Den nya grundlagen var kulmen på den nationella självkänsla, som alltsedan slutet av 1700-talet vuxit fram i Norge och som skulle få en av sina främsta företrädare i historikern Gerhard Schöning. I författningen proklamerades Norge som ett konstitutionellt, ärftligt kungadöme, fritt från såväl Danmark – som landet tillhört fram till 1814 – som från Sverige, som man tvingats in i union med efter freden i Kiel samma år. Samtidigt som Eidsvollsförfattningen undertecknades valdes också det tidigare Danmark-Norges kronprins, Kristian Fredrik till kung över Norge. Den huvudsakliga makten låg dock hos en enkammarrepresentation, stortinget, vilket gjorde författningen till en av samtidens mest radikala. Från svenskt håll förkastades tanken på ett självständigt Norge. Men de direkta åtgärderna inskränkte sig inledningsvis till handelsblockad och propaganda, där man påpekade de stora ekonomiska och administrativa fördelar som unionen skulle ge Norge. Dessutom var kronprins Karl Johan personligen inriktad på att söka vinna norrmännen genom positiva åtgärder.
Tryckt upprop till de svenska soldaterna, undertecknat kronprins Carl Johan i Lübeck den 21 maj 1814. Krigshandlingar, krigen 1813-1814, fälttåget i Norge, volym 246.
I maj 1814 återkom Karl Johan till Sverige från kontinenten. Det stod då klart att försöken att få Norge att acceptera Kieltraktaten och unionen med Sverige misslyckats. Därmed måste vapenmakt tillgripas, och i juli 1814 fattade regeringen ett formellt beslut om krigshandlingar mot Norge. Den svenska armén, som ännu stod i Tyskland, förflyttades till Ystad och Göteborg. Under ledning av Karl Johan påbörjades den 26 juli den svenska offensiven med 45 500 man mot de södra delarna av Norge. Den norska krigsmakten var väsentligt mycket mindre - man räknade omkring 33 000 man – och dessutom sämre utbildad och beväpnad. Den svenska huvudstyrkan anföll från havet. Samtidigt marscherade den svenska armén in i Norge från Bohuslän och besatte Halden och Fredrikstad. En mindre styrka gick in från Värmland. Men denna kom att förlora striderna vid Lier och Matrand och man tvingades att retirera. Den svenska huvudstyrkan gick det emellertid bättre för. Den fortsatte vidare mot Kristiania, och redan den 8 augusti kunde Karl Johan från sitt högkvarter vid Fredrikstad konstatera att de svenska trupperna kontrollerade området öster om den strategiskt viktiga älven Glomma. Sedan svenskarna den 14 augusti lyckats gå runt norrmännens försvarslinje vid Langnes skans inleddes samma dag striden vid Kjöbergsbro, som resulterade i en svensk seger. Därmed låg vägen helt öppen till Kristiania.
Tryckt översiktskarta till kriget i Norge 1814. De olika fördelningarna är markerade med små rutor och flaggor i gult och blått. Sveriges krig 19:172, Kartor över operationerna i Norge 1814.
Fientligheterna inställdes och redan samma dag slöts stilleståndsfördraget och konventionen i Moss, där Karl Johan erkände Eidsvollsförfattningen men med de ändringar, som unionsförhållandet med Sverige krävde. I gengäld lovade Kristian Fredrik att avsäga sig den norska kronan. Det korta fälttåget i Norge 1814 var därmed över. Karl Johan fortsatte dock att behålla den svenska armén i Norge, för att sätta press på de norska förhandlarna. Först den 4 november, efter hårda förhandlingar, erkände stortinget unionen med Sverige. Den upplöstes under fredliga former 1905.
I Krigsarkivet finns olika typer av handlingar och kartor med anknytning till det norska fälttåget 1814. I samlingen Krigshandlingar ges åtskillig information om själva fälttåget, de olika arméfördelningarnas sammansättning, förflyttningar och läger liksom om truppernas försörjning och sjukvård. Men det kan även finnas andra typer av handlingar såsom detta tryckta upprop till de svenska soldaterna, undertecknat av kronprins Karl Johan i högkvarteret i Lübeck den 21 maj 1814. Men kanske mest uppmärksamhet väcker ändå kartorna. I samlingen Sveriges krig finns totalt 14 stycken från operationerna i Norge vilka är upprättade före, under och efter fälttåget. Även i samlingen Topografiska kartor finns ett antal liknande kartor, ritade av de i fält medföljande militärkartograferna, de så kallade fältmätarna. Rekognosceringskartan nedan är ritad 1814, just innan inbrytningen. Att den användes inför själva fälttåget – kanske till och med under fientligheterna i Norge - framgår av den utlåningsliggare som finns bevarad i Krigsarkivet. Där står att den lånades ut till kartografen och överstelöjtnanten i Fältmätningskåren Johan Georg Nisbeth, som redan under kriget i Tyskland 1813 hade tjänstgjort vid arméns generalstab som chef för fältmätningsdetaljen. Att kartan sedan återlämnades till Krigsarkivet vet vi genom det streck som är ritat över kartans namn, något som för övrigt också framgår av lappen i kartans nedre kant, ”Inlemnad af Öfv. Lieutn Nisbeth d 22 mars 1815”.
Detalj ur topografisk karta över Norge från 1814. Topografiska kartor Norge, XXVII, nr 8 D. Notera lappen i nedre delen, där det framgår att kartan återlämnats till Krigsarkivet den 22 mars 1815
Utlåningsliggare över kartor och manuskript 1813-1814, Krigsarkivets ämbetsarkiv, utlåningsböcker, D VII: vol. 1
Bo Lundström
Källor och litteratur
- Krigshandlingar, krigen 1813-1814, fälttåget i Norge, volym 246
- Topografiska kartor, Norge, XXVII, nr 8 D (detalj)
- Krigsarkivets ämbetsarkiv, utlåningsböcker, D VII: vol. 1
- Ericson Wolke, Lars, “The War with Norway in 1814 and the Occupation of 1814-1815” i Between the Imperial Eagles Swedens Armed Forces during the Revolutionary and the Napoleonic Wars 1780-1820 (2000)
- Krigsvetenskapsakademiens handlingar och tidskrift 1834
- Sundberg, Ulf, Svenska freder och stillestånd 1249-1814 (2002)
