Behovet av en sådan hade sedan lång tid tillbaka varit mycket stort men den kunde realiseras först när Krigsarkivet 1926 fick nya och större lokaler i militärstabsbyggnaden ”Grå huset” på Östermalmsgatan. Årsberättelserna från denna tid vittnar om undermåliga lokaler, svåra förvaringsförhållanden samt ”ett trängande behov” av en konserveringsverkstad. Arkivalier som skulle bindas hade tidigare skickats till privata bokbinderier och handlingar i behov av konservering hade åtgärdats av Nationalmuseums och Riksarkivets konserveringsavdelningar.
Den dåvarande krigsarkivarien Birger Steckzén framhöll det anmärkningsvärda i att Krigsarkivet inte hade någon egen verkstad då dess totala samlingar var dubbelt så stora som ett landsarkivs. I en utredning från 1927, skriver han:
”Med hänsyn till materialets beskaffenhet och arbetets art är det ej lämpligt att i större omfattning begagna sig av utvägen att anlita andra institutioners verkstäder. Att transportera starkt skadade arkivalier och omfångsrika kartor till utom lokalen liggande verkstäder skulle i många fall hava en menlig inverkan på handlingarnas förut svaga struktur”.
I samband med verkstadens tillkomst fastställdes dess plats i organisationen och noggranna föreskrifter utarbetades om hur arbetet skulle bedrivas. Personalen skulle utgöras av en föreståndare med titeln konservator och ett bokbinderibiträde. Årslön beslöts att utgå med 4 000 kr för föreståndaren som hade en arbetsvecka på 48 timmar. Biträdets arbetsvecka var något kortare (45 tim) och lönen endast hälften av föreståndarens. Båda skulle ha rätt till 18 dagars betald semester per år.
Konserveringsverkstaden i ”Grå huset” på 1920-talet. Albumsamlingen 50:66:6.
Konserveringen i Krigsarkivets ämbetsbyggnad, Banérgatan 64, tidigt 1950-tal. Gruppfotosamlingen.
Tidiga konserveringsmetoder
Konserveringsbehoven på svenska arkiv var i början av 1900-talet stora men metoder för papperskonservering saknades nästan helt. En av de tidigaste konserverings-metoderna som bl.a. nyttjades på Riksarkivet och Landsarkivet i Lund var att för-stärka sköra pappershandlingar med zaponlack. Metoden visade sig relativt tidigt orsaka biverkningar på handlingarna. Papperet oxiderade kraftigt, blev skört och starkt missfärgat. Metoden frångicks omkring 1915. Lyckligtvis undslapp Krigsarkivet denna skadliga konserveringsteknik då ju verksamheten inte etablerats där ännu.
En annan tidig metod vilken användes för att foga ihop trasiga dokument var laminering med vanligt kopiepapper. Senare övergick man till japanpapper som gav ett hållbarare resultat. Japanpapperets transparens var dock inte helt tillfredsställande.
Den s.k. silkesslöjan (crépéline el. chiffonsilke) som hade både genomskinlighet och styrka konkurrerade snart ut zaponet och blev det allt mer dominerande lagningsmaterialet inom arkivvärlden. För utfyllnad av lakuner och kantlagning användes, i kombination med slöjan, ett kraftigt västerländskt papper, s.k. Tumbapapper. Vid sidan av laminering med silkesslöja och japanpapper infördes i mitten av 1930-talet s.k. gelatinering. Efter rengöring penslades gelatinlösning på de sköra handlingarna. Avsikten med denna metod var att återge det skadade papperet dess limämne vilket upplösts genom fukt eller förstörts av värme. För att förebygga bakterie- och insektsangrepp fick gelatinlösningen ofta en tillsats av formalin, vilket heller inte var ofarligt för hälsan. De nämnda konserveringsmetoderna framstod ganska oförändrade fram till 1970-talets början.
Konservator Oscar Ryderberg under arbete i konserveringsverkstaden i ”Grå huset”, 1920-tal. Albumsamlingen 50:66:6.
”Det är till synes enkla medel som krävs för att restaurera gamla arkivalier, som i det här fallet fullständigt klibbat samman till ett kompakt block. Några kastruller vatten, en pincett – och ett oändligt tålamod. Det har fru Anna Andersson, plus intresse för och kärlek till sysslan. Här konstaterar krigsarkivarie Bertil Bromée hur en atlas från 1600-talet prepareras fram.”
Referenser:
Krigsarkivets ämbetsarkiv, serie B V, D XI, E I och FVIII..
Grill, Erik, Papperskonservering i Riksarkivet, Samlingar och studier utgivna av Svenskt arkivsamfund (Sthlm 1956)
