År 1805 var Krigsarkivet en del av den då uppsatta Fältmätningskåren, med uppgiften att ta hand om de kartarkiv som redan fanns och de nya som skapades i och med Fältmätningskårens arbete. Jubileet kommer att uppmärksammas bland annat i bokform, då Krigsarkivets historik kommer ut i maj, i utställningar och dessutom i en föreläsningsserie i höst. Månadens dokument handlar dock om skaparen av det moderna Krigsarkivet – Birger Steckzén och hans nedtecknade minnen från svenskt arkivväsende.
Krigsarkivets gamla vapensköld i ny inramning är symbol för jubileumsåret.
Efter att från början ha varit ett renodlat kartarkiv kom Krigsarkivet 1874 att ingå som en del av den då uppsatta Generalstaben och däri organisatoriskt till den krigshistoriska avdelningen som bland annat hade till uppgift att skriva Sveriges krigs historia. Det beslöts vidare att äldre handlingar från förband och centrala myndigheter skulle överlämnas till Krigsarkivet och att dessa också skulle vara tillgängliga för allmänheten.
Under lång tid var emellertid Krigsarkivet i praktiken främst en slags forskningsberedande institution för de militärer som tjänstgjorde på den krigshistoriska avdelningen. Chefen – krigsarkivarien kunde visserligen vara civil, men hans beslutsmöjligheter var starkt begränsade.
Lokalsituationen för Krigsarkivet var även den problematisk med otillräckliga depåer på flera ställen i Stockholm. Den besvärliga situationen skulle kvarstå ända fram till 1947, då institutionens nuvarande huvudbyggnad blev färdig.
Birger Steckzén sittande längst fram till vänster, tillsammans med kollegor från Generalstabens krigshistoriska avdelning. Längst fram till höger troligen major E J Zeeh och bakom honom kapten Pira. Övriga är oidentifierade.
Sedan Birger Steckzén 1921 blivit en mycket ung krigsarkivarie, ännu inte 30 år fyllda, började en ny tid för Krigsarkivet. Förändringen gick visserligen långsamt, men Steckzén hade – i alla fall enligt sina minnen – redan från början klart för sig att han ville få till stånd en helt annan organisatorisk ställning för Krigsarkivet, där beroendet av militären avsevärt skulle minska samtidigt som detta inte skulle leda till ett ökat beroende av Riksarkivet. Han ville också istället för ditkommenderade officerare få en civil personal med akademisk bakgrund. Steckzén uppnådde till stora delar denna sin målsättning även om det tog många år av tidvis hård kamp. Från och med 1944 var Krigsarkivet en egen fristående myndighet och institutionen var arkivmyndighet för samtliga myndigheter som hörde till Försvarsdepartementet. Och år 1947 stod en ny byggnad färdig. Birger Steckzéns roll i denna utveckling var avgörande.
Krigsarkivets arkivmagasin byggs 1954.
Birger Steckzén föddes i Piteå 1892. Föräldrarna var läroverksadjunkten Carl Oscar Bäckström, som senare antog namnet Steckzén och Hedvig Eugenia Lundgren. Efter studenten slog Birger Steckzén in på den akademiska banan, vilken 1920 utmynnade i en doktorsavhandling i historia, ”Karl Gustaf Wrangels fälttåg 1646-1647 till och med fördraget i Ulm”. Under doktorandtiden arbetade han extra på Riksarkivet och Krigsarkivet. År 1921 utsågs han till krigsarkivarie vid endast 29 års ålder. Förutom sina akademiska meriter i det militärhistoriska gebitet kunde Steckzén inför tillsättningen också peka på sin professionella anknytning som löjtnant i reserven vid Norrbottens regemente.
Birger Steckzén
Steckzéns långa tid som chef för Krigsarkivet kom, som nämnts, att präglas av hans envisa kamp för att frigöra institutionen från Generalstabens krigshistoriska avdelning utan att för den skull hamna i beroendeställning till Riksarkivet. När detta uppnåtts blev hans nästa mål att lösa Krigsarkivets lokalproblem.
Arkivminnena vittnar om hur djupt engagerad han var i frågan: först att lotsa byggnadsprojektet i hamn och därefter i att inreda de nya lokalerna. Både han själv och hustrun Brita lade ner rörande mycket tid och energi till att välja tapeter och gardiner med mera.
Den sista striden för Steckzén som krigsarkivarie kom att handla om att få rätt person som ersättare och att fortsätta hålla ryggen fri gentemot Riksarkivet. Även där kunde han till slut få sin vilja fram och Bertil Broomé blev 1959 ny krigsarkivarie i enlighet med föregångarens planer.
Vid sidan av sin professionella verksamhet var Birger Steckzén hela tiden en mycket flitig skribent, dels som historiker, dels som opinionsbildare och debattör i försvarsfrågor. Förutom militaria var det företagsmonografier och Norrlandsinriktad historia som var huvudspåren i hans skrivande. Som redaktör för ”Ny militär tidskrift” från 1942 till 1961 hade han ett forum till sitt förfogande. Han spelade också en tung roll i förbundet Folk och Försvar förutom att vara ledamot av många vittra sällskap. Birger Steckzén avled 1966 och efterlämnade hustrun Brita, född af Sandeberg och dottern Barbro.
Äldre kollegor vittnade gärna om sin respekt för Steckzén. Utan tvekan var han en envis natur, som tog sig an utmaningar med en hel del stridsglädje. Hans arkivminnen vittnar dock inte bara om de bemödanden han lade ner på stridsfrågorna, utan innehåller framför allt en mängd små porträtt av olika människor han mött under karriären, där han utdelar ris och ros med effektiv schvung och med gott humör.
Handskrivet manus till Steckzéns arkivminnen.
Arkivminnena är till större delen skrivna 1948, med ett tillägg från 1959. Det fanns då goda skäl för Steckzén att vara nöjd. Krigsarkivet var konsoliderat och hade 1947 fått en ny fin byggnad på Gärdet i Stockholm. År 1960 skrev han ett komplement hållet i ett helt annat och mörkare tonläge. Han var då fruktansvärt besviken på dåvarande riksarkivarie Ingvar Anderssons agerande i samband med Steckzéns avgång som krigsarkivarie 1959. Det sammanhanget ger också ett svar på frågan varför dessa arkivminnen överhuvudtaget nedskrivits. Den som för pennan är en stridens man som gärna vill få sista ordet.
Arkivminnena ingår i Birger Steckzéns arkiv, volym 11. Efter sommaren kommer ”Personliga minnen från det svenska arkivväsendet” av Birger Steckzén att ges ut i serien ”Meddelanden från Krigsarkivet”.
