Bergmästaren hade 1 mars 1826 kallats till Guldsmedshyttan av hyttfogden, bergsmannen Nils Andersson i Nyhyttan, för att »utröna och anteckna förloppet af den för Honom d: 3dje uti nästlidne Februarii månad inträffade kännbara händelsen» att en plånbok innehållande drygt 247 riksdaler i sedlar hade förlorats under arbete vid hyttan.
Nils Anderssons egentliga ärende till hyttan hade varit att utbetala pengar till hyttintressenterna, och han hade därför »lagt hvad Honom för den Dagen syntes nödigt» i en svart sedelbok i garvläder. Väl framkommen hade emellertid andra sysslor erbjudit sig, och särskilt blev det maktpåliggande att han som hyttfogde genast skulle »ombestyra det 3ne karlar företogo at lossa, söderhugga och uptaga den myckenhet Is, som vore på el. uti Hytte Rännan, emedan fara syntes at, i anseende till det då tilltagande Töväder, Isen, af sig sjelf kunde lossna och nedkomma under el: vid Hjulet [vattenhjulet], hvaraf detsamma blefve hejdadt i sitt lopp, till hinder och svårigheter för Blåsningen, äfven ock förordsaka at det ena el: andra af Rörliga Werket kunde varda sönderbrutet».
Bergsmannen grep sig i sällskap med två andra män själv verket an och började bearbeta den is som hade samlat sig i rännan som förde vattnet fram till vattenhjulet. Arbetet varade ungefär en halvtimma, och under den tiden hade Nils Andersson stått »i mycket lutande ställning» över rännan. Uppenbarligen hade härvid »Hans Sedel Bok, hvaruti Penningarne lågo, då tillfälligtvis fallit utur Bröst Fickan på Hans Rock el: rättare Tröja». Detta märkte han så snart han hade stigit ned från den upphöjda rännan, då han tagit sig för bröstet för att känna efter att sedelboken låg på sin plats. Vid upptäckten av att den saknades utropade han enligt två vittnen högljutt »Gud tröste mig fattig Barn, jag har mistat Sedel Boken, hvari jag hade öfver 200de RDr, som jag skulle utlemna för Hyttelagets räkning».
Flera personer kom tillstädes och hörde bergsmannens klagorop, och masmästaren stängde vattentillförseln till vattenhjulet, så att det stannade. Därefter börjades genast letandet efter sedelboken »under samt vid Hjulet; äfvensom inuti Skoflarna, i händelse at Boken skulle medföljt el: der fastnat». Detta inledande sökande blev resultatlöst, och letandet fortsatte därför i hjulbäcken (nedströms vattenhjulet), men det »kunde ej så noga verkställas emedan densamma var till större delen betäckt med Is, som först måste lösbrytas, hvilket åter ej kunde i hast ske för tilltagande mörker». Ett litet antal sedlar påträffades emellertid.
Skyndsamt uppsattes på kvällen en isgrind – spett nedslagna i bäcken – vid hjulbäckens utflöde i Guldsmedshytteån för att förhindra att plånboken skulle sköljas ut i det större vattendraget. Detta visade sig emellertid redan ha hänt.
Morgonen därpå fortsattes nämligen sökandet i Guldsmedshytteån, där Nils Andersson själv »blef varse Sedel Boken fastnad vid el: emot en Sten, mycket skadad el: sliten, så att både Sedlar och andra Papper voro utfallne». Att det måste ha varit kallt att söka efter sedlarna i vattnet denna februaridag bekom uppenbart inte Nils Anderssons svåger Jan Jansson, som hade »öfveralt letat uti den forsande strömen» och varsamt omhändertagit »Sedelstycken och bitar, sittande dels på Stenar och vid Skärfvor, dels på Qvistar, Stockar och Rötter, långt utföre i Strömen». Fragmenten samlades i Jan Janssons hatt och bars tillbaka till hyttan, där de utvecklades, torkades och uppklistrades på papper.
Nils Andersson tilläts inte lösa in de mer skadade sedlarna och få dem utbytta mot nya, men saken fördes genom bergmästaren och en sekreterare Fahnehjelm i Stockholm upp på en högre nivå, och småningom ökades härigenom den summa bergsmannen fick tillbaka. Affären pågick till iallafall 1829. Det är Fahnehjelm som i ett brev till bergmästaren omtalar sedelfragmenten som »de drunknade och sedan uppmetade Bancosedlarne». I ett brev till den borgmästare som bergmästaren Troilius vid ett tillfälle bad överbringa vissa ersättningssedlar till Nils Andersson skriver han att det inte kunde skada om Andersson skreve »ett tacksamt Bref till den hederlige Fahnehjelm, som så nitiskt, utan vinning el: arfvode, sökt hindra olyckan».
Månadens dokument oktober 2014
Bergmästaren i Nora m.fl. bergslager, volym F V:12
