Sedan utbyggnaden av det svenska telegrafnätet börjats med 1853 års försökslinje mellan Stockholm och Uppsala (redan samma år öppnad för allmän trafik) blev telegrafen snart av oerhörd betydelse. Tekniken var emellertid inte ofelbar och det dagliga livet på telegrafstationerna icke sällan besvärat av störningar i trafiken. Inte heller sedan telefonen vunnit inpass som komplement till telegrafen blev tillvaron på stationerna bekymmerslös.
Enligt Svensk författningssamling 1838:52 (given 9 november 1838), Kongl. Maj:ts i Nåder fastställda Reglemente för Telegraf-Inrättningen i Riket, skulle »Stations-Befälhafware» vid statens telegrafstationer föra bl.a. »en Passage-journal, i hwilken antecknas hwad som wid egen och omgifwande grannstationer sig tilldragit, såsom anmärkningar rörande upptäckta försummelser och misstag af Telegrafister; uppkomna och iståndsatta bristfälligheter å Telegraferna; åtgång af materialier och reservpersedlar; af förmän werkställda besigtningar med mera sådant».
Ett exempel är Östhammars passagejournal, som är förd under åren 1876–1909 (till stor del av telegrafisten Alma Mörk, som efter viss vikarietjänstgöring 1 oktober 1885 tillträdde stationsföreståndarebefattningen). Dess första notering berättar att statstelegrafstationen i Östhammar öppnades för korrespondens 8 september 1876. Därefter följer – helt enligt regelverket – en lång rad anteckningar om vad som förevarit vid stationen, mestadels fel och brister på telegraf- och telefonanläggningarna men också anteckningar om den tjänstgörande personalen (ledigheter, förflyttningar o.s.v.) och inspektioner utförda av överordnade tjänstemän.
Vanliga fel som resulterat i att förbindelserna brutits är att kontakt uppstått mellan stolpradens båda trådar, att träd fallit över ledningen och att stolpar fallit omkull. Ofta var hård blåst orsaken, men stundom, som när ett avbrott kunde märkas klockan nio förmiddagen 22 maj 1882, var orsaken en annan: »efter erhållen order från Stockholm utsändes vapensmeden Ekeblom kl. 8 e.m. hvilken påträffade felet vid Sanda 2,25 mil från Östhammar, tråden med hattar [isolatorer] lågo på marken ur 5 stolpar, hattarne delvis söderslagna, ett stycke derifrån var tråden afbruten och i närheten af Hargs Bruk voro 2 hattar sönder som nedtogos och istället uppsattes 2 andra; den 23 kl. 7 fm. var linien åter klar. Ekeblom förklarade det alla tecken gåfvo vid handen att felen förorsakades af våldsverkare som roat sig med att lösrycka hattarne från krokarne, antagligen med stenar och störar, under de sednare dagarne har ej heller någon blåst varit rådande utan alldeles lugnt».
Som det framgår fanns ingen fast reparatör anställd i Östhammar, varför vapensmedens tjänster togs i anspråk. Under en senare period var det en urmakare (som också hade tillsyn med stadens telefonledningar) som utförde de nödvändiga reparationerna.
I vissa fall fanns dock ingen reparatör alls tillgänglig, och så fick man söka andra lösningar. 7 maj 1888 rapporterade »Forsmark att en stolpe låg omkullfallen vid Johannisfors, rutten i jordbandet samt tråden liggande på marken, ville att Östhammar skulle avhjelpa felet men som reparatören nyligen dödt och ingen annan kompetent person fans att tillgå och felet ej var af svårare beskaffenhet än Bruket godt kunde afhjelpa detsamma ansåg sig stationen böra tillsäga derom». Bruket tog skeden i vacker hand och reparerade stolpen så att linjen dagen därpå åter var klar klockan 4 eftermiddagen.
Månadens dokument maj 2014, Landsarkivet i Uppsala
Televerket, Östhammars station, volym D 1:1
