Arkivpodden – Reportage från Amerikanska inbördeskriget

Olof Liljegren tar värvning i nordstatsarmén och rapporterar direkt från slagfältet i sina brev hem till pappan.

Avsnitt 21 – 28 januari 2022

Andra delen av tre i miniserien Olofs dröm om Amerika.

Olof Liljegrens röst: Kalle Retzell.

Musik: Miles away - Stefan Kartenberg

Lyssna på avsnittet (öppnas i soundcloud) 

Transkribering av avsnittet

Anslag
Brev tre
Jag har tagit ett steg hwilket jag tror ni ej anses cowardly (fegt) ty i
detta landet anses det åtminstone största heder och ära åt den som
ägnar sig åt detsamma. Jag har såsom många andra gått in i Förenta
Staternas armee för tre år eller så länge som kriget warar.

Introduktion
Martin Ahlström: Hej och välkomna till Arkivpodden – Dokumenten
berättar och vår andra del i vår poddföljetong Olofs dröm om
Amerika. Jag heter Martin Ahlström och med mig i studion har jag
Jim Hedlund.
Jim: Ja och nu kommer breven få ett mer våldsamt innehåll.
Martin: I första avsnittet fick vi höra hur Liljegren imponerades av
den politiska situationen och hur fri den lilla människan var i det nya
landet jämfört med i Sverige.
Jim: Grovt kan man säga att Republikanerna i norr dominerade mer
och mer över Demokraterna i södern. Och när sen republikanen
Abraham Lincoln valdes till president över USA, fick politikerna i
södern nog. De bestämde sig helt enkelt för att bryta sig ur unionen
och det kunde bara ske genom våld.
Martin: Starten på kriget kom ju - Den 12 april 1861,
sydstatssoldater anföll fästningen Fort Sumter vid Charleston.
Jim: Och så skrev Olof brevet som givetvis borde ha rört upp
känslorna för hans stackars far.
Brev tre (brevets tio första stycken)
Camp Jenkins December 1st Sate of Kentucky 1861
Min käre Fader
Det är så länge sedan jag fick något bref och har nästan blifwitt
utwäntadt. Derigenom måste jag sitta mig ner och i hast nedsätta
något af det wigtigaste som har passeradt.
Norden har i de mesta Battles redan förlorat och det är för deras
okunnighet i krigskonsten och efven för deras missmanagement /…/
I de senare drabbningarna har de dock gjort det bättre. Såsom
flottan: den har bombarderat några fästningar och utbreder där
förskräckelse där de far fram.
Nu börjar Northen rekrytera och har en styrka som nu belöper sig till
500 000 femhundratusen man och indragen med de tidigare 140 000
tilssammans: 640 000 man.
Det er liflig rörelse i wärfningen. Hwarända state hade att bistå
manskap i enlighet med folkmängden.
I allt de föregående har jag ej widrörd mig skelf något hwilket torde
wara min skyldighet. Jag har tagit ett steg hwilket jag tror ni ej anser
cowardly (fegt) ty i detta landet anses det åtminstone största heder
och ära åt den som ägnar sig åt detsamma.
Jag har såsom många andra gått in i Förenta Staternas armee för tre
år eller så länge som kriget warar. Wi har bildadt ett swenskt
compani \eller scandinafviskt det vill säga norsker och svenskar/ med
swenska officerare. Vi er 95 man med officerare och privates. Wi har
utom det goda officerare.
Detta steg tog jag ty många af mina wänner ingick i companiet och
derföre war de angelägen om att jag efven skulle gå ty de har alltid
haft ett serdeles förtroende till mig, de som jag har warit i lag med.
Och hwad mitt lif beträffar är det ej mera wärdt än någon annans så
att om jag dör eller faller så wet jag att jag har kämpat och dödt för
en rättwis sak. Ty någon rättwisare eller heligare sak kan man aldrig
wåga sitt lif för.
Jim: Olof tog alltså värvning i Nordstaternas armé. Han skrevs in i
Kompani D, 3 Minnesotas regemente.
Martin: Man kan ju förstå om hans far nu blev förtvivlad. Hans son
hade ju inte bara lämnat landet, han hade nu även dragits in i ett
blodigt inbördeskrig.
Jim: Ja, och många av breven har ju också ett våldsamt innehåll.
Sedan finns det en intressant detalj som vi har upptäckt. I det här
brevet så citerar Olof ordagrant sin kompanichef Kapten Hans
Mattsons repliker om varför man som svensk bör deltaga:
Olof Liljegren: Och nu är det tid att deltaga för war och en patriotisk
medborgares om älskar sitt land att deltaga och nedtrycka rebellerna
som far fram alldeles djefvulskt och tyraniskt. Det är ej nog att de
tyrannisera med slafvarna och utan numera will tillmätta sig
herrawäldet öfver de hwita. O det är en styggelse i menniskors åsyn -
huru skall det wara i Gudts åsyn. Nej, salig är den man som faller för
en sådan sak och heder åt den som wågar sitt lif.
Martin: Det där låter ju som ett riktigt upprop…
Jim: ”Vi har svurit detta land vår trohetsed. Landsmän! Stån upp! Till
vapen! Till vapen!” Dessa ord är exakt vad Hans Matsson skrev i sin
värvningskampanj i Minnesota och Olof rycktes tydligen med…
Martin: Hans Mattson blev alltså kapten för Liljegrens kompani.
Jim: Ja, Olof nämner också Hans Mattson i sina brev med stor
respekt.

Jim: I breven märker man hur Olof Liljegren imponeras av de
enorma truppstyrkor som grupperar för att en gång för alla sätta
sydstatsrebellerna på plats:
Brev tre (från 11:e stycket till slutet av brevet)
Jag blev inröstadt till sergeant och i natt har jag tjenstgjort på wakten
såwäl som många gånger förut.
Och wi de swenska companiet är utropad för det bästa af di 3dje
Minnesota Regimentes Compani. Det är ofantligt manga swenskar i
armén i Illinois Wisconsin. Och Minnesota håller de på att bilda ett
heldt regemente af scandinafver och har nu öfver 400 man med sina
egna officcerare samt är det många swenska officerare som
tjenstgör i de americanska companierna som är både captainer och
mayorer, öfwerstar och generaler.
Nu ligger wi i Staten Kentucky på en plats som är öfver 12 000 man
och i närheten heromkring skall det wara öfver 120 000 man och wi
tror wi skall snart få komma i någon batalj hwilket är wår hjertligaste
önskan både bland amerikanare och swenskar.
Wi har goda kläder och proviant så wi behöver hwarken frysa eller
swelta d.w.s hittills. Vi har ej så mycket prövat på än men wi wet att
en krigsman får pröva på alla delar. Wi swor in oss i armén i
Minnesota den 15 Ocktober och war der på en fästning i 5 weckor.
Sedan reste wi hit till Kentucky på fyra dagar och tillryggalade en
sträcka wäg på omkring 1000 eng mil. Öfverallt hwar wi for igenom
war wi hellsade mid hurrarop och wiftades med näsdukar samt både
med mat och coffe. Så att wi aldrig forlorade en måltid på hela
wägen: Och spisningen kunde ske på 10 a 15 minuter. I morron
kommer wi att resa kanhända längre i söder för att bewaka en
jernvägsstation
Ingenting särdeles att berätta annat än en fortfarande god hellsa och
tusende faldt hellsningar till alla slägtingar, wänner och bekanter och
mest till eder samt alla mina syskon. Teknar eder tillgifne son
Olof Liljegren Sergeant Minnesota Vob , Third Regimt.
Skriv mig till som aldra först så att jag får höra hur ni mår.
Undra ej på min dåliga skrifning ty jag har ej särdeles godt tillfälle sen
renseln är mitt skrifbord.
Martin: De sista raderna i brevet är ju lite som ett manus: Renseln
är mitt skrivbord.
Jim: Ja, det är ju så häftigt….
Martin: Men det här med amerikanska inbördeskriget. Man säger ju
också att det här är det krig som krävt mest dödsoffer bland
amerikanska soldater.
Jim: Ja, det Amerikanska inbördeskriget varande mellan åren 1861
och 1865 och skördade mer än 600 tusen soldaters liv, men även
mer än 50 tusen civila dog.
Martin: Det här inbördeskriget rev ju upp djupa sår inom
befolkningen för lång tid. Än idag kan man se effekter av det.
Ta bara det här exemplet: Inte förrän 120 år efter kriget så vann en
republikansk president valet i de södra staterna. Det var faktiskt
Ronald Reagan 1981.
Jim: Nej, Det här kriget ledde ju helt klart till mycket bitterhet, hat och
sår som inte läkt än idag. Men det fanns en stor positiv effekt av det
Det var det krig som satte punkt för slaveriet i hela Nordamerika.
Tack och lov!
Brev fyra (femte stycket och halva sjätte stycket i brevet)
Orsaken till detta kriget skall jag med få ord säga att då wi föreslog
president Lincoln så war de emot honom och föreslog en af deras
största slafegare som hyllade slafweriet och deras orätwisa principer.
Lindcoln waldes till president och fick de flästa rösterna af
folkmassan men ingen från de södra staterna. Ner de fick weta att
Lincoln war wald protesterade de däremot och beslöt att skilja sig
från de förenade stater eller s.k. United States. Och att sen alla
slafstater skulle förena sig till ett särskildt presidentdömme eller
republik. Gjöra sina egna lagar och styra alt efter eget behag.
Så tog de guvernments property eller allt som hörde till United
States. De tog fartyg, canoner, gevär, ammunition, förråd af alla och
röfvade bort kassan. Sen de bombarderade fästningen Port Sumter
som är i Charlestons harbor. Då Södern på ett sådant orätwist sätt
hade bemöt Norden och till på kjöpet hade började krig, fann United
States sig tvungen att först utkalla en armé af 75 000 man och trodde
det skulle wara nog för att nedkrossa rebellerna. Men det war icke
nog. Rebellerna war starkare än man kunde tro.

Martin: Så orsaken till kriget var att södern inte gillade att en
president som kom från norr ville stoppa slaveriet?
Jim: Njae… det är mer komplext än så. USA (Amerikas förenta
stater) hade ju inte haft någon lång historia som en sammanhållen
enhet, då kriget startade år 1861. Men den största faktorn var att det
blev en maktförskjutning från söder till norr.
Martin: Det här retade dem i sydstaterna?
Jim: Ja, precis. I sydstaterna bekymrade man sig över den stora
skillnaden i utvecklingen mellan norr och söder. Enkelt förklarat kan
man säga att de nordliga staterna spelade ut södern på alla plan.
I norr hade man stor inflyttning av människor från Europa, städerna
ökade, industrin ökade, ekonomin ökade.
De politiska partierna i norr (republikanerna) kunde allt eftersom
konkurrera ut partierna i söder (demokraterna). I norr fanns alla stora
banker som ville ha kontroll över all handel. Och politikerna i norr ville
även styra upp alla stater till att bli en sammanhållen union.
Södern hade just ingen industri att tala om. Det var ett utpräglat
bondesamhälle. Och där märktes heller ingen större
befolkningsökning. Men en viktig orsak - Södern ville sköta sig själva
utan styrning från norr och de var för en lös konfederation som man
sa.
Martin: Det blev nästan som det nya industrisamhället mot det
gamla bondesamhället.
Jim: Ja, det kan man faktiskt säga. Den största befolkningen i
södern bestod av fattiga småbrukare. Men så fanns det en mycket
stark och rik elit där också – de stora plantageägarna. Det var ju de
som förde sydstaternas talan.
Martin: När jag hör ordet plantageägare tänker jag direkt på stora
bomullsfält med svarta slavar som sliter från morgon till kväll och
som piskas ifall de inte gör som arbetsledaren vill.
Jim: Ja, så var det också på många håll i sydstaterna. Deras stora
inkomstkälla var just från bomulls- tobaks- och sockerexporten. Och
kring den verksamheten fanns som sagt en mycket rik elit som även
hade en direkt aristokratisk livsföring.
Martin: Det som kan verka konstigt är ju att den stora mängden
sydstatsbor av fattiga småbrukare ändå skulle sluta upp kring denna
”högaktade elit” och att de sedan krigade nästan dödsföraktande för
dem.
Jim: Ja. De södra staterna såg inte längre att de hade något
gemensamt med de i norr. De tyckte heller inte att de i norr skulle
lägga sig i deras angelägenheter. Här man backade man inte i några
frågor vare sig det gällde frihandel eller söderns kritiserade
slavekonomi.
De i norr skulle helt enkelt inte komma med fingret i luften och tro att
de kunde bestämma över södern. Och gjorde de det – då skulle de få
se på annat….
Martin: Och det där ”de ska få se på annat”, så blev det ju. Det blev
inbördeskrig.
Jim: Ja.
Martin: Men som vi alla vet - Nordstaterna segrade och slaveriet
avskaffades. Och det kunde väl egentligen inte ha gått på något
annat sätt…
Jim: Nej, Nordstaternas resurser var överlägsna på alla sätt. Och
även om södern gjorde tufft motstånd, så maldes de sakta men
säkert ner.

Martin: Många av breven måste ha satt igång egna inre bilder,
fantasier och diskussioner i hemlandet.
Jim: Ja, och Olof sparade inte heller på krutet. Många av breven
fungerar som direktreportage från både strider och soldatliv.
Här är ett brev till Isac Edblad där Olof beskriver hur de ockuperat
staden Murfreesboro. De har order att hålla staden, men de gäckas
ständigt av ett sydstatskavalleri som gör gerillaräder mot dem :
Brev fyra (fyra första styckena i brevet)
Murfreesboro May 14, 1862
Min kära Edblad,
Jag får tacka så mycket för det wälkomna brefvet som jag riktigt
bekom från eder den 11te dennes, i hwilket jag finner att ni alla mår
bra hwilket gläder mig mycket. Efwen får jag berätta det samma för
min del. Jag får nu berätta litet om wår närvarande ställning.
Wi är nu i medelparten of Tennessee wid en stad som heter
Murfreesboro och ingenting annat än frånskiljare omkring oss eller
sådana som är otrogna till Förenade Staternas guvermente. Och
nästan alla dugliga män är i Söderns armée, de flesta i Morgans
cavallery, som fightar här omkring och röfvar farmare, och United
Stats egendomar och anfaller smärre trupper, förstörer jernwägen
o.s.w.
Vi har en längre tid wäntad på anfall och gått på åtskilliga expeditons
för att anfalla honom men han wågar sig icke fram. Ett Cavallery
som hörer till wår brigad slogs med honom i stad 25 mil här ifrån som
heter Lebanon och de tog 163 fångar och dödade många utaf dem.
Men de kunde icke hålla honom tills wårt infanteri kom. Följacktligen
så flydde han.
Wi har blefvit utkallad flera gångar och trodde att wi skulle få se
honom men förgäfves. Somliga gångar midt i natten då officerarna
har kommit och kalladt på oss och sagt att fienderna war nera intill
wår Camp. Wi har bliwit narrat så många gånger så nu och tror icke
längre på det fören wi står i riktig strid med dem.
Martin: Man märker ju att Liljegren var otålig och ville vara med om
ett riktigt slag. Han uppskattade inte den gerillaföring som
sydstaterna förde. Men det hade väl förekommit riktigt stora slag på
andra håll?
Jim: Ja, och där nämner han också att ”rebellerna” som
sydstaternas soldater kallades var starkare än vad man kunde tro. I
norr trodde man ju att det här kriget skulle vara snabbt överstökad.
Men efter det första slaget vid Bull Run i Virginia då 32 tusen från
sydstatsarmén fullständigt krossade nordstaternas armé på 35 tusen
man, var man ändå lite ängslig.
Liljegren avslutar sitt brev till Edblad:
Brev fyra (de två sista styckena i brevet)
…Lincoln fann sig ytterligare twungen att utkalla en annan armé af
125 000 man. Alt sammans belöpande sig till 200 000 tusen man.
Men efter slaget wid Bullsrun, som Norden förlorade, beslöt
presidenten eller congressen att utkalla ytterligare 300 000 man så
att hela styrkan då uppgick till en half milion. Utom den stående
armée och flottan som war mera
200 000 man.
Men nu är den icke så stor. Många har blifvit avskedade, dödade,
sårade, fångade och sjuka.Men många nog att slå rebellerna
Hällsa alla i familjen
hjertligen från eders wän Liljegren

Martin: I alla krig finns ju starka känslor och utifrån det för man även
propaganda mot sina fiender. Det gäller att piska upp ilska och hat.
Det kan man väl även se i Olof Liljegrens brev?..
Jim: Javisst, I nästa brev ser man ju hur bittra fiender Nord och Syd
var. Och vilken stark propaganda man förde mot varandra:
Brev fem (de sju första styckena i brevet)
Murfreesboro Tennessee May 23 d 1862
Käre fader!!!
Den 15de dennes bekom jag äntligen ett mycket kärkommet bref
igen ifrån eder! Jag har nu i de sednare tider trodd mig wara aldeles
bortglömd både af eder samt andra, såwäl slägtingar som wänner!
Jag är full af tacksamhet till eder för de hjertligt kärkomna brefven
som jag har bekommit. Både det sista såwäl som de andra som är
den ända källa hwarifrån jag har inhämtat något om fäderneslandet.
Och synnerligast det sista som medförde många nyheter.
Byn syntes till ha undergått en total omskapning och tillika Brattån.
Således om jag skulle komma dit nu, skulle jag ej känna igen den.
Ytterligare finner jag i brefvet huru rysligt och bedröfligt ni anser att
min posistion såsom soldat i förenta staternas armée är. Men kunde
ni läsa engelska tidningar skulle wi troligtwis stå på samma grund ty
den som känner separatisterna i botten predikar annat. De som
känner deras barbarism och tyranism inom södra staterna innan
kriget utbröt. Huru många utaf wåra landsmen bara som har blifvit
mördade på gatan på ljusa dagen. Ehuru tusende män som på
sådant wis oskyldigt och oftast owetande på sådant wis medels
skjuten eller med en bawiknif i kroppen uttan den minsta orsak
dertill.
Nu sedan kriget utbröt så har de twingat folket in i armée. Antingen
kriga för deras orättwisa sak eller hängas, skjutas, kastas i fängelse
eller dyligt. Icke fruntimmer en gång skonas från barbarism. De
bindas, kläderna drags upp, ryggen taggas som raskar upp skinnet
och blodet forsar. Jämmer, skri, och elände, och ingen pardon.
Egendomarna brännes upp och förstörs af kringströwande
röfvareband. Jernwägar ruineras, broar brännas. Så fort som de
retirera kommer vår federalarmé efter och reparerar allting. Wi
försvarar deras egendommar, hjeper dem med föda såwäl som med
annat. Ingen skillnad om de är trogna Norden eller Södern. Och wi
har stränga orders att icke privategendommar får förstöras eller
röras. Sådana principer förer wi kriget på. Och wi sköter deras
sårade lika som skulle sköta wåra. Södern däremot dödar dem på
slagfaltet med att pröfva sin bajoneter. Fångarna som wi tar hålles en
del på de bästa hotel, andra deremot på wäl inredda rum med alla
beqvämligheter. Men de fångar som faller i deras händer bliver
inspärrade i uthus. Dampiga osunda kalla rum. Obeqvämliga
hwarsom det icke finns en stol eller ett säte att sitta på och knappast
något att äta.
Rysligt huru långt barbarism kan gå och ändå skall det wara ett
civiliserat land. Nej war icke ledsen öfver att jag är i armén. Ni bör
känna är högfärdig öfver att ha en son som har hjertat i bröstet och
mod att strida för en sådan sann och rättfärdig sak. Mod att bära
swärdet till att hämnas de tyrannerna. Dessa gudtsföracktare eller
djewullens afskum…
Martin: Ja, det är ju inte svårt att ta ställning efter dessa brännande
kommentarer. Olof Liljegren avskydde verkligen ”rebellerna” som de
kallades.
Jim: Nej, dem hade han inte mycket till övers för.
Han fortsätter brevet med att berätta om nordstaternas
överlägsenhet och om flera framgångar som deras armé radade upp.
Olofs far måste ju ha trott att sydstatsarmén inte gav något motstånd
alls:
Brev fem (nionde stycket fram till slutet av brevet)
…Nu är New Orleans Yourktown tagen. Och äfen deras skelfva
huvudstad Richmond i Virginia, säges wara tagen. En plats som
heter Corinth som wid Mississippi, där rebellerna har 180 000.
Wåra styrka är der omkring 200 000 eller mer. Wi har tagit in alla
jernwägar och floder eller afskurit all cominication dit in så warken
amunition eller proviant eller förstärkning kan komma till dem. Efven
den grand armée af Potomac som säges ha lemnat Richmond är i
samma ställning så wi har anledning att tro deras roll är utspelad.
Men det kan hända att många slag är att wänta ännu. Här omkring
frugtar vi mäst deras rövarecavallery som far i skogarna hwar som
helst och går fram her och der i städer och byar för att stjela och röva
från invånare.
Wi har warit utkallad midt i natten ibland med den glada förhopningen
att få komma i strid med dem, men alltid förgäfves hitttills. Ett
regimente som är i samma brigad som wi slogo ned 800 af dem och
tog 163 fångar och dödade mellan 50 á 60. Några af wåra blev
dödade och sårade men blott få ty wi har goda gevär som skjuter
både långt och säkert. Sinnesstämningen iblandt wåra trupper är en
längtan efter slag.
Men huru kunde ett sådant hat uppkomma oss emellan? Ja bara för
de inte fick den president de wille ha. Att som wi wet presidenten har
ingen rätt att styra folket, stifta lagar eller dylikt uttan det afgjöres af
representanterna på congressen enligt röstning. Så lika godt hwilken
som blef president. Han war emellertid twungen att följa
constitutionen.
Nej, bara envishet, stolthet, högfärd, skälfständighet eller
aristocratism. Men innan wi slipper dem skall de få sin fulla
wedergälning ehuru det har ödslat Norden många lif och kommer att
kosta flera. Lika godt om mitt skall gå. Jag wet att det är ett offrade
för en rättfärdig sak. Offradt för att fria fångar, oskyldiga qvinnor och
barn och frälsa folk från att hängas, skjutas, slagtas eller dyligt. För
sådant offrar jag mitt lif.
Skrivningen blir dålig. Dålig lärdom. Dålig tillfälle. Paperet på en
rensel. Och sitter i en mäst obehaglig stellning.
Olof Liljegren
Martin: Återigen avslutar Liljegren sitt brev med att förklara vikten av
att deltaga i kriget mot Sydstaterna. Det är ju inga smickrande
beskrivningar han gör av dem precis.
Jim: Nej, Men en sådan propaganda använde man ju sig av från
båda sidor. ”Krigets första offer är sanningen.” Det gäller ju att läsa
sånt här källkritiskt…
Martin: Ja, och jag tänker på hur han beskrev situationen. I flera av
breven låter det som om det var rena barnleken att strida mot
rebellerna.
Jim: Javisst, men uppenbarligen var det inte så lätt, om man tänker
på hur länge kriget varade och hur mycket folk som dog i det.
Men så händer det något som fick Liljegren att ändra sin syn på flera
sätt. Hans regemente låg i ställning vid Stone River nära järnvägsstationen Murfreesboro. Där blev de anfallna av sydstatsgeneralen
Nathan Bedford Forest starka kavalleriförband :
Brev sex (det första stycket i brevet och stycke tre till sex)
Missorri Bentom Barraks Augusti 3rd 1862
Min kära fader!!!
Jag återigen passa tillfälle då jag har en liten stund ledig för att sända
er några rader som kan hända kan bli et litet intresse att läsa om
soldatlifvet och krigseventyr.
I sista brefvet jag skref nämnde jag om Tennesee, men icke så
mycket om oroligheterna där. Det har warit en krigisk sinnesstämning
blant folket och det är icke en af hundra som man kan förlita sig på.
De är lojal när inga rebellsoldater är i närheten, men när deras
gerillaband kommer är de wåra farligaste fiender.
Vi har warit i Murfreesboro, en liten stad i Tennessee, och hade legat
där många nätter. Det var wi och ett annat regimente och ett battery
och några companier av cavalleri. Hela styrkan war 18 hundra man
med fyra canoner. En del cavalleri och regimente war i staden och
wårt regimente war twå engelska mile från staden med fyra canoner.
Söndagsmorgonen den 13 de july i gryningen uppwäktes wi af
smattrande gevärs skott, någonting owanligt så tidigt på morgonen.
Men jag förmodade att det war en attack i analkande. Jag rusade ut
ur mitt tent och ropade på companiet att genast wara färdiga som
också skedde. Andra companier efterföljde samma princip.
Efter en stund hördes signalen och slutligen kom öfversten och
öfverslöjtnanten och tog comandot af regimentet. Och så fort wi war
uppställda fick wi se fienderna komma till häst som skulle wara 2500
man stark men äfven bönder som hade bewäpnat sig.
Först gjorde de ett anfall på oss i ridande i gallop för att bräcka wår
ställning men alla som kom inom skotthåll dödade wi. Sedan började
de äfven skjuta, men wåra bössor gick längre än deras och alla wi
alla är säkra skyttar. Wåra canoner begagnades lifligt, eldbommar
exploderade midt ibland dem. Wi stog således i wår ställning till kl. 1.
em. Skjutningen mer och mindre liflig somliga gångar skarpt och
emellan åt med långa interwalls.
Till slut kommer en rebell med parlamentär flagga och yrkade att wi
skulle surrender och han talade äfven om att det andra regimentet
som låg i staden hade surrendered kl. 9 f.m. Han talade med oss om
omöjligheten för 700 man att slåss med 3000 man och bättre att
undwika slaktning så mycket som möjligt.
Wår öfverste som war så rädd om war man i regimentet war genast
willig att surrender men kallade til möte af officerare och röstning
antogs. Följden blef att we surrender.
Martin: Liljegren och hans kompani blev alltså tillfångatagna av
rebellerna. Det måste ha varit väldigt förnedrande om man tänker på
hans nedlåtande ord om dem i breven.
Jim: Det här blev även en chock för deras regementschef Hans
Matsson, som vid tillfället låg sjuk hemma i Chicago och fick läsa om
detta i en nyhetstidning. Jag kan ju nämna att överste Lester och de
övriga befälen som beviljade kapitulationen sparkades senare.
Brev sex (det sjunde stycket och resten av brevet)
När manskapet skulle ta sina gevär och lämna dem till fienderna war
det många som grät för att wi icke fick slåss och hellre dö en att bli
krigsfångar. Wi var ej rädd, men kunde stå och höra kulorna hwina
om öronen och ha ett sådant humour. Alla siktade säkert och ner wi
såg rebells rulla av sina hästar kunde man höra skratt och man
kände sig så att passa alla möjliga tillfällen till att hämnas på dem
och döda så många man kunde.
När wi skulle surrender blef wår öfverste som wi alla hade största
förtroende till och som alla har älskadt wår största fiende. Wi
öfverlämnade wåra gevärer och andra tillhörande saker och
marsherade sedan ca 50 mil och svor på hedersord att icke uppta
wapen förren we lagligen blef utbytade.
Wår camp brände rebellerna. De brände alla compani böcker, kläder
och tillbehör. Wi hade ej mer än wad wi hade på kroppen då wi
började slåss.
Jag will framställa för eder huru det kunde wara för oss att wara
fångar. Wi dref i största skyndsamhet igenom städer och byar som
en fårskock med wakter på alla sidor. Rebells var till häst förstås med
gevär, sabel och twå sex skjutare pistoler och wi utan wapen,
uthungriga och uttröttade. Och ingenting fans eller kunde fås att äta.
Knappast watten. Men det som Rebells kunde skaffa, så delades det
med oss. Och om de hade sista droppen watten så fick wi den. Äfven
det att han lät många af oss andra war trött få rida på deras hästar.
Wi kom öfwerens mycket bra. Wi diskuterade med dem om kriget
och nästan allting. Wi möttes såsom dödliga fiender men skildes åt
såsom wänner. Wi tackade warandra och upgjorde förord om ner wi
kommer att bli utbyttade och kommer att slåss med dem igen och om
några fångar kommer att falla i wåra händer att wi skulle bemöta dem
lika som de hade bemött oss hwilket wi ock lofvade.
Jag har fortfarande god hälsa och önskar att dessa rader träffar eder
wid samma tillstånd. Hällsa alla, ingen nämd och ingen glömd.
O. Liljegren Orderly Sergt C D 3 Regmt Min.
Jim: En sak som jag tycker är intressant är hur Olof Liljegren delvist
ändrade sin syn på sina fiender. Innan detta var alla rebeller grymma
och ondskefulla. Efter den här händelsen blev de mer mänskliga.
Han berättar ju också att rebellerna delade sin mat och sitt vatten
med dem, samt att under den 2, 5 dygns långa marschen så lät
vakterna dem att sitta upp på deras hästar när de blev trötta….
Martin: Vi har hört det andra avsnittet av Olofs dröm om Amerika.
En poddföljetong i tre avsnitt. Följetongen är byggd på en
brevsamling ur Jonas Nilsson i Boggsjö och Olof Liljegrens Arkiv,
från Riksarkivet i Östersund.
Vi som har gjort podden heter Jim Hedlund och Martin Ahlström från
Riksarkivet i Östersund, Berättarröst för Olof Liljegrens brev är Kalle
Retzell.
Missa inte nästa avsnitt som handlar om Olof Liljegrens äventyr som
nordstatssoldat! Bland annat får vi höra om Dakotasiouxernas
uppror. Missa inte det!
Tack från oss….