Fyndet i källaren
Ibland händer det att man stöter på oförtecknade fotografier i arkivet. Detta hände mig en varm sommardag då jag på lunchrasten gått ned i källaren för att söka svalka. I ett litet rum i en del av källaren stod flera skåp som jag inte tidigare lagt märke till, som var fyllda med fotografier. De flesta av samlingarna var förtecknade och ordnade, men ett antal av dem var det inte, vilket väckte min nyfikenhet.
Den enda information jag har om dessa bilder är att bildserien från Grekland troligtvis är från Carl Thorsten Gotthard Rudenschiölds (1863-1926) studieresa till Grekland under Balkankriget 1913. Han var Generallöjtnant och greve, inspektör för kavalleriet och lärare vid Artilleri- och ingenjörshögskolan. De två övriga bildsviterna har gemensamt att de är från AMF (Armé-, Marin- och Flygfilm). I övrigt verkar de inte ha någonting gemensamt, det är två helt skilda samlingar märkta: ”Kaukasus” och ”officersporträtt inplacerade på kvinnokropp och färglagda”.
Box märkt I 1-9, R-d. Rudenshiöld, dennes studieresa till Grekland 1913.
AMF Kaukasus 1-28.
AMF Skioptikonbilder. Ofiicersporträtt inplacerade på kvinnokropp och färglagda.
De flesta av de oförtecknade fotografierna är skioptikonbilder i glas. Skioptikon är en apparat varmed man kan projicera ljusbilder, en senare form av laterna magica som också var en förlaga till projektorn. Laterna magicas föregångare var i sin tur camera obscura.
Från camera obscura till skioptikon via laterna magica
Människan har tidigt låtit sig fascineras av och intresserat sig för skuggspel, projicerat ljus och projicerade bilder. Camera obscura (mörkt rum) är en utveckling av just projicerat ljus och bild. Den kräver ett helt mörklagt rum med ett litet hål i väggen som ljuset kan stråla igenom, för att projicera en bild på den motstående väggen som då avbildar omgivningen utanför, fast upp och ned. Camera obscura är i princip en tidig och förenklad förlaga till vår tids kamera. Den användes till en början framförallt i astronomiska studier, för att följa solens gång och till att studera solförmörkelse med. Konstnärer använde sig av den för att studera perspektiv och i skapande av skisser vid porträtt och landskapsmåleri.
Att med säkerhet uppge när camera obscura uppfanns är svårt, men ljus och projektionsfenomen intresserade även de grekiska filosoferna. Abu Ali al-Hasan ibn al-Haytham (965-1038) skrev boken ”Optik” som kom att inspirera Roger Bacon (1212?-1292) astrolog och vetenskapsman, till helt nya upptäckter inom optik och perspektiv, vilka anses ha spelat roll i utvecklingen och uppfinningen av camera obscura. Även Leonardo Da Vinci (1452-1519) utformade och använde sig av en form av camera obscura i sitt arbete. Vissa anser dock att camera obscuras sanne uppfinnare var den italienske vetenskapsmannen Giovanni Battista della Porta (1540-1615) som år 1558 publicerade boken ”Magiae Naturalis”, där han detaljerat men något förenklat förklarar camera obscurans funktion och delar.
Hoppet mellan camera obscura och uppkomsten av laterna magica är historiskt sett stort. Varför det tog så lång tid att utveckla camera obscura och uppfinna laterna magica är det ingen som med säkerhet vet. År 1646, nästan 100 år efter ”Magiae Naturalis”, gav Athanasius Kircher (1601?-1680), tysk vetenskapsman och medlem av Jesuitorden, ut boken ”Ars Magna Lucis et Umbrae” 'The Great Art of Light and Darkness'. Det anses vara den tidigaste skriften som publicerats som innehåller tydliga ritningar och förklaringar till laterna magica, dess funktion och uppbyggnad. Det är en vacker bok på mer än tusen sidor om ljus, optik och astronomi. I boken avhandlas allt från tillverkning av astronomiska instrument, speglar och linser till tydliga beskrivningar av både camera obscura och projektionsapparater, som senare (1668) kom att kallas laterna magica.
Laterna magica fungerar precis som en projektor, en ljusstråle belyser ett objekt som projicerar en bild på en vägg eller duk. I de första lanternorna användes paraffinljus, oljelampa, kalkljus och acetylenljus som ljuskällor, dessa var dock relativt svårhanterliga. Senare ljussatte man bilderna med gaslåga och ännu senare med båglampa eller glödlampa. Populariteten med ljusshower och bildvisningar växte med teknikens utveckling. Det tidiga ljusets begränsningar hade endast gjort det möjligt att nå ut till en liten skara människor under en begränsad tid. I och med ljusets utveckling fanns senare även möjligheten att hålla ljusshower för en större publik. Till en början var det framförallt handmålade glasbilder som visades, ofta med skrämmande motiv av skelett, häxor och djävlar. Kringresande män som höll föreställningar och ljusshower med hjälp av laterna magica och senare scioptikonen kom att kallas laternister. För att underhålla sin publik använde de sig av trix och optiska illusioner, som att föra två målade glasskivor bakom varandra, vilket gav intrycket av att motiven rörde på sig.
Laterna magica spelade en viktig roll i den industriella revolutionens tid, då den användes till att förmedla nyheter och världshändelser. Den nyttjades även i utbildningssyfte som pedagogiskt instrument i t.ex.? demonstrationer av vetenskapliga principer, och i föreläsningar i måttfullhet och kristendom.
Åke Abrahamsson skriver:
”Med 1800-talets samhällsomvandling och vidgade världsutblick följde ett växande bildbehov. Med bildens hjälp gjordes det nya förståeligt och hemtamt. Bilder från när och fjärran gav ny kunskap och fyllde livet med innehåll. Världen erövrades i bildform. Resultatet blev en bildverklighet, en alternativ skenvärld. Skenet upprätthölls av press- och bokillustrationer, konstreproduktioner och oljetryck, fotografier och vykort men framförallt av tidens populära bildteatrar: panorama och diorama”
”De första, ambulerande bildteatrarna nådde Stockholm i mitten av 1820-talet. År 1824 förevisades både ett världsomspännande Cosmorama och en Camera optica med ”Illuminerade Prospekter” av utländska och svenska städer.”
(Åke Abrahamsson, ”Panoramats skenvärld – 1800-talets bildteatrar” s9, s14)
I Svensk Läraretidning från år 1897 kan man läsa om Skioptikonets användningsområden inom skola och i pedagogiken:
”Apparaten, ungefär en half meter hög, är enkelt men solidt tillverkad af matt, svart järnplåt samt hvilar på fyra förnicklade pelare med ett underlag af polerad mahogny. Såsom ljuskälla användes en fullkomligt osfri fotogenlampa med fem vekar. Genom att löstaga apparatens botten kan man dock i stället för lampan införa annan tillgänglig ljuskälla. Såsom gasglödljus eller elektriskt ljus.
Detta s. k. skolskioptikon kan användas på tre olika sätt. För det första kunna därmed förevisa vanliga genomskinliga skioptikonbilder. Men till detsamma kunna äfven begagnas ogenomskinliga bilder, så som fotografikort, teckningar, litografier o.d., hvilka dock ej få vara större än ett vanligt visitfotografikort…
(Hg, Svensk Läraretidning/1897 N:9 s126)
L.J Marcy, ”Sciopticon manual, explaining lantern projections in general, and the sciopticon apparatus in particular”, s 40.
I många år framöver fortsatte skioptikonen att vara mycket uppskattad i dess syfte att undervisa, föreläsa och underhålla. Senare inledde handeln sin försäljning av enklare modeller av skioptikoner, ofta tillverkade i grälla färger, som såldes till ett rimligare pris. Dessa var framförallt ämnade till barn i de lite mer välbärgade hemmen som en pedagogisk och roande leksak. Skioptikonens popularitet avtog senare naturligt som en följd av utvecklingen av mindre färgdiabilder, rörlig bild och film.
Tillbaka till källarfyndet: Användningsområdet för de oordnade, oförtecknade skioptikonbilder jag fann i källaren på Krigsarkivet är för mig helt okänt, men jag antar att de var tänkta att visas för att roa, underhålla, bilda och undervisa.
Jag skulle vilja veta mer om dessa bilder. Vem är fotografen? När är de tagna? Vilka är det på bilderna? I vilket syfte togs bilderna? Om någon vet något mer om bilderna eller har någon annan intressant information kring dem, vänligen hör av er till mig t.ex. via Krigsarkivets e-post.
Jenny Odell
Källor och litteratur:
Hugo Schöttle, Fotolexikon, teknik, historik, fotokonst.
Dennis Crompton, David Henry, Stephen Herbert, “Magic images: the art of handpainted and photographic lanterns”
Laruren Mannoni, Richard Crangle, Tom Gunning, David Robinson, “The great art of light and shadow: archaeology of the cinema”
Virgilio Tosi, “Cinema before cinema: The origins of scientific cinematography”
Hg, ”Svensk Läraretidning/1897” N:9 s126.
Åke Abrahamsson, ”Panoramats skenvärld – 1800-talets bildteatrar” s9, s14.
L.J Marcy, ”Sciopticon manual, explaining lantern projections in general, and the sciopticon apparatus in particular.”
