Slaget vid Leipzig resulterade i en seger för de allierade styrkorna, som bestod av trupper från Preussen, Ryssland, Österrike och Sverige, medan den franska armén under kejsar Napoleon kom att lida ett av sina bittraste nederlag. Befälhavare för hela den allierade nordarmén var kronprins Karl Johan, som bara några år tidigare varit en av den franske kejsarens marskalkar. Nu hade han fört över Sverige till koalitionsmakternas sida och därmed vänt sig mot sina forna landsmän.
När Jean Baptiste Bernadotte 1810 valts till tronföljare fick Sveriges utrikespolitik en helt ny vändning. Målet var inte längre en återerövring av Finland utan istället att inta Norge från Napoleons allierade Danmark. Hösten 1811 hade Karl Johan etablerat kontakt med Storbritannien och Ryssland vilket året därpå ledde till att en allians undertecknades mellan Sverige och Ryssland, en omsvängning i den svenska utrikespolitiken som blivit känd som ”1812-års politik”. Följande år undertecknade Karl Johan ett förbund med Storbritannien som utlovade ekonomisk hjälp och stöd för de svenska kraven på Norge. I gengäld lovade Karl Johan att ställa en här på 30.000 man till koalitionsmakternas förfogande. I mars 1813 började större delen av de svenska arméförbanden att överflyttas till Pommern. På sensommaren inleddes marschen mot det närliggande Preussen där Napoleon redan ryckt in på våren samma år. 1813-års fälttåg hade tagit sin början.
Den första större drabbningen ägde rum i slutet av augusti vid byn Grossbeeren söder om Berlin. I hällande regn, där flintlåsen i musköterna inte tände, blev det en närkamp med kolvar och bajonetter och förlusterna blev stora på båda sidor. Till sist hade fransmännen trängts tillbaka och som segrare stod den allierade nordarmén. Drygt två veckor senare följde slaget vid Dennewitz och en månad senare, den 16 oktober, inleddes ”det stora folkslaget” vid Leipzig. Efter tre dagars ursinniga strider med stora förluster på båda sidor - där Carl von Cardells artillerireserv kom att göra den viktigaste svenska insatsen under hela fälttåget - krossades till sist den franska armén. Medan de övriga allierade arméerna fortsatte in i Frankrike kom Karl Johan och svenskarna att vända norrut för att rycka in i Danmark. Den 14 januari 1814 tvingades Danmark underteckna freden i Kiel, där Norge avträddes till Sverige.
Karta som visar svenska arméns marscher i Tyskland 1813-1814, Sveriges krig 19:34
I Krigsarkivet finns från 1813-års fälttåg – förutom en samling krigshandlingar som består av olika typer av skriftliga dokument - ett antal kartor och planer. Bland dessa finns några där samtliga svenska marscher och drabbningar finns sammanställda. Ett exempel är den här ovan visade kartan, sannolikt ritad av Carl Johan Hederstjerna, som deltagit i fälttåget och som senare i sin karriär skulle bli både överste och chef för Kalmar regemente och generalmajor. Det finns också andra typer av bilder. Den vittre och mångsidige greven, generalen och konstnären Anders Fredrik Skjöldebrand – som också han var med under fälttåget och som senare skulle skildra detta i den femte delen av sina memoarer - har i ett perspektiv skildrat den svenska arméns ställning under slaget vid Dennewitz. Därmed anknöt han till den militära teckningstradition, som redan hade etablerats under 1600-talet, där det hette att en officer skulle ”kunna aftaga en structur och situation effter Perspectivet”.
Perspektiv över svenska arméns ställning vid Dennewitz, ritat av Anders Fredrik Skjöldebrand, Sveriges krig 19:112
Men det var inte enbart i militära kartor, ritningar och planer som kriget skildrades. Också i den samtida propagandan och pressen blev inte minst Napoleon ofta framställd i mindre smickrande dager. Denna tyska litografi skildrar i allegorisk och satirisk form Napoleons nederlag vid Leipzig, där kejsaren och hans soldater är framställda som flyende harar.
Tyskt allegoriskt-satiriskt flygblad som skildrar Napoleons nederlag vid Leipzig, Historiska planscher 1813:40
Bo Lundström
Litteratur:
Lars Ericson Wolke m. fl. Svenska slagfält, Stockholm 2003
Excellensen Grefve A. F. Skjöldebrands memoarer, utgivna av Henrik Schück, del 5, Stockholm 1904
Lars Tingsten, Huvuddragen av Sveriges yttre politik, krigsförberedelser m.m., augusti 1813-januari 1814, Stockholm 1924
