Som historiker och arkivarie kan man inte uteslutande ägna sig åt den nedskrivna texten. Man måste också se sammanhang, läsa mellan raderna och lyssna på tystnaden. Ett nyligen uppmärksammat exempel på en sådan talande tystnad i källorna gäller kvinnor och barn i fält. I denna text avser jag att diskutera om det existerar en liknande tystnad kring homosexualitet i de militära källorna från 1900-talets första hälft.
Material som berättar om homosexualitet och homosexuella handlingar är ytterst begränsat och svårfunnet i Krigsarkivets samlingar och arkiv. Men man kan diskutera varför det bland Krigsarkivets handlingar skulle finnas material om homosexualitet med tanke på att man sällan eller aldrig återfinner information om manskapets eller officerarnas privata relationer. Krigsmakten dokumenterade helt krasst den information som den kunde ha användning av och dit hörde inte upplysningar om krigsmännens privatliv. Men det är delvis när det gäller den legala aspekten som frånvaron av material blir iögonfallande. För faktum är att homosexuellt sex var olagligt i Sverige fram till år 1944. Och, vilket kommer att diskuteras nedan, det verkar också vara ett faktum och en i viss mån officiell hemlighet att soldater och flottister åtminstone i de större städerna ägnade sig åt sådant sex under 1900-talets första hälft. I sammanhanget är det intressant att andra förseelser såsom till exempel kortspel, slagsmål och fylleri uppmärksammades, bestraffades – och dokumenterades.
En aspekt som framhävts när det gäller homosexualitetens osynlighet i det militära materialet är utgångspunkten att det i homosociala miljöer finns en öppenhet för utövandet av homosexuella handlingar. Man kan dock ifrågasätta just definitionen av militärlivet som homosocialt. För trots att militärerna under 1900-talet bodde tillsammans under sin tjänstgöring, så var de inte avskärmade från det civila heterosociala samhället. Men även om man går med på att homosexualitet inte borde vara överrepresenterat inom militären, så borde det väl ha funnits homosexuella män inom försvaret, precis som i det övriga samhället? Kring förra sekelskiftet infördes heterosexualitet och homosexualitet som nya begrepp där heterosexualitet snart blev det normala och homosexualitet en pervers avvikelse. Manlighet som tidigare huvudsakligen varit en fråga om mognad blev nu istället heterosexistisk – det vill säga att den konstruerades gentemot det icke-manliga i form av kvinnor och homosexuella. I ett så manligt definierat sammanhang som militären borde intoleransen mot homosexualitet vara utbredd. Det finns faktorer som tyder på att kasernlivet vare sig utgjorde en frizon för homosexualitet eller var en plats där homosexuella handlingar var tillåtna. Sådana faktorer är till exempel att homosexuella militärer var noga med att dölja sin läggning på grund av rädsla för trakasserier och att säljarna uttalade sig nedsättande om sina homosexuella köpare. Således kanske man istället kan anta att erkänd homosexualitet borde vara underrepresenterad inom militären. Därifrån är dock steget långt till icke-existerande. I sin undersökning av Kronprinsens husarer menar Thomas Sörensen att det är märkligt att det under hans 60-åriga undersökningsperiod inte skulle ha varit en enda husar som ertappades med det olagliga praktiserandet av homosexualitet. Frånvaron av det homosexuella beteendet tolkas som att det var så tabubelag att man inte ens tog upp dessa fall i krigsrätten utan istället vidtog informella åtgärder. Anledningen till detta kunde vara delvis att det var ett alltför känsligt ämne att diskutera, delvis att man inte ville ge sitt regemente dåligt rykte.
Det fanns ett beaktansvärt inslag av homosexuellt sex i det militära livet. Detta pågick inte inom regementena utan mellan militärer och civila, huvudsakligen med militärer som säljare av sex och civila män som köpare. Att prostitution har med sexualitet att göra ställer jag mig tveksam till. Att man säljer sin kropp som en vara kan inte definiera vad man själv önskar göra med denna kropp. Men, för det första, så är sammanhanget mer komplicerat. I berättelsen om soldatprostitution är ett viktigt argument, framför allt från säljarnas sida, att militärerna tjänade mycket dåligt och att prostitution var ett enkelt sätt att dryga ut kassan. Köparna vill ge en mer nyanserad bild, där det inte endast handlade om pengar. För det andra så tyder de militära arkivens tystnad om denna uppenbart olagliga handel, som dessutom bidrog till att ge militärerna dåligt rykte, på att det här kan finnas ett tabu. För det tredje kan det tyckas vara anmärkningsvärt att heterosexuella män kunde sälja homosexuellt sex utan att detta ledde till att deras manlighet eller heterosexualitet ifrågasattes – av dem själva eller av andra.
Tittar man längre tillbaka än förra sekelskiftet så finns det mycket som tyder på att sex mellan män tillhörde kategorin ”stumma brott” – stumma i dubbel bemärkelse eftersom de delvis var särskilt svåra att upptäcka och bevisa och delvis för att myndigheterna var måna om att inte väcka uppmärksamhet kring dessa brott. Idag är homosexualitet inte längre kriminaliserat och inte heller kan man påstå att det talas tyst om homosexualitet, varken inom Försvarsmakten eller annorstädes. Uppmärksamhet i sig innebär inte att marginalisering och förtryck upphör och acceptans uppstår, utan det är nödvändigt att arbeta aktivt med att förändra attityder. Även om homosexualitet länge var ett tabubelagt ämne inom försvaret, och färre vågade vara öppna där i jämförelse med samhället i stort, så har det skett stora förändringar de senaste åren. Sedan år 2002 har Försvarsmakten genomfört flera interna åtgärder för att förbättra attityder och motverka diskriminering på grund av sexuell läggning. Försvarsmakten är också en av få myndigheter som har en särskild hbt-handläggare.
Sarah Mared
Referenser:
Texten ovan bygger i huvudsak på undersökningar och analyser av Dodo Parikas och Thomas Sörensen. Journalisten Dodo Parikas undersöker och diskuterar soldatprostitution och homosexualitet inom militären i flera texter i Sympatiens hemlighetsfulla makt. Stockholms homosexuella 1860-1960. Thomas Sörensen undersöker i sin avhandling Det blänkande eländet. En bok om kronprinsens husarer i sekelskiftets Malmö bland annat husarernas relationer till varandra och till stadens civila befolkning. De källor som Parikas och Sörensen använt är bland annat intervjuer, fotografier, civila domstolsprotokoll och civil och militär press.
I ”Sodomiter inför rätta. Sexuellt avvikande inför militär domstol i början av 1700-talet” av Hans Andersson och Magnus Perlestam i Karolinska förbundets årsbok 2001 undersöks ett av de få rättsfall som gäller sex mellan män under 1700-talet.
I ”Tidelagaren och den homosexuelle mannen” av Jens Rydström i Historisk tidskrift 1998:4 förs bland annat resonemang om manlighet och sexualitet kring förra sekelskiftet.
I föredraget ”Hur mycket kvinnfolk får jag ta med? Kvinnor i fält 1550-1850” (Armémuseum 25 november 2008) diskuterade Maria Sjöberg bland annat källproblemen i forskningen i detta ämne.
I artiklarna ”Machokulturens bögskräck – försvarets utmaning” i Folk och försvar nr 6 2008 och ”Stolthet och fördom” i Försvarets Forum nr 4 2005 diskuteras bland annat synen på homosexualitet inom försvaret idag.
