Tekniken
Daguerrotypi är en tidig fotoprocess, uppfunnen av Louis-Jacques-Mandé Daguerre tillsammans med Niécephore Niépce i Paris 1839.
Vid framställningen användes en kopparplåt belagd med ett tunt silverskikt som utsattes för jodångor så att en hinna av ljuskänsligt silverjodid bildades. Efter exponering lades plåten i en mörk och tät låda med kvicksilverångor. En legering av silver- och kvicksilverkristaller (amalgam) fastnade då på de delar av plåten som belysts. Plåten fixerades med en natriumsulfatslösning, varpå de obelysta partierna etsades bort och slutligen placerades plåten i en camera obscura. En positiv, men spegelvänd bild erhölls då i ett enda exemplar. Skärpan var fantastisk och överträffade många senare fototekniker.
Nackdelen med processen var att den krävde dyrbara material. Ytan var också mycket känslig för syrepåverkan (silveroxidation) samt för beröring. Att ta på plåtytan med ett finger gjorde att bilden försvann. Detta var anledningen till att man var tvungen att bevara daguerrotypierna bakom glasade och förseglade ramar eller etuier. Att låta sig avbildas med denna teknik var relativt kostsamt varför den främst nyttjades av mer välbeställda personer.
De tidiga daguerrotypikamerorna hade objektiv som inte släppte in så mycket ljus varvid exponeringstiderna blev långa - ibland ända upp till 30 minuter. Speciella nack- och huvudstöd krävdes för att förhindra att motivet rörde sig.
Bild hämtad ur Fotografins historia, Per-Anders Westman, Vännäs. © 1995-2010
En komplett utrustning för en kringresande porträttdaguerreotypist innehöll kamera, objektiv, kassetter, polerredskap, olika kemikalier, trälåda för jodering, ramar, kamerastativ, nackstöd och tunga kopparplåtar. Det var plåtarna som gav namn åt de senare glasplåtarna och till dagens uttryck ”att plåta”. Daguerrotypin användes flitigt, främst för porträtt, men även för arkitektur-, krigs- och astronomisk fotografering fram till 1860-talet.
Daguerrotypikamera från ca 1854. Bilden är hämtad ur The Making of a Daguerrotype, Matthew R. Isenburg, 2001.
Bevarande
Värme, fukt och ljus är faktorer som i mycket hög grad påverkar åldrandet av fotografiskt material. Fotografiska bilder har olika riktlinjer vad gäller lämpligt förvaringsklimat beroende på dess materialsammansättning. I Riksarkivets RA-FS 1997:3 finns dessa riktlinjer att tillgå.
Daguerrotypier bör förvaras mörkt i syrafria omslag i ett jämnt klimat. Temperaturen bör ligga på ca 18ºC och luftfuktigheten på 30-40% RF. Skyddsvantar ska alltid användas vid hantering av fotografier.
Silveroxidering av daguerrotyper är ett vanligt problem och kan ofta, som här på bilden ovan, ses i kanterna av plåten där syrepåverkan är som störst. För att undvika detta nedbrytningsförlopp är en tätförsluten montering av största vikt.
Krigsarkivets daguerrotypisamling
I Krigsarkivets samlingar finns fem stycken daguerrotyper bevarade, varav alla är porträttbilder.
En av daguerrotyperna lär höra till de äldsta i Sverige. Denna mycket välbevarade daguerrotyp, som ses ovan, förvaras i ett mörkgrönt läderetui och är daterad till tidigt 1840-tal. Den rakryggade mannen på bilden föreställer troligtvis underlöjtnanten vid Upplands reglemente Adolf Thure Johan Ingelotz (1820-1841). Ingelotz hade utrikespermisson under åren 1840-1841. Daguerrotypin kan eventuellt vara tagen i Frankrike under hans permissionstid. På baksidan av etuiet återfinns blindtrycket med det franska ordet ”Breveté” (bet. patent), som visar att tekniken vid den tiden var patenterad i Frankrike.
Gerd Crona, Elisabet Netinder
Källor:
KrA, Unikatsamlingen, grupp 01.
KrA, Upplands regementes arkiv, Militäravd., Inkommande diarier, 1840-1841.
Frizoft, Michael (edt.), A New History of Photography, Köln 1998.
Isenburg, Matthew, The Making of a Daguerrotype, 2001.
Rittsel, Per och Söderberg, Rolf, Den svenska fotografins historia, Skövde 1983.
Westman, Per-Anders, Fotografins historia, Vännäs, 1995-2010.
