I början av februari för jämnt hundra år sedan pågick förberedelser i hela Stockholm för att ta emot 30 000 beslutsamma bönder från hela landet. De ville framföra sin protest mot den liberala regeringen Karl Staaffs planer på att skära ner i försvaret. Bönderna åkte till Stockholm med extrainsatta tåg. De anlände under hela torsdagen den 5 februari och natten till den 6:e och inkvarterades i skolor och militära kaserner men framförallt hos stockholmarna själva. Sju bönder från Skåne och Uppland inkvarterades hos Joakim Åkerman, överstelöjtnant vid Södra skånska regementet boende på Floragatan på Östermalm. Han skrev i sin dagbok om de dagarna. ”Igår var Bondetågets stora dag och var det verkligen ett storartadt historiskt skådespel man fick bevittna. Entusiasmen bland såväl Stockholmare som bönder var också stor och stördes inte nämnvärdt af socialistiska orosstiftare.”
På fredagen 6 februari samlades bönderna landskapsvis i olika kyrkor och höll gudstjänst för att sedan marschera till Slottet. Initiativtagaren till tåget, Uno Nyberg, höll å böndernas vägnar ett tal till kungen, där han framförde att de i farans tid ville sluta upp kring honom och begärde att försvarsfrågan skulle behandlas och lösas nu. Som svar höll Gustav V sitt berömda Borggårdstal. Stämningen var hög. Bönderna hurrade och sjöng ”Du gamla du fria” och ”Vår gud är oss en väldig borg”. Sedan defilerade bönderna förbi kungen i Vita havet på slottet och lämnade över sina landskapsfanor. Det tog sex timmar enligt Åkerman. Samtliga deltagare fick en minnesmedalj.
Som tack för all gästfrihet lämnade bönderna över mat till ett värde av 100 000 kr till Stockholms fattiga vid jultid 1916.
Gustav V:s tal till Bondetåget 6 februari 1914
Tidningsklipp bifogat till Joakim Åkermans dagboksanteckningar 6-7 februari 1914
Joakim Åkermans arkiv, volym 11
Intriger och ränksmiderier
Genom rösträttsreformen 1907 hade de flesta män fått rösträtt. Det ledde till att Liberalerna och Socialdemokraterna vann valet till andra kammaren 1911. Inför valet hade Liberalerna lovat att se över försvaret för att reducera kostnaderna och därigenom skapa utrymme för sociala reformer. Väl till makten började man utreda försvaret. I väntan på vad det skulle leda till bestämdes att stoppa byggandet av pansarbåtar, de så kallade F-båtarna. De konservativa reagerade kraftigt. En insamling för byggandet av pansarbåtar startades. Man fick ihop 15 miljoner på bara några månader och båtbygget kunde startas. Den militära sidan engagerade genom major Gabriel Hedengren den kända upptäcksresanden Sven Hedin för att bilda opinion. Han skrev ”Ett varningsord”, en starkt agitatorisk skrift om bland annat faran från Ryssland som gav ett oerhört genomslag och reste sedan runt i landet och talade och debatterade. Planen lyckades, det blev en stark opinion. Ställd inför dessa påtryckningar ändrade sig Karl Staaff. I december 1913 lovade han att försvarsfrågan skulle lösas redan efter nyåret och att försvaret skulle få ökade medel. Men opinionsmakarna hade nu ändrat fokus. Inför valet 1914 gjorde ändrade regler för rösträtten att vänstersidan troligen skulle få majoritet även i första kammaren. Nu blev kampanjens yttersta mål att störta Staaff och stärka kungamakten och därmed högersidan. Bondetåget sågs som ett gyllene tillfälle att lyckas med båda. Dessutom var bondetåget på rull och bönderna ville gärna genomföra sin stora manifestation. Sven Hedin skrev ett förslag till kungens tal som han utformade så provokativt att regeringen skulle bli tvungen att avgå. Gustav V var tveksam till delar av innehållet, men med hjälp av den mer stridbara drottning Victoria förmåddes han att hålla talet.
Sven Hedins Ett varningsord följdes av motskrifter från vänstern. August Strindberg bidrog med Czarens kurir eller Sågfilarens hemligheter.
Sven Hedin: Ett varningsord (Stockholm: Bonnier 1912)
August Strindberg: Czarens kurir eller Sågfilarens hemligheter (Stockholm: Fram 1912)
Krigsarkivets bibliotek
Efterspel
I Borggårdstalet angrep Gustav V regeringen och talade om ”min armé” och ”min flotta”. Det tolkades som att han hade anspråk på personlig kungamakt istället för demokrati och parlamentarism. Karl Staaff gick till kungen och begärde bland annat att i fortsättningen få veta i förväg vad kungen skulle säga i kontroversiella frågor. Denne vägrade vilket ledde till att regeringen avgick 10 februari.
Kungen, Sven Hedin och de andra inblandade hade till synes segrat när Staaff fick avgå, men de hade gått för långt. Visserligen hade riksdagshögern velat att regeringen skulle avgå men inte under sådana här former. Det fanns heller inget färdigt högeralternativ till en ny regering. Det blev istället en ämbetsmannaregering under Hjalmar Hammarskjöld som tog över.
Senare under året började första världskriget och försvarsivrarna fick på sitt sätt rätt. Försvaret rustades upp.
Brev från Sven Hedin till Gabriel Hedengren 22 januari 1914. I det skriver han ”Man talar blott om Bondetåget, som är en storslagen sak, och det roliga är att hela idén utgått från bondehåll. Det var en förflugen tanke hos en bonde, Nyberg, i Uppland, som jag talat med idag! Han hade tänkt sig saken i mycket blygsam form. Sedan spred sig smittan som en farsot. Både du och jag kunna glädja oss åt att vi upparbetat jorden, i hvilken bondesådden burit (?) frukt.”
Gabriel Hedengrens arkiv, volym 4
Anna Sveningsson
Källor
Joakim Åkermans arkiv volym 11
Gabriel Hedengrens arkiv, volym 4
Från härskare till estradörer: Bernadotternas fall och demokratins seger (2012) av Jan Berggren
