och diverse. Blyättika – en lösning av basiskt blyacetat – tycks ha använts för sin blodkärlssammandragande verkan, medan spansk fluga är en skalbagge (Lytta vesicatoria) som i torkad form ansågs hjälpa mot bl.a. huvudvärk och feber men också innehåller ett giftigt ämne som kan förorsaka svåra njurskador. Kanske skall man förvåna sig över att inspektorn överlevde trots behandlingen.
Månadens dokument från Landsarkivet i Uppsala juni 2015
Bergmästaren i Nora m.fl. bergslager, volymerna A I bb:2 och F V:12
