Jonas Falk, korpral vid Norrlands 1:a båtsmanskompani åkte i slutet av maj 1880 iväg på ytterligare en tjänstgöring och lämnade hustrun Greta 39 år, i 6:e månaden med deras femte barn, Kristina 13 år och Anders 6 år själva på torpet. Den hjälp han brukat få tidigare år från sina rotebönder uteblev den här gången. Man kan förstå hans oro. Hur skulle hans höggravida hustru klara allt arbete på torpet hela sommaren med bara de två barnen till hjälp? På midsommaraftonen skrev han ett brev till sina rotebönder:
Till Bonden Lars Pehrsson Bäckmora
Rotebönder
Härmäd får jag i kårthet sända eder några rader och för det första får jag gifva eder tillkänna att jag åter ijen är utkomderad på tjenstjöring ifrån både torp Maka barn om det är för min eller eder skull tet må ni sjelf dömma.
Han fortsätter med att skriva om att han har hälsan. Sedan kommer han till sitt ärende.
Till eder som har varit så god i mot mig vill jag ställa en fråga. Jag har känat snart i tjugu två år, jag har altid fått en skjerf åtminstonde litet mat till uppmuntran åt maka och barn när jag har rest men nu denna gång visas ingen venlighet.
Jag blef så ledsen när jag skulle fara ifrån de mina, och ni visade eder så kall i mot mig. Ack om ni skulle träda i mina skor blott en gång och finge smaka det bittra i detta lif.
Han undrar om han gjort något emot bönderna eller om det är fattighet eller att han så ofta måste åka på tjänstgöring som gör att han inte får det han brukar. Visserligen har han inte rätt att fordra hjälp till de där hemma, å andra sidan tycker han att han ställt upp. Han har inte fått eller krävt den hjälp till skötseln av torpet som han har rätt till.
Vidare ägde jag rättighet att få dragare i vår att sköta torpet. Jag skonade eder äfven för det. Jorde jag då orätt. Jag anlitta länsman åt en del af de andra (andra båtsmän?) och de fick dragare men eder sparade jag.
Jonas har inte heller fått årspengarna. Visserligen behöver han dem inte själv, men hustrun hade behövt dem. Bara det att han är båtsman ser han som något av en uppoffring för hela socknen.
Jag var bjuden afske på förra mönstringen, då ville jag icke jöra socknen emot. Nu var jag äfven bjuden afske, men blott för eder skull tog jag det icke ty det står om ni har läst att man skall belöna ondt med gott.
Om nu dessa argument inte skulle räcka tar han till lite hot.
Nu är snart den tiden att berga af jorden. Vill ni vara snäll och jilpa min hustru. Jag vill så ojärna anlita länsman.
Han avslutar med några rader om vädret och hälsningar.
Vi har nu Midsommars aftonen och nu rängnar det här. Vi har haft en lång tårka förut. Och nu en tjärliksfull hälsning till eder alla rotebönder. Jag önskar att en gång efter denna tidens vedermödor få se varandra på den högra sidan der ingen syndare är måtte då alt vara förlåtit.
…
Lef väl
Herren vare med både mig och eder.
Eder ringa känare J Falk Korpral
Stockholm och Skjepsholmen den 23/6 1880
Någon vecka efter att han kommit hem igen i september föddes sonen Jonas. Jonas Falk fortsatte som båtsman ytterligare 17 år innan han gick i pension.
Källor:
Bäckmora rote arkiv, volym 1
Stockholms station, Norrlands 1. båtsmanskompani, D V:4
Enångers kyrkoarkiv, A1:15
Båtsmanstorpet nr 150 Bäckmora. Fotot är taget ca 1931. Kvinnan i förgrunden köpte torpet runt 1900 av Jonas efterträdare. Fotograf okänd. (Bäckmora rote arkiv, volym 1)
Sida tre av brevet från korpral Jonas Falk till rotebönderna för Bäckmora rote. (Bäckmora rote arkiv, volym 1)
Båtsmansrulla för korpral Jonas Falk. (Stockholms station, Norrlands 1. båtsmanskompani, D V:4)
Jonas Fläck föddes 1 maj 1842 i Enångers socken. Hans pappa var båtsman så det yrkesvalet måste ha varit naturligt för honom, men han utbildades också till skräddare. 11 november 1858 antogs Jonas som båtsman på nr 150 Bäckmora, Enånger, för Norrlands 1 båtsmanskompani. Han var då 16 år. Nytt efternamn blev Falk. 1863 blev han kanonkommendör och 1872 korpral. 1867 dömdes han till 6 dagars mörk arrest för undanhållande och fylleri. I övrigt hade han högsta betyg i uppförande och tjänstbarhet större delen av sin tid vid flottan. 1891 fick han svärdsmedaljen och han gick i pension 1897.
