I Sverige har särskilt mutskandalerna under frihetstiden uppmärksammats, exempelvis då mösspolitikern baron Johan Gyllenstjerna år 1741 dömdes från liv, ära och gods för att ha sålt hemlig information till den ryske ministern Bestuzjev. Straffet omvandlades till livstid, och senare, efter det misslyckade ryska kriget, frigavs Gyllenstjerna. Han gick så småningom i rysk tjänst och slutade sina dagar på en gård i Livland. Det ryska spionaget mot Sverige var särskilt framgångsrikt i början av 1800-talet under Gustav IV Adolfs regering, då ambassadören Alopaeus trots övervakning kunde skaffa sig ingående kunskap om den svenska krigsmakten.
”Riksens Höglofl. Ständers förordnade Commissions Dom…angående åtskillige förbrytelser, som Secreteraren Gyllenstierna, emot Ed och Embetes, samt Undersåtelig trohets plikt skal begådt. Gifwen Stockholm then 21 Augusti År 1741”. (Krigsarkivet, Årstrycket)
Strax före första världskriget började ryssarna åter visa ett stort intresse för de svenska förhållandena. Rykten spreds om s.k. sågfilare, vilka sades vara förklädda ryska officerare som genomströvade riket. Även om det ryska hotet överdrevs förekom det att ryssar omhändertogs och utvisades. Ungefär samtidigt infördes bestämmelser rörande spioneri i strafflagen, och en polisbyrå inrättades vid Generalstaben. År 1913 inträffade en uppmärksammad spionerihistoria, där underofficeren Törngren och f.d. studenten Holsteinsson straffades för spioneri för Rysslands räkning.
Under 1920- och större delen av 1930-talen fanns hos myndigheterna ett ganska ringa intresse för att övervaka utländska makters representanter i Sverige. Först 1938 inrättades en särskild säkerhetstjänst. Dess uppgifter var dels övervakning och censur av telefon och post, dels spaning efter misstänkta personer. Det var hotet från den framväxande nationalsocialismen och den sovjetiska kommunismen som föranledde denna åtgärd. 1940 års lag stadgade att ”den som för att gå främmande makt tillhanda obehörigen sätter sig i besittning av eller låter anskaffa upplysning om sakförhållanden, som böra hållas hemliga för främmande makt … dömes för spioneri till straffarbete i högst sex år …” Naturligtvis ägnade sig även Sverige åt att i utlandet insamla uppgifter om främmande makters militära styrka och eventuella fientliga avsikter, något som avspeglar sig i Krigsarkivets militärattachérapporter och annat underrättelsematerial. Långt efter krigsslutet kvarlevde denna misstänksamhet mot presumtiva spioner, och den svenska propagandan varnade i sina affischkampanjer för infiltrationsförsök.
Krigsarkivet, Liggfolio, Svenska planscher, nr 378:7 (1952).
Det ryska underrättelseväsendet
I en ganska anmärkningsvärd PM från år 1915 ges en ingående beskrivning av hur det ryska spioneriet var uppbyggt, uppgifter som sades komma direkt från en person vid den ryska Skyddspolisen (Ochranan). Utgifterna för det ryska militära underrättelseväsendet skulle belöpa sig till hela 26 miljoner rubel årligen. De utsända spionerna brukade på olika sätt försöka träda i förbindelse med sådana svenska medborgare som förväntades kunna bidra med upplysningar om militära förhållanden. Något optimistiskt kunde man därför tillskriva en person i Norrland och fråga: ”Kan Ni icke rekommendera mig någon svensk undersåte, hvilken vore villig bo i staden Boden och gifva mig underrättelser om militära förhållanden i fästningen mot bra betalning”. Det berättas vidare i PM:en om en hemlig anfallsplan på Sverige, enligt vilken två tredjedelar av de ryska trupperna skulle transporteras på järnväg till norra Finland och därifrån gå landvägen över gränsen till Sverige, medan de övriga trupperna skulle landsättas i närheten av Härnösand.
Ovan visas en karta över Skyddspolisens lokaler samt en ritning över det s.k. Pertsowska huset vid Ligowskajagatan i Petrograd (S:t Petersburg) där underrättelseväsendets svenska detalj inrymdes i lägenheten 147 på fjärde våningen. Lägenheten, bestående av fem rum och kök, förhyrdes av stabskaptenen Serge Alexewitsch Sokoloff. Här sades också svensken Eugen Lindström – kallad Baranoff i Petrograd – arbeta som sekreterare och översättare. Personer anklagade för politiska brott underkastades först förhör i Skyddspolisens lokaler i huset nr 2 Alexandrowski Prospekt, varefter de i allmänhet fördes till Peter Paulsfästningen.
Ett spionpass (kunskaparepass), med upplysningar om hur det kan skiljas från ett äkta pass.
Källor:
Tore Forsberg, Spioner och spioner som spionerar på spioner (2003).
Per Meurling, Spionage och sabotage i Sverige (1956).
Svenskt Biografiskt Lexikon, bd 17 (1967-1969).
Justitiedepartementets promemoria 1940:2, Lagstiftningen om förräderi-, sabotage- och spioneribrott m.m.
SFS 1913:47.
SOU 1988:16.
Krigsarkivet, Generalstaben, Inrikesavdelningen, serie F IV:4, Målhandlingar. PM angående ryskt spioneri m.m. 31/7 1915 (ingen författare angiven).
