Vägledning om statliga heraldiska vapen och symboler
Den här vägledningen riktar sig främst till statliga myndigheters och handlar om användandet av statssymboler i visuell kommunikation.
Blasonering och konstnärliga utformningar
Heraldiska vapen utformas efter en detaljerad beskrivning, den så kallade blasoneringen, utifrån en särpräglad och exakt heraldisk terminolog. För att ett märke ska kunna definieras som ett heraldiskt vapen måste det vara unikt samt komponerat i enlighet med heraldiska regler. Heraldiska vapen återges oftast på medeltida sköldar vilket betyder att ett märke avbildat på eller i form av en sköld sannolikt kan vara ett vapen. Varje vapen kan även användas i form av en s.k. vapenflagga (en kvadratisk flagga på vilken sköldemärket återges).
(bild)
Vapen för Svenska Heraldiska Föreningen. Teckning Davor Zovko.
Heraldiska regler fastställdes och utvecklades redan under medeltiden, de är tämligen strikta och styr i princip samtliga detaljer i en vapenkomposition. Till skillnad från logotyper vilkas former, färgnyanser, proportioner och orienteringar alltid är ”frusna” och exakt definierade, kan vapen varieras efter konststilar och konstepoker samt anpassas till olika användningsområden, material och behov.
Endast ett vapens blasonering är oföränderlig. Hur innehållet återges i bild beror på konstnärens inspiration, tongivande konststil eller kontext i vilken vapnet används. Att kunna återge en och samma blasonering (det vill säga ett och samma vapen) i olika former, konststilar och tekniker är grundbulten i heraldisk konst. Många anser att det är just tack vare den flexibiliteten som heraldiken har överlevt i nästan tusen år, genom olika epoker och influenser.
(bilder)
Två versioner av Sveriges stora riksvapen. Teckningar Brita Grep (1917) och Henrik Dahlström (2014).
Staten har ensamrätt till statssymboler
Till en början syftade det heraldiska vapnet på en person eller en släkt men mycket tidigt förde även riken och städer vapen. Förutom stora och lilla riksvapnet har vi i Sverige vapen för landskap, län, kommuner och stift. Myndigheter och militära enheter har också vapen.
(fyra bilder)
Landskaps-, läns- och kommunvapen samt en vapenflagga. Bilderna visar Sörmlands landskapsvapen (a), Örebro läns länsvapen (b), Enköpings kommunvapen (c) samt Blekinges vapenflagga (d). Teckningar Vladimir A. Sagerlund.
Statliga myndigheter har möjlighet (och till och med ensamrätt) att som sitt emblem eller som en del av sitt emblem använda huvudsakligen två statssymboler: lilla riksvapnet och/eller kunglig krona.
Behov av ett enhetligt statligt formspråk uttrycktes redan i regeringens proposition (2009/10:175) där det bland annat konstaterades att det är ”önskvärt att det redan av myndighetens namn eller symbol framgår att det är en statlig myndighet och vad den gör” (s.42).
Antalet aktörer som utger sig att vara någon annan eller något mer än vad de egentligen är, ökar och deras metoder blir alltmer sofistikerade. Den nya säkerhetsbilden i övrigt kräver att myndigheter tydligt kommunicerar sin tillhörighet till den svenska staten, särskilt vid myndighetsutövning.
Lilla riksvapnet (3 § fjärde stycket lagen om Sveriges riksvapen)
Lilla riksvapnet får användas antingen som ett fullständigt vapen (blå sköld med tre gyllene kronor, krönt med kunglig krona) eller som tre fristående kronor ställda två över en.
1 § första stycket lagen (1982:268) om Sveriges riksvapen föreskriver att riksvapnen används som symboler för den svenska staten. Riksvapnet åtnjuter även starkare skydd än andra officiella beteckningar i lagen (1970:498) om skydd för vapen och vissa andra officiella beteckningar. Sådant skydd ger i praktiken den svenska staten ensamrätt till användning av riksvapnen.
Enligt 3 § fjärde stycket lagen (1982:268) om Sveriges riksvapen får myndigheter som använder lilla riksvapnet till vapnet foga egna symboler. Symbolerna ska helst vara sådana att de visuellt symboliserar myndighetens verksamhet. Bruket är mer än 300 år gammalt och syftar till att säkerställa att myndigheters symboler skiljer sig ifrån varandra. Enligt Karl XII:s kansliordning från 26 oktober 1713 hade kollegier rätt att i sina sigill använda riksvapnet förutsatt att deras versioner av riksvapnet skilde sig ifrån riksvapnet som användes av de Kungliga Expeditionerna. I ett kungligt brev av den 2 januari 1714 ålade Karl XII kollegierna som brukade riksvapnet (Kungens ”egit Sigil”) att utforma sina sigill så att kungen lätt kunde skilja mellan kollegierna. Ändringarna berörde alltså de sex kollegierna. Idag, när Sverige har fler än 400 myndigheter, är det ännu viktigare att myndigheters symboler på något sätt skiljer sig ifrån varandra.
Enligt samma paragrafs samma stycke (lag 1982:268) bör myndigheter som avser använda lilla riksvapnet först inhämta yttrande från statens heraldiska nämnd (eg. Riksarkivets heraldiska nämnd). I och med att nämnden är riksarkivariens (och i praktiken statsheraldikerns) rådgivande organ, kan sådant yttrande inhämtas genom enkel kontakt med Riksarkivet. Syftet är bland annat att säkerställa att riksvapnet liksom de till riksvapnet fogade symbolerna används i enlighet med heraldiska regler och seder.
(bilder)
Lilla riksvapnet kan på olika sätt kombineras med myndighetens egna symboler. Statliga myndigheter kan som sina symboler använda både heraldiska vapen och logotyper.
Kunglig krona
Svenska myndigheter har rätt att använda kunglig krona, dvs. sluten bygelkrona, som myndighetens symbol eller som en del av myndighetens symbol. Kunglig krona är en del av riksvapnet samt ett statsemblem i sig (statens ”rangtecken”) och är som sådan skyddad enligt lag.
Endast statliga myndigheter och aktörer tillhörande den svenska staten har rätt att använda kunglig krona. Andra juridiska personer som vill använda kunglig krona måste ansöka om tillstånd att använda officiell beteckning. Tillståndsmyndigheten är Patent- och registreringsverket. Tillstånd ges i princip endast om särskilda skäl föreligger, alla har dock rätt att ansöka.
Den kungliga kronan består huvudsakligen av en ring med fem synliga blad, fem
synliga slutna byglar och på toppen ett riksäpple med ett kors. Bladen utformas oftast som smultronblad men de kan ha även andra former, exempelvis klöverblad. Exempel på kungliga kronor i både färg och svartvitt visas nedan. På förenklade kronor kan pärlor och ädelstenar uteslutas.
Om kronan förekommer i en bild med mer än en färg, så är den alltid av guld, vilket kan
ersättas med gul kulör, lämpligen PMS 109 eller 116. Lämplig blå kulör är PMS 300 och rött
PMS 186 (se även våra rekommendationer för heraldiska färger). Pärlorna är av silver eller vita. Kronfodret är i purpur, PMS 220, men kan ersättas med rött i förenklade avbildningar av kronan.
Kronan kan även avbildas i en färg (monokromt), exempelvis svart eller grå.
I Norden har kungarikenas kronor sina karakteristiska utseenden som gör att man redan
på kronans form kan se vilket land kronan tillhör. Formen har även en historisk förankring genom att den alltsedan medeltiden förekommit som en symbol för kungen och för statsmakten. Därför är det viktigt att respektera den svenska kronans karakteristiska drag.
Kunglig krona är dock alltid skyddad enligt lag, oavsett form, stil eller färg.
(bilder)
Lagar och förordningar som styr den offentliga heraldiken
Förordningen (2009:1593) med instruktion för Riksarkivet (Se särskilt paragraferna 7, 22, 23 och 32 som berör den heraldiska verksamheten.)
Lagen (1982:268) om Sveriges riksvapen
Lagen (1982:269) om Sveriges flagga
Förordningen (1983:826) med riktlinjer för färgnyanserna i Sveriges flagga
Kungörelsen (1973:686) om registrering av svenska kommunala vapen
Lagen (1970:498) om skydd för vapen och vissa andra officiella beteckningar