Wi Carl (XIII)… Göre weterligt: at sedan Wi, af Wår Konungsliga pligt påkallade at betrygga Fäderneslandets lugn och sjelfständighet, under den 30 April innewarande år (1812) för Riksens då församlade Ständer framstält nödwändigheten af några jemkningar och förändringar i utskrifningssättet af det redan faststälda Förstärkningmanskapet.
Sveriges första lag om allmän värnplikt började försiktigt. Folket var inte alls positivt inställd till idén efter katastrofen med Lantvärnet under 1808-1809 års krig. 1811 var det ett uppror i Skåne just med anledning av den ovan nämnda utskrivningen av förstärkningsmanskap. Kungen låtsades inte om det utan var övertygad om
den patriotiska nit, som lifvar Svenska Folket och om dess alfwarliga föresatts, at willigt underkasta sig hwarje upoffring, hwarigenom dess frihet och urgamla ära bewaras.
Han förordnar att varje svensk man mellan 20 och 25 år ska ingå i den
Allmänna Bewäringen.
”Kungl. Maj:ts Nådiga Kungörelse om Utskrivnings-sättet och Inrättningen af Allmänna Bewärings-manskapet” Stockholms slott 27 oktober 1812 (Årstrycket 1812:4753)
Undantagna från beväringen var sjuka eller lytta, lotsar med underlydande, postförare och postiljoner samt ämbets- och tjänstemän. Som sista utväg, om man ville slippa, kunde man leja någon i sitt ställe.
Beväringsmanskapet skulle utrustas med lämpliga kläder och vapen och få samma mat som den övriga armén. När beväringen var uppbådad till tjänst borde han fortfarande utöva sitt hantverk så långt det gick för att
sin bättre utkomst befrämja. I fredstid skulle han som vanligt skaffa sig ett jobb. Om det upptäcktes att han inte hade ett jobb kunde staten vänligt
komma til den utskrifnes undsättning och honom i Wåre wärfade Trupper intaga.
Beväringarna fick till en början likadana uniformer som de stamanställda. Här är Svenska arméns uniformsmodell 1807.
(Uniformsritningar serie 9:23)
Anställningstryggheten var något begränsad. Husbonden eller mästaren kunde inte hindra sin anställde från att tjänstgöra, men var han borta i mer än en månad kunde de anställa en annan.
Det står ingenting i kungörelsen om hur lång tjänstgöringstiden skulle vara i fredstid. I praktiken styrdes det av hur stora anslagen blev till övningarna varje år, oftast 12-14 dagar.
För att hålla reda på vilka som skulle göra beväringen stadgades det om listor som skulle upprättas. De i sin tur låg till grund för beväringsmönsterrullorna som upprättades i samband med mönstringarna. Rullorna är bevarade, i lite olika utsträckning, i regementsarkiven i Krigsarkivet och kan också finnas i länsstyrelsernas och kronofogdarnas arkiv på landsarkiven.
”Rulla över Första Classens Bevärings Manskap inom Walle Härad af Hoÿentorps fögderi år 1813” (Skaraborgs regemente, Regementsexpeditionen D14:1)
Beväringslagen kom 27 oktober 1812. En vecka senare uppbådades den första kullarna beväringar för 1813, födda 1791 och 1792. De skulle
hållas i beredskap at, enär Wi bjude och befalle, sig til wapenöfning eller krigstjenst inställa.
Beväringarna kallades in i april året därpå. Många fick bara göra ett par veckors exercis, medan en del av till exempel beväringarna i Skaraborg fick följa med på fälttågen i Tyskland och Norge 1813-1814.
Anna Sveningsson
Källor:
Skaraborgs regemente, Regementsexpeditionen D14:1
Uniformsritningar serie 9:23
Årstrycket 1812:4753
Lars Ericson: Medborgare i vapen. Värnplikten i Sverige under två sekel (Falun 1999)
