Krig som upphov till samarbete: Alsace-Lorraine och upprättandet av den Europeiska Unionen
Under 1600- och 1700-talen utspelades i Alsace-Lorraine flera krig mellan Frankrike och Tyskland. I Wienkongressen, som satte punkt på Napoleonkrigen 1815, beslutades att regionerna skulle tillhöra det förstnämnda landet. Efter det tysk-franska kriget 1870-1871 tvingades fransmännen dock överlämna dem till Tyskland, för att åter få tillbaka dem igen i Versaillesfreden 1919. Under andra världskriget infogades det återigen i det tyska riket, för att återgå till sin nuvarande franska överhöghet 1945.
Den europeiska kontinenten var under århundraden hårt drabbad av krig. Redan tidigt väcktes därför tanken på ett samarbete mellan länderna. Men inte förrän efter andra världskrigets förödelse fick detta något genomslag, och då beroende på att frågan lyftes från enskilda personer till regeringsnivå. Den här tryckta kartan, som är gjord av Tobias Conrad Lotter, visar Europa vid 1700-talets mitt. Alsace-Lorraine låg då – som i dag - i Frankrike, just vid den tyska gränsen. Utländska kartor, Frankrike, detaljkartor A:23.
När de västeuropeiska regeringarna, kort efter det att andra världskriget tagit slut och kalla kriget just brutit ut, började diskutera olika former av samarbetsorganisationer, kom områdena vid fransk-tyska gränsen att spela en speciell roll. Förutom sin historia av krig och konflikter, fanns det här stora rikedomar i form av naturresurser och industri. Lorraine var, exempelvis, en viktig stålproducent och på tyska sidan gränsen utvanns stenkol - och båda dessa produkter var av fundamental betydelse för industrin, inte minst krigsindustrin. Om Frankrike och Tyskland knöt ihop ländernas produktion av kol och stål skulle man med andra ord både kunna möjliggöra en stark ekonomisk tillväxt och förhindra framtida krig mellan dessa länder.
Detta är bakgrunden till att den franska regeringen den 9 maj 1950 lanserade ett förslag - kallat Schumanplanen efter landets premiärminister, men egentligen utarbetat av regeringens rådgivare Jean Monnet - som innebar att Frankrike och Tyskland skulle foga samman sin kol- och stålproduktion i en union. Även andra stater inbjöds att ta del i detta överstatliga samarbete.
Kol- och stålunionen (EKSG) trädde i kraft den 23 juli 1952 med Frankrike, Västtyskland, Belgien, Nederländerna, Luxemburg och Italien som medlemmar. Men samarbetet har sedan dess utvecklats både när det gäller bredd på sakområden, samarbetets organisation och djup och antal medlemmar.
År 1958 upprättades den Europeiska Ekonomiska Gemenskapen (EEG) vid sidan av EKSG, med framför allt jordbrukspolitik och fri handel i fokus. Senare tillkom dock relationer till omvärlden, arbetsmarknadspolitik, fiskepolitik, miljöfrågor, polisiärt samarbete, försvarsfrågor med mera.
Samarbetet har fördjupats till att omfatta fler institutioner – bland annat upprättades en parlamentarisk församling 1958 som förlades till två städer: Bryssel och Alsaces huvudstad Strasbourg - och en allt större överstatlighet. År 1994 fick samarbetet en ny, övergripande form i den Europeiska Unionen (EU).
Huvudstaden i Alsace – Strasbourg – var under 1600- och 1700-talen strategiskt mycket viktig, och ett stort befästningsverk kom därför att anläggas där. Denna tryckta stads- och fästningsplan, gjord av N. Person, visar staden med dess befästningar omkring 1700. Sedan 1958 är Strasbourg tillsammans med Bryssel säte för Europaparlamentet. Utländska stads- och fästningsplaner, Frankrike, Strasbourg: 11
Slutligen har medlemskretsen utvidgats i flera omgångar och omfattar nu 27 stater. De första som tillkom var alla västligt förankrade länder, men med kalla krigets slut möjliggjordes medlemskap också för såväl neutrala som tidigare kommunistiska stater. Sverige tog steget in i EU år 1995.
Hösten 2009 är Sverige EU:s ordförandeland.
Maria Gussarsson-Wijk
Som ett resultat av det tredje av de krig som ledde fram till det tyska enandet 1871, tillföll Alsace-Lorraine Tyskland, och kom då att kallas Elsass-Lothringen. I Versaillesfreden efter första världskriget återgick de båda regionerna till fransk överhöghet. Under andra världskriget annekterades området än en gång av Tyskland, för att återlämnas till Frankrike igen 1945. Denna tyska karta, gjord av F. Handtke som en del i Carl Flemmings generalkarta, visar Württemberg, Baden, Hessen och Elsass-Lothringen under perioden 1871-1919.
Moderna kartsamlingen, Tyskland, Portf. A 3: 17 Württemberg, Baden, Hessen och Elsass-Lothringen
