1800-talets första decennier präglades av ett strängt ekonomiskt klimat, en allvarligare hållning och inom arkitekturen en tydlig inriktning på det praktiska. De största byggnadsuppdragen lämnades inte längre av adel och kungamakt, utan av den borgerliga demokratin. Dessa tämligen få uppdrag – åtminstone i jämförelse med de andra nordiska länderna – var ofta av social karaktär som kaserner, skolor och sjukhus. Till det senare hör Garnisonssjukhuset vid Hantverkargatan på Kungsholmen i Stockholm, uppfört mellan 1817 och 1843. Platsen där sjukhuset uppfördes valdes bland annat därför att det här fanns tillgång till rinnande vatten. Innan Norr Mälarstrand anlades hade sjukhustomten direkt kontakt med Riddarfjärden.
Fasadritning av Garnisonssjukhuset i Stockholm med huvudingångens breda kolonnuppställning.
Som namnet antyder var sjukhuset, i likhet med flera andra stora byggen i tiden, en rent militär angelägenhet. Tillsammans med Göta kanal skulle det också bli det största byggnadsprojektet som genomfördes i Sverige under Karl Johantiden. Tanken på ett garnisonssjukhus var emellertid inte ny. Redan 1746 hade nyttan av ett sådant sjukhus för såväl sjuka som läkarutbildningen lyfts fram som något viktigt. Men det var de stora förlusterna i krigen 1788-1790 och 1808-1809 som fick frågan att ta verklig fart. Vid 1809 års riksdag väcktes förslag om inrättandet av ett Institut till danande af skicklige fältläkare som skulle förenas med ett stort militärsjukhus. Samma år klubbades förslaget igenom.
Uppdraget att utarbeta ritningar till den nya sjukhusanläggningen gavs först till arkitekten Carl Fredrik Sundvall. Som utgångspunkt för sitt förslag hade han franska sjukhusprojekt, vars princip byggde på parallellt lagda fristående paviljonger. Men sedan kronprins Karl Johan ingripit i frågan kom det medokirurgiska institutet att förläggas på den så kallade Glasbrukstomten och samtidigt kopplades Sundvall bort från uppdraget. Istället fick hans kanske störste konkurrent, arkitekten Carl Christoffer Gjörwell rita det nya sjukhuset. Sundvalls i och för sig ganska orealistiska förslag blev följaktligen förkastat. Hans redan tidigare avoga inställning mot Gjörwell blev heller knappast mindre av att de 50 riksdaler, som ursprungligen utlovats som tävlingshonorar, aldrig betalades ut.
Gjörwell hade, när han påbörjade arbetet med Garnisonssjukhuset, en del kungliga uppdrag bakom sig. Han hade byggt ut Karlbergs slott till krigsakademi och år 1800 ritat Akademihuset i Åbo, det första i serien av 1800-talets universitetshus i Skandinavien. Under sin studietid vid Konstakademien hade han haft Olof Tempelman som lärare, samtidigt som han var medarbetare till Louis Jean Desprez. När det gällde form och stil skulle Gjörwell också präglas av sina läromästare, för att efterhand utveckla detta arv i en mer nykter och återhållsam klassicism. Garnisonssjukhuset har dock med sina släta, vita murar, den långa mittlängan, utbyggda tvärställda flyglar och mittpartiets breda kolonnuppställning med fronton (triangelformat parti upptill ovanför taklist), mycket kvar av den enkla men samtidigt monumentala äldre klassicismen. Det är ingen överdrift att påstå att byggnaden, som redan i sin samtid hade en standard långt utöver det vanliga, hör till det svenska 1800-talets främsta arkitekturverk.
Byggnadens inre bestod av mittkorridorer med sjuksalar i alla väderstreck. Sjuksalarna var rejält tilltagna medan däremot lokaler för mottagning, behandling och operation var betydligt mindre och färre. Detta var inte ovanligt just för Garnisonssjukhuset. Tvärtom. Ännu på 1870-talet ansågs exempelvis ett enda mottagningsrum och en enda operationssal vara tillfyllest. Sjukhusets planlösning var också typisk för tiden före det hygieniska genombrottet på 1860-talet. Då blev istället sidokorridorer, dagsljusbelysta sjuksalar, luftväxling och ventilation de ledande principerna för hur sjukhus planerades och byggdes.
Plan av bottenvåningen med mittkorridor och sjuksalar i varje väderstreck.
Ritning till sängar och annan utrustning. Lägg märke till monogrammet på porslinet, där G S står för Garnisonssjukhuset.
Från invigningen och under de följande nästan hundra åren tog Garnisonssjukhuset enbart emot män som bar militär uniform. Detta ändrades 1925 då man också började ta emot manliga civila patienter och längre fram även kvinnliga civila patienter. Från 1952 fram till nedläggningen 1969 fungerade sjukhuset som ett annex till Sankt Görans sjukhus. Sedan byggnaden upphörde att fungera som vårdinstitution har det inre byggts om, men det stora trapphuset finns fortfarande kvar i tämligen orört skick liksom exteriörer och det gjutjärnsstaket som 1836 byggdes runt tomten. Staketet ritades av J.A. Haverman och symboliserar krigsmaktens förening med medicinen. Idag används det gamla Garnisonssjukhuset som förvaltningsbyggnad för Stockholms läns landsting.
Bo Lundström
Utformningen av gjutjärnsstaket runt sjukhustomten symboliserar krigsmaktens förening med medicinen.
Fotografiet visar en pågående operation på Garnisonssjukhuset omkring 1916. Det behövs inte stor inlevelseförmåga att notera det som också hör till, men som inte syns på bilden: den lågmälda samtalstonen och lukten av eter och kloroform, karbolsyra och såpa.
Under den varma årstiden hände det att patienterna fick komma ut i friska luften, vilket även kunde gälla sängliggande patienter. På detta fotografi ser vi två patienter och en sköterska i sjukhusparken omkring 1916.
Källor och litteratur
Garnisonssjukhuset i Stockholm, Direktionen, J I:vol. 1
Per och Ebba Johanssons arkiv, vol. 3
At förse Riket med beständige och prydlige Byggnader. Byggnadsstyrelsen och dess föregångare, Sthlm 1969
Sjöberg, Ursula, Carl Christoffer Gjörwell. Byggnader och inredningar i Sverige och Finland, Sthlm 1994
Åman, Anders, Om den offentliga vården. Byggnader och verksamheter vid svenska vårdinstitutioner under 1800- och 1900-talen. En arkitekturhistorisk undersökning, Sthlm 1976
