År 1863 hade amerikanska inbördeskriget pågått i två år. Den svenske löjtnanten Carl Berlin (1834-1910), befann sig då i Hamburg. Där mötte han en annan svensk officer, löjtnant Weinberg, som var på väg till New York för att ansluta sig till den amerikanska nordstatsarmén. Berlin slog följe med Weinberg och de båda anlände till New York den 6 maj.
Efter flera månaders väntan lyckades Carl Berlin till slut inmönstra som förste löjtnant vid 8:e Kavalleriregementet New York States Volunteers den 14 november 1863. Fjorton dagar senare hörde han för första gången kulorna vina över sitt huvud. I februari lämnade han sitt regemente och återvände till Washington för att där inställa sig hos Brigadier General Barry Inspector of Artillery.
Utländska krigsplaner, Amerikanska krig under 1800-talet, serie XXXVIII:2
I sina brev hem till sin mor i Sverige vid årsskiftet 1863/64 beskriver Carl Berlin kriget: den hemska leran när regnet tilltar och så det plötsliga omslaget i vädret då soldaterna möts av en fruktansvärd, bitande köld. Stundtals hade man varken tält eller möjlighet att göra upp eld. I ett brev daterat 11 mars 1864 vid högkvarteret för Potomacarmén, berättar han att han ett par veckor innan hade blivit kommenderad till Fort Richardsson. Tjänsten där innebar att bese befästningarna runt Washington och det i dem placerade artilleriet. Han blev mäkta imponerad av de oerhört stora kanonerna, som det inte fanns någon motsvarighet till i Europa.
Carl Berlins brev hem till Sverige daterat 31 juli 1864 vid Högkvarteret för Potomacarméns artilleri i Virginia.
Den 5 maj samma år började armén marschera mot Old Wilderness Tavern, en vildmark med tätt bevuxen skog i Virginia. Klockan 12 på dagen mötte man sydstatsarmén och striden pågick tills mörkret föll. Tidigt nästa morgon fortsatte bataljen och sent på kvällen spreds ett rykte att fienden hade tagit den viktiga vägen till Germania i besittning. Carl Berlin fick då order att under natten, på egen hand, rekognoscera vägen för att se hur det låg till. Det var ett farligt uppdrag. Klockan ett på natten återkom han till lägret och kunde meddela general Hunt att vägen var säker. Den 7 maj marscherade armén mot staden Richmond, men sydstatsarmén under general Robert E Lee, gensköt dem och de båda arméerna möttes i närheten av Spottsylvania Court House. Strider pågick där de följande två dagarna. Efter tio dagars strider hade 25 000 man ur nordstatsarmén sårats eller dödats. Carl Berlin kände just då inte till fiendens förluster. Striderna fortsatte emellertid. Den 16 juni nådde Potomacarmén staden Petersburg som redan attackerats av nordstatsarméns Andra armékår. Man hade dock inte lyckats inta staden innan general Lees armé dök upp. Striderna runt Petersburg pågick i flera månader och kallas idag för ”The Siege of Petersburg” (Belägringen av Petersburg). Efter slaget vid Appomattox Court House den 9 april 1865 kapitulerade sydstatsarmén. Carl Berlin skriver att detta var ”Rebellionens dödsdag”. Han ansåg att detta varit en bland de ”kortaste, hetaste, mest forcerade och mest avgörande campanjer krigshistorien kan uppvisa”.
Carl Berlins brev hem till Sverige daterat 10 april 1865 i närheten av Appomattox Court House, Virginia, dagen efter det avgörande slaget.
Carl Berlin kom att förbli bosatt i Amerika. Efter kriget befordrades han till major ”for brave and meritorious conduct”. Med tiden blev han ”Assistant Adjutant-General” – en titel han innehade till sin död.
Ingrid Karlsson
Källa: Carl Berlins brevsamling
