Skilsmässor var ovanliga på 1700-talet men de förekom. Här kan du läsa en skilsmässoansökan från 1799, där Bereta Berggren förklarar varför hon till slut fått nog av sin man.
Högwärdigste Herr
Doctor, Biskop och
ProCantzler
Så ock
Maxime Venerandum Consistorium Ecclesiasticum!
At min Man, Hans Berggren, illwilligt öfwergifwit mig, des hustru, är en sanning, han med flere års bortwaro och
förgätenhet bestyrkt. Länge nog har jag slutit Känslan af mitt lidande
inom de tysta suckar, och de ensliga tårars utbrott. Den ädla böjelse, at förlåta war hos mig så liflig, som den, at älska honom. En långlig tid lefde jag i detta tänkesätt. Men – änteligen återfordrade mina rättigheter det offer jag lämnat åt en trälaktig tilgifwenhet. Lagens röst återkallade honom til mig, och förnuftet, och
sällheten. Han blef likfullt den samme
trolöseoch
niding. Domaren har enligt allerödmjukaste bihang offenteligen förklarat honom owärdig at wara min Man. Af Högwördigste Herr Doctorn och Biskopen samt Max. Venerandum Consistorium anhåller jag derföre aldraödmjukast om uplösningen af det helgade Band, som ålade mig, at wara hans hustru.
Med djupaste wördnad framhärdar
Högwördigste Herr
Doctors Biskopens och
ProCantzlerens
och
Maxime Venerandi Consistorii
aldraödmjukaste tjenarinna
Bereta Berggren
å begäran ödmjukast författadt af Pehr Nordström
Källa: Lunds domkapitels arkiv, volym FIIF:89, Äktenskapshandlingar 1799–1800 (Landsarkivet i Lund)
