Frostiga förbindelser
Bakgrunden till händelserna i Sarajevo hade med Österrike-Ungerns annektering av Bosnien-Herzegovina 1908 att göra. Franz Ferdinand hade opponerat sig mot detta med motivet att det var onödigt att provocera sydslaverna – han ville behålla goda relationer med det Serbienvänliga Ryssland, som tydligt visade sitt missnöje över tilltaget. Efter skotten utropade den panslavistiske ryska ministern Nikolai Hartwig: ”I himlens namn! Så vitt det inte är en serb.” Uttalandet övertygade den österrikiske ambassadören att det bara kunde vara en serb. Kondoleanser från Ryssland uteblev.
St Vitus dag
Den 28 juni var ett illa valt datum för en festlig procession avsedd att manifestera Österrike-Ungerns överhöghet. Det datumet hade historiskt symbolvärde – både positivt och negativt – och påminde serberna dels om nederlaget vid Kosovo Polje 1389, då turkarna utplånade det självständiga Serbien, dels om att serben Miloš Obilić dräpte den ottomanska sultanen Murad I på slagfältet. Dagen var en symbol för det nationalistiska motståndet i Serbien!
Gavrilo Princip
Det kom att bli den unge serben och Belgradbon Gavrilo Princip som avlossade de dödande skotten. Han hade tillhört oppositionsrörelsen mot annekteringen av Bosnien-Herzegovina 1908. Genom vänner i Sarajevo fick han information om ärkehertigens besök och kontaktade motståndsmän i den radikala organisationen Ujedinjenje ili Smrt (Dödens förening) även känd under namnet Svarta handen. Genom den fick han tag på vapen och fick dem transporterade från Belgrad till Sarajevo. Ärkehertigen hade åkt förbi flera beväpnade motståndsmän, men på grund av en olycklig förändring av bilkortegens väg lyckades Princip skjuta ärkehertigen och hans hustru på bara två och en halv meters avstånd.
Reaktion i Sverige
Socialdemokraten Erik Palmstierna, som i sina politiska dagböcker kommenterat högt och lågt, hade de fyra veckor som förflöt efter skotten bara skrivit om inrikespolitiskt trubbel, såsom tulldebatter, interpellation om handelstraktaten, nykterhetsfrågan, försvarsfrågan till sjöss, remiss om tobaksmonopolet och riksdagens resa till Norge.
Trots att han kände till det, nämnde han inte förrän den 25 juli i dagboken något om det som skulle bli Första Världskriget: ”Krigsutbrott mellan Österrike-Serbien! Det väntade har således kommit!” Två dagar senare konstaterade han att världshändelserna påverkade de svenska politikerna i försvarsfrågan – föga förvånande.
Den 28 juli är han riktigt orolig: ”Österrikes formella krigsförklaring är nu avgiven. Börsen ramlar. Allmän pessimism. Vad skall ske härnäst? – Ryssland minerar Finska viken, England sammandrar sin slagflotta, och de nationalistiska kretsarna i Italien vilja slåss. Världen har blivit yr – skall inte besinningen hinna få rådrum?”
I ett telegram från Stockholm den 29 juni får ambassadören i uppdrag att till den kejserliga regeringen framföra den svenska regeringens beklagande med anledning av attentatet och dess livliga deltagande i den djupa sorgen. Telegrammet kom från Knut Wallenberg, Sveriges minister för utrikesärenden 1914-1917.
Beskickningsarkiv Wien 1809-1924, serie F2B volym 224, Riksarkivet Arninge
Ambassadör Beck-Friis formulerade den 30 juni ett utkast till den svenska kondoleansen, som skulle sändas till kejsaren av Österrike-Ungern.
Beskickningsarkiv Wien 1809-1924, serie F2B volym 224, Riksarkivet Arninge
Källor och litteratur:
Sean McMeekin, July 1914. Countdown to war, Basic Books New York, 2013.
Erik Palmstierna, Orostid I 1914-1916. Politiska dagboksanteckningar, Tidens förlag Stockholm, 1952, ss 50-52.
Beskickningsarkiv Wien 1809-1924, serie F2B volym 224, Riksarkivet Arninge
