Han lämnade Hälsingland tillsammans med sin mor 1769 för att resa till Stockholm. Fartyget förliste och hans mor drunknade men pojken räddade sig på isen. I Stockholm blev han omhändertagen av badarmästaren och stadskirurgen Jacob Tjäder som lät honom få undervisning i språk och naturvetenskap. Han studerade sedan kirurgi och tjänstgjorde vid Serafimerlasarettet.
Därefter tog Fahlberg tjänst som skeppskirurg på ett handelsfartyg och hamnade så småningom i Nordamerika där han kom att delta i striderna med engelsmännen vid Hudson Bay och där han blev sårad i foten. 1784 återvände han till Stockholm och tjänstgjorde några månader som underkirurg vid Serafimerlasarettet innan han sändes som t. f. läkare och guvernementssekreterare till den då nyförvärvade svenska besittningen S:t Barthélemy i Västindien.
Där visade han sig besitta mångsidiga och oväntade talanger. Han upprättade 1785 en stadsplan för staden Gustavia, en specialkarta och jordebok över ön och utsågs 1799 till lantmäteridirektör. När ön 1798 hotades av en smittkoppsepidemi, uppträdde Fahlberg som pionjär i Västindien för koppympningen. Hela öns befolkning vaccinerades av Fahlberg och de flesta överlevde epidemin. Han författade även och offentliggjorde (bl a i Vetenskapsakademiens handlingar) flera vetenskapliga uppsatser om öns flora och hälsoförhållanden samt skickade hem etnografiska samlingar till Vetenskapsakademien och enskilda forskare. Fahlberg kallades 1791 till medlem av Vetenskapsakademien och 1796 utsågs han till medicine doktor.
De politiska förhållandena på S:t Barthélemy blev under revolutions- och napoleonkrigen mycket upprörda, och öns befolkning uppdelades i ett fransk- och ett engelskvänligt parti. Vad som ytterligare gjorde stämningen spänd var ankomsten av ett stort antal franska kaparbesättningar och frigivna fångar, som flytt när engelsmännen erövrat deras öar. Brottsligheten ökade snabbt. Kapare utrustades också i Gustavia och det betraktades som en normal och självklar verksamhet. När styrelsen på ön fängslade och dömde besättningar och befäl ökade spänningen ytterligare. Fahlberg som var en del av styrelsen drabbades av det allmänna missnöjet. Hans liv ansågs hotat och han och hans familj fördes 1810 över till den närbelägna nederländska ön S:t Eustache, som då innehades av engelsmännen.
Fahlberg anklagades för att ha inlåtit sig i stämplingar med den engelske guvernören över Leewardöarna, Hugh Elliot, i syfte att St: Barthélemy skulle hamna under engelsk protektion. Fahlberg dömdes den 11 september 1813 för högförräderi av domstolen på S:t Barthélemy och till förlust av liv, ära och egendom. Kunglig Maj:t i Sverige bekräftade domen och den 13 januari 1814 behandlades målet i Högsta domstolen. Domen mildrades så att Fahlbergs egendom skulle tillfalla hans barn. Själv förklarades han fredlös i hela Sverige. (Se bilden nedan.)
Fahlberg levde återstoden av sitt liv som landsflyktig på S:t Eustache och på den närbelägna ön S:t Martin och försörjde sig mestadels som garnisonsläkare. Han avled i november 1834 utan att få veta att han blivit benådad i oktober samma år.
Läs mera om Samuel Fahlberg i
Svenskt Biografiskt Lexikon.
Månadens dokument juli 2014, Landsarkivet i Uppsala
Länsstyrelsen i Uppsala län, landskansliet, D I:144
Visa alla månadens dokument
