Krig och kärlek - eller Mars och Venus - ses ofta som varandras motpoler, motsvarande traditionellt manliga och kvinnliga sfärer. Det är dock en grov förenkling. Visserligen har krigaryrket ända fram till nutid nästan uteslutande varit förbehållet män men det har aldrig varit vattentäta skott mellan könen ens på detta område. Dels förekom många kvinnor och barn i trossen som följde 1600-talets fältarméer, även om forskningen på grund av brist på källmaterial har haft svårt att ge en riktigt klar bild av detta fenomen. Dels går det aldrig att frikoppla det civila från det militära; exempelvis var i stort sett samtliga indelta knektar och båtsmän gifta liksom en stor andel av befälet. Därtill kan man lägga att civilbefolkningen ofta hörde till dem som drabbades hårdast av härarnas framfart.
Hur utbrett bruket av att kvinnor och barn följde med sina män i fält är inte utrett för svenskt vidkommande men man vet att det förekom under 1600-talet och under Stora nordiska kriget. Det verkar som om fenomenet minskar i omfattning under 1700-talet även om kvinnorna i de svenska arméernas följen inte försvinner helt. För flertalet av de stridande upphörde inte heller kontakterna med kvinnorna på “hemmafronten” när man drog ut i fält. Ett mycket konkret bevis för detta finner man i de brev som major Sten Sture skrev till sin hustru under 1808-1809 års krig. Krigsarkivet har dessa brev i avskrift (originalen förvaras idag i Uppsala universitetsbibliotek) och de ingår i samlingen Krigshandlingar 1808-1809.
Friherre Sten Sture föddes 24 september 1770 på Stäholm herrgård i Västmanland. Han blev vid knappt fem års ålder korpral vid Livregementet och 1778 blev han fänrik vid Åbo läns regemente. År 1786 flyttades han över till Svea Livgarde där han utnämndes till löjtnant 1792. 1796 utnämndes Sture till 2. major vid Upplänningarna där han kvarstannade under resten av sin aktiva karriär. Den avslutades 1812 med utnämning till överste i armén den 14 januari 1812 och en kommendering till Karlskrona. När Sten Sture var tjugosex år gammal gifte han sig med Charlotta Fiorentina Beata Ingelotz. Giftermålet skedde 9 juli 1797 och Charlotta var då nitton år. Charlotta föddes på Edeby herrgård i Södermanland 23 augusti 1777 som dotter till ryttmästaren vid Livregementet till häst Bernt Gustav Ingelotz.
Sten Sture och Charlotta fick inte mindre än tio barn, alla döttrar. Av dessa uppnådde fem vuxen ålder. När kriget bröt ut hade de åtta barn i livet, varav en avled 26 januari 1809 när kriget ännu pågick och Sten Sture var kommenderad i fält.
Vid krigsutbrottet 1808 kommenderades Sture först till kampanjen mot Norge men i augusti samma år förflyttades han över till den finska krigsskådeplatsen. Breven från Sten Sture till hustrun Charlotta är alla från perioden 14 augusti till 14 december 1808 undantaget ett brev från Västerbotten daterat 28 augusti 1809.
Breven ger en god inblick i krigets olika realiteter även om Sten Sture i några passager antyder att han i någon mån skonar sin hustru från de värsta hemskheterna. Mer eller mindre uttalat skriver han breven som en löpande journal över sina upplevelser. Det handlar om sjukdomar, svält, marscher, kamratskap, dåligt väder, brist på sömn, strider och sorg över stupade kamrater. Hela tiden finns hustrun med i hans tankar och olika ömhetsförklaringar och kärleksfulla diminutiv är återkommande inslag. Andra inslag är längtan efter döttrarna och släktingarna samt funderingar kring vardagen därhemma. Av breven att döma var Sten Sture mycket skeptisk till möjligheterna att besegra ryssarna i Finland. Tvivel över kompetensen hos delar av den militära ledningen framskymtar också.
De första breven innehåller många uttryck av saknad efter hustrun, en saknad som tycks öka med det geografiska avståndet;
"Så stort svalg har vi aldrig haft emellan oss, men det betyder ingenting, Guds hand är med oss, och det kan ej minska en hårsmån af den ömhet och kärlek hvarmed jag både till sjöss och lands är din in i Döden tillgifven.”
När Sten Sture väl befinner sig på finsk mark tar dock krigets realiteter över innehållet i breven. Ändå finns hela tiden utrymme för olika kärleksbetygelser. Några dagar efter striden den 29 augusti i Lappfjärd har han fått sitt första brev från hustru Charlotta. Läsningen var uppenbarligen en källa till motstridiga känslor;
“/.../ att se din stijl sedan jag så lång tid varit i mistning däraf är en braf lustig känsla, men tillika smärtande, den väcker så starkt min saknad och finner jag mig för momenten så mycket olyckligare att vara skiljd från en så fullkomlig varelse som du är,”
Kopia av ett par sidor ur det sammanlagt tretton sidor långa brevet, som bland annat skildrar slaget vid Oravais den 14 september 1808.
Krigshandlingar 1808-1809, Relationer, vol. 261.
Sten Sture förfasas över hur kriget ödelägger jordbruksmarken och gårdarna och domen är hård över de ryska truppernas framfart. Särskilt upprörs han över att de ryska soldaterna har bott tillsammans med sina hästar i boningshusen. Från Ömossa berättar Sture om hur lokalbefolkningen, som gömt sig i skogarna under de ryska truppernas framfart, kryper fram ur sina gömställen bara för att skåda den totala förödelsen och “finna sin egendom så förstörd /.../ större delen har de [ryssarna] skurit axen utaf och för resten släpt sine hästar dit, alt hö som var inbärgat har de förtärt och sedan tänt eld på ladorne”. Sture beskriver även hur kollaboratörer visat de ryska soldaterna var befolkningen gömt sina förråd; “På denna ort kan man få se mänskliga eländet i sin högsta flor”.
Den främsta anledningen till att man lät kopiera Sten Stures brev till Krigsarkivet är att de innehåller många innehållsrika berättelser från striderna. Breven utgör i detta sammanhang en viktig beståndsdel bland de “relationer” som finns bevarade från 1808-1809 års krig. I ett långt brev daterat 11, 15, 17 och 18 september 1808 (se bilden) skildras exempelvis slaget vid Oravais, där Sten Sture gjorde en avgörande insats som befälhavare över arriärgardet med uppgift att skydda den svenska reträtten. Om denna uppgift skrev Sture bland annat;
“Det var ej den agräablaste commision ty det rägnade kulor på alla sidor och hade jag så när blifvit couperad emedan jag stod qvar för länge och canonerna som stod på landsvägen drog sig tillbaka,”
Slaget vid Oravais den 14 september 1808. Kartan är utförd av fältmätningsofficeraren W. M. Carpelan och är daterad den 18 september 1808, d.v.s. endast några dagar efter slaget. Sveriges krig, 18:286.
Även om Stures brev vittnar om att krigets realiteter var allt annat än angenäma så finns där en väldigt behärskad ton när han delger hustrun sina erfarenheter.
Beskrivningarna av striderna vid Oravais har mer karaktären av “ännu en tuff dag på jobbet” än traumatiska krigserfarenheter. Det är sannolikt utslag av såväl krigarideal som faktiska uttryck av en man som redan erfarit många strider - kanske också ett försök att inte oroa hustrun. Helt oberörd var han dock inte. I Lappfjärd kommenterade Sten Sture kriget på följande vis;
“när skall detta elände en gång taga taga slut, rätt nu blir jag matt vid dessa lustbarheter och ohyggligheter hvarvid mänskligheten ryser och man skall hafva ett par supar samt god mage att kunna le...”
I det sista brevet från Västerbotten 1809 skriver Sture om ett porträtt han fått från sin hustru;
”Millioner tack du Älskade Varelse för ditt Portrait som nyss anlände /…./ Du kan väl tänka att det skådas jämt och vises med högfärd för alla,”
Sten Sture överlevde kriget 1808-1809 och fortsatte sin tjänstgöring under mer fredliga förhållanden. Han omkom dock redan den 29 december 1812 då han drunknade under en slädfärd på Mälarens is. Om denna händelse berättar dock inte Sten Sture!
Källor:
Krigshandlingar 1808-1809, Relationer (Sten Sture), vol. 261.
Arméns pensionskassa. Meritband
Elgenstierna, Gustaf; Den introducerade svenska adelns ättartafvlor, Stockholm 1998.
Holm, Torsten (ed); Kungl. Upplands regementes historia, Uppsala 1958
Sveriges Krig, 18: 286.
Ridderstad, Wilhelm; Gula gardet 1526-1903. Bidrag till Kongl. Svea Lifgardes personhistoria, Stockholm 1903
