Arkivpodden – När hela Sverige skulle vaccineras 1810

Första gången alla svenskar skulle vaccineras mot ett dödligt virus var 1810 då smittkopporna härjade. Vilka problem hade man att brottas med då? Hur gick det till i praktiken? Kanske finns det något att lära för dagens vaccinsamordnare?

Avsnitt 12 – 26 februari 2021

Mia Nilsson berättar i samtal med Martin Ahlström från Riksarkivet i Östersund.

Lyssna på avsnittet (öppnas i soundcloud)

Transkribering av avsnittet

Intro
[Mia läser med inlevelse]
Hela kroppen från huvud till fötter är betäckt med otaliga sammanflytande koppor
som bränner som eld. Ansiktet är fasligen uppsvullet och vanställt, ögonen
berövade ljuset. Det tillsvullnande rosslande svalget andas en rutten stank. Ur
ögonen flyter tårar och var, ur munnen beständigt en skarp saliv, ur tarmarna
ruttna exkrementer ofta blandade med var och blod. Hela kroppen är en böld.
Man ser inte mer en människa i den sjuke.
Så berättar läkaren Eberhard Zacharias Munck af Rosenschöld, som var först ut i
Sverige med att vaccinera mot de fruktade smittkopporna i början av 1800-talet.
Då påbörjades en kamp som skulle pågå i nära 200 år och över hela världen,
kampen mot ett osynligt virus som till sist fick ge sig – genom systematisk
massvaccinering lyckades människan för första gången utrota en dödlig sjukdom.
Martin: I februari 2021 är massvaccinering mot Covid-19 det stora samtalsämnet i
världen och i Sverige. Hur genomför manen sådan snabbt och rättvist? Vissa vill
inte vaccinera sig och menar att det finns risker med det. Andra anser att
vaccineringen inte kan komma igång tillräckligt fort. Debatten rasar, och det
förekommet till och med hot mot vaccinations-samordnarna. Men det är inte
första gången som Sverige står inför utmaningen att vaccinera hela befolkningen.
1810 påbörjades för första gången en massvaccinering , den gången mot
smittkoppor. Hur gick det tilldå? Hur fick man fram vaccin? Vem utförde
vaccinationerna? Hur gick det till slut? Kan vi lära oss något av historien och dra
nytta av det? Det ska vi prata om idag.
Poddavsnittet börjar
Martin: Hej och välkomna till arkivpodden Dokumenten berättar som vi
spelar in i vår studio. Jag heter Martin Ahlström och är arkivarie, och med
mig idag har jag Mia Nilsson som är arkivpedagog. Och idag ska vi prata
sjukdomar igen. Du är som en olycksfågel som kommer hit med
sjukdomsmaterial.
Mia: Ja, det har blivit mycket sjukdomar, det kanske har något med läget i
världen att göra.
Martin: Idag ska vi alla fall prata om smittkopporna och vaccinet mot de,
och du har med dig ett dokument hit till studion som vanligt.
Mia: Dokumentet jag har plockat fram är egentligen flera hopfästa
dokument från Provinsialläkaren i Härjedalens arkiv . Det är journaler över
smittkoppsvaccinering, 1851 från olika områden i hans distrikt.
Martin: Provinsialläkaren i Härjedalen är alltså en av flera
provinsialläkararkiv vi har på Riksarkivet. Hur ser journalen ut, beskriv den.
Mia: Det är fint gammalt lumppapper. Det är ganska svårläst, skrivet med
snirklig liten handstil och med många överstrykningar. Men det går att läsa
med lite ansträngning. Det är inte helt oläsligt. Det finns också exempel
bland dessa dokument som är väldigt prydligt skrivna och lätta att läsa. Den
här första journalen från Älvros är ganska kladdig, och ja, ganska svårläst.
Martin: Jag får intrycket att de använt papprets hela yta när de skrivit.
Mia: Året är 1851, så det är klart att man återanvänder papper i den mån
man kan. Det ser man ju i brev också från den här tiden, de är skrivna tätt,
tätt och till och med längs kanterna runt om.
Martin: Papper är dyrt.
Mia: Ja, och kanske svårt att få tag på beroende på var man bor.
Martin: Men vad står det i dokumentet? Vad kan man läsa?
Mia Journalen är från byn Älvros, eller rättare sagt vaccnatören hör hemma
där. Så det är han som har skrivit och det är uppgifter på vilka barn som
ympats under föregående år.
Martin: Ympats, vad betyder det?
Mia: Ja, det var så man sa, men man använde även ordet vaccinerats. Men
ofta ser man uppgifter på att personer ympats mot smittkoppor. I journalen
finns namn på de barn som vaccinerats, eller ympats, föräldrarnas namn och
vilken ålder barnet har och vart de hör hemma. Efter vaccinationen måste
vaccinatören göra återbesök för att se om det varit en lyckad vaccinering
och kontrollera så att det inte blivit några biverkningar. Allt detta ska också
anges i journalen..
Martin: Vad var det de vaccinerades mot, det har vi ju redan gett en hint
om?
Mia: Ja, det var ju smittkoppor, en fruktansvärd sjukdom, som vi hörde i
början också, med typiska utslag över hela kroppen, i munnen, svalget, i
öronen, inne i kroppen överallt. Blåsorna som sedan torkar, lämnar svåra ärr
hos de som överlever. Man visste ju inte så mycket om sjukdomen till
exempel när den här journalen skrivs 1851, men det är en virussjukdom som
var väldigt smittsam och smittade framförallt via droppsmitta, men även
som luftburen smitta. Man visste att det var smittsamt, och att det var en
oerhört dödlig sjukdom. Man bodde trångt, den sjuka låg i sängkläder i sina
kläder som övriga i familjen måste hantera och där fanns ju varet och
smittan.
Martin: Och familjerna var ju stora också med många barn, kanske 10
stycken.
Mia: Ja, och gamla farmor och morfar. Kontentan är att man visste att det
var oerhört smittsamt, och att den var oerhört dödlig. Så det var nästan panik
om man hörde att smittan härjade någonstans. Det fanns ju ingen bot, och
det har det ju inte gjort genom hela historien – det finns ingen bot
Martin: Förutom vaccin.
Mia: Ja, man kan ju fortfarande bli sjuk även om man vaccinerats, det gäller
ju alla typer av vaccinationer. Men man blir ju inte så svårt sjuk.
Martin: Fick man några andra symtom?
Mia: Sjukdomen började lite försiktigt, ungefär som en influensa. Med
feber, ont i kroppen och allmän sjukdomskänsla. Efter några dagar kom
blåsorna, då man förstår vad man har. Blåsorna kommer först i ansiktet och
på armarna och sedan på bålen och spred sig sedan. Från att man fick feber,
blev man oerhört sjuk.

Dialogen mellan Martin och Mia fortsätter
Martin: Det låter ju inte så trevligt. Var det någon som överlevde?
Mia: I de värsta utbrotten under 1700-talet dog uppemot vart tredje barn
(drygt 30 %) och var tionde vuxen (10 %). Det är väldigt många människor.
De som smittades kunde överleva men ofta blev man märkt för livet,
framför allt av svåra ärr, men man kunde ofta bli döv eller blind, ha svårt att
andas och svälja.
Martin: När kom sjukdomen och varifrån?
Mia: Smittkopporna har varit kända av människan i flera tusen år. Det
äldsta kända fallet är den egyptiske faraon Ramses V, som dog i kopporna
drygt 1000 år före år 0. Viruset tycks sedan ha spridits till Indien, vidare till
Kina och så småningom kom den till Europa på 500-talet. Men det var först
under 1600 talet som det blev en betydande sjukdom och under 1700talet
var det den som dödade flest människor i Europa, ca 60 miljoner tror man.
Martin: Det var ju inta vara i Europa som drabbades av kopporna även
urinvånare i syd- mellan- och nordamerika.
Mia: Ja, det var ju europeer som tog med sig smittan i samband med sina
”upptäcktsresor”.
Martin: Vilka var det som blev sjuka?
Mia: Smittkoppor var en demokratisk sjukdom, den skördade offer i alla
samhällsklasser. Den kallas ofta barnkoppor i källorna, för det var barnen
som i stor utsträckning smittades och dog. Av de 60 miljoner som dog av
smittkoppor i Europa, finns beräkningar på att 90 % var barn under 9 år. Så
bodde man i en liten by och smittan slog till kunde alltså alla barn under 9 år
stryka med. Fruktansvärt. Förutom att den var dödlig och tog många barns
liv, så kom den regelbundet ungefär vart 5 år. Det fanns säkert en ständig
oro, nu var det längesedan vi hade kopporna här, är det dags snart…

Dialogen mellan Martin och Mia fortsätter
Mia: Om vi återvänder till Jämtlands län, så härjade smittan i stora delar av
länet under åren: 1752, 1760, 1766, 1769, 1770, 1810, 1833 då smittan
härjar i stora delar av länet. Vissa mer avlägsna delar av länet klarade sig
bättre. Och när samerna hörde talas om kopporna flyttade de från platsen, så
de har klarat sig ganska bra från smittkoppor genom historien.
Martin: Kan man se några andra spår av smittan i arkiven?
Mia: Jag har tittat i död- och begravningsboken är fulla av spår. När jag
tittade i Överhogdals församling, som är en ganska liten by. Oftast var ju
byarna här väldigt små i slutet av 1700-talet. I byn fanns 28 hushåll, om
kopporna härjade kunde det gå gick riktigt illa, alla barn under 9 år kunde
plötsligt vara borta. Vilken katastrof!
[Mia läser ur död- och begravningsboken]
Den 17 maj 1752, begravdes Nils, 1 år och 6 månader, död i kopporna,
samma dag Gunilla, 3 år, död i kopporna, samma dag, Swen, 5 år och 4
månader. Död i kopporna. Och så fortsätter det i de här böckerna. Det är ju
inte bara ett barn som dör, och ibland är det ju flera i en syskonskara som
dör. Det blir väldigt tydligt när man läser i död- och begravningsboken hur
många familjer som faktiskt drabbades och hur många barn som gick åt.
Martin: I Offerdal som jag tittat en del i kan de i dödboken vara sida upp
och sida ner med barn som dött i kopporna.
Mia: Ja, och i Överhogdal var det bara dessa tre begravningar under 1752.
Martin. Så, det här var man ju tvungen att göra något åt. Hur gör man?
Mia: Ja, hur gör man? Redan 1756 kommer de första riktlinjerna i Sverige
för hur man ska börja. en metod som kallas, variolation, eller variolisation
av latinets variola som betyder smittkoppor. Det är Collegii Medici, kort
förklarat ursprunget till såväl Medicinal- & Socialstyrelsen, samt Karolinska
Institutet, egentligen en samling läkare som förordar i den kungörelse de
går ut med att man ska börja med en metod som man länge använt sig av i
Asien, alltså variolation där man använde riktiga smittkoppor.
Martin: Hur då?
Mia: Jo, då ritsade man ett sår i patientens arm, och la en tråd smittad med
virus från en smittkoppsjuk person i såret.
Martin: Och vadå, vad blev resultatet?
Mia: Målet var att den skulle bli en mild variant, men det var inte alltid det
funkade. Många blev svårt sjuka och dog. Och ville det sig illa, kunde man
ju starta en hel epidemi. Men myndigheterna gjorde ändå övervägningen, att
detta var bättre än att låta sjukdomen härja fritt och skörda massor av
människoliv. Man måste försöka göra något åt detta.
Martin: Hur menade man då?
Mia: Myndigheterna fick väga fördelar mot nackdelar. Genom att påbörja
vaccinationer så kommer ett antal individer insjukna så svårt att de dör, men
de som överlever kommer att ha ett livslångt skydd, trodde man då. Man
hade inte ordet flockimmunitet i sitt ordförråd, som vi fått lära oss. Men det
var nog ditåt man tänkte. Men man förstod också att om det skulle bli en
lyckad vaccinering ställdes stora krav på de som skulle utföra detta; den
som utför dessa måste kunna tänka förnuftigt, och snabbt kunna dra
slutsatser, analysera resultat och skaffa sig bra erfarenheter. Man är
medveten om riskerna, och man menar att man måste välja personerna med
omsorg.
Martin: Om jag var förälder under den här tiden, så skulle jag nog ha blivit
orolig om de kom till min by för att ympa barnen. Det måste ha varit en del
som inte ville vaccinera sina barn, eller?
Mia: Vid den här tiden var det frivilligt, och inte helt lätt att bestämma sig
som förälder kan jag tro. Jag har inte hittat någon diskussion kring detta i
arkivet, men man kan ju tänka sig en familj med 7-8 barn, ska man låta
vaccinera alla och kanske därmed ta livet av något? Det kan inte ha varit
lätt.
Martin: Nä, jag tänker att det kanske var bättre att hålla sig undan, och
isolera sig?
Mia: Ja precis, eller skicka bort barnen som det ju också finns exempel på.
Jag har däremot hittat diskussioner om att man ville. Men om den här
sjukdomen inte hade drabbat barnen så hårt, och om den inte varit så fasligt
dödlig, kanske att man hade resonerat på annat sätt. Men nu var det ju som
det var. Därför kanske man som förälder också tog chansen. Till länet kom
bland annat en läkare från södra Sverige år 1768, på uppmaning av
landshövdingen. Läkaren hette Nils Åman och han ympade 80 barn och
ungdomar inom Offerdals församling. Många blev svårt sjuka, och några
dog. Man trodde i och med detta att dessa barn nu hade ett livslångt skydd.
Men vi återkommer till det.
Martin: Men man tyckte ändå att det var bra att fortsätta med den här typen
av vaccination?
Mia: Ja, för året efter att doktorn varit här, 1769, härjar smittan i hela länet.
Då är det andra församlingar som menade att det var synd att doktorn inte
hann ympa fler, för Offerdal ser ju ut att klara sig rätt bra nu under den här
epidemin. Det förs en diskussion kring om han kan komma upp igen, och
hur ska man ordna det?!

Dialogen mellan Martin och Mia fortsätter
Martin: Blev det någon fortsättning på det här med vaccineringen?
Mia: Jag har inte sett några uppgifter om att den här doktor Åman återkom,
kanske han gjorde det. Men den här varianten var ju helt livsfarlig, man
smittade ju ner personen med en dödlig sjukdom och den fick heller inte
någon större spridning. Men så i slutet av 1700-talet har läkaren Edward
Jenner i England efter en del moraliska kval, får man hoppas, gjort sina
tester. Han hade helt enkelt uppmärksammat det bonde-befolkningen redan
visste, att de som drabbats av kokoppor en gång aldrig blev smittade av
smittkoppor. Det han gjorde var helt enkelt att ympa en patient först med
kokoppor, och sedan infektera densamme med smittkoppor. Och det
funkade, och det är från den här tiden och dessa experiment som vi får orden
vaccin, vaccinatör och vaccinera. Edward kallade det hela vaccination, av
ordet vacca, som betyder ko på latin.
Martin: Hur togs upptäckten emot?
Mia: En landsortsläkare, som gör den största upptäckten någonsin, kan inte
vara möjligt! Han hade till en början svårt att få sina försök
uppmärksammade. Smittkopporna, precis som pesten, ansågs vara Guds
straff. Då kunde inte en så enkel lösning vara aktuell. Så läkarkåren var inte
speciellt imponerad till en början, men sedan får han uppmärksamhet och
blir prisad för att ha gjort den största upptäckten någonsin. Så han får cred
så småningom.
Martin: Vad hände med den kunskapen sedan?
Mia: Redan 1801, det är på 1790-talet som Jenner håller på med sin
experiment, påbörjade man vaccinera med kokoppor i Sverige, och redan
1810 kommer nya riktlinjer för hur man skulle ordna med massvaccinering i
Sverige, nu med den moderna metoden utifrån de mer ofarliga kokopporna.
Och det är nu man kommer ut med riktlinjer, handböcker och försöker skapa
en organisation som kan matcha det här att alla ska vaccineras. I alla fall alla
som inte haft sjukdomen och överlevt. Så arbetsordningen för att få rull på
den här vaccineringen den började uppifrån med Sedan utarbetade CM en
handbok för vaccinatörer, och satte upp en arbetsordning för att få rull på
vaccineringen började uppifrån med provinsialläkarna, alltså distriktsläkarna
som fanns på många platser i landet skulle vara ansvariga lokalt, sköta
rapportering och ha tillsyn. Dessutom skulle det finnas
vaccinationsföreståndare och de skulle ha kontakt med prästerna i
församlingen och upprätta listor över de barn som fötts alltså vilka som då
skulle vaccineras härnäst. De kunde också hjälpa till praktiskt. Sedan kom
vaccinatörerne som skulle finnas i varje församling. I första hand klockaren,
för det ingick i hans arbetesbeskrivning. Det kunde också vara barnmorskan.
Och de här är ju anställda av socknen, så det var socknen som var ansvariga
för att det fanns vaccinatörer. Men även andra personer som hade bra
handlag kunde komma ifråga. De skulle då göra det praktiska arbetet med
att ympa barnen. Då använde man ganska moderna verktyg en ymplansett
eller ympnål, som skulle hållas rena, och den här fördes försiktigt in den
under den yttersta delen av huden, och placerade en liten del av en droppe
vaccin i själva såret. Då är barnet ympat. Man skulle också göra sköta
återbesök för att kontrollera om det bildades ngn blåsa, som var tecknet på
en lyckad vaccinering. Och sen så skulle man ju också rapportera in
journalföringen till provinsialläkaren, och han i sin tur skulle rapportera
uppåt i systemet.
Martin: Och det var en sådan journal som du hade med dig?
Mia: Ja, precis.
Martin: Det är ju intressant att de är ute efter antikroppar, utan att veta om
det.
Mia: Ja, vaccinatörerna ska dessutom ta sitt eget ympmaterial, och det ska
de göra enligt instruktioner efter ett visst antal dagar apropå att det inte vet
varför de ska ta det på det 8:e dygnet, men det är sagt så. Då gör de det, och
då funkar det.

Dialogen mellan Martin och Mia fortsätter
Martin: Tillbaka till journalen som vi har här på bordet.
Mia: Ja, jag sa ju att det var från provinsialläkarens i Härjedalens arkiv, och
han heter vid denna tid Johan Ellmin, och han har bara varit på plats i något
år när den här journalerna skapas. Han är uppflyttad från Stockholm, där han
varit verksam under lång tid som fattigläkare. Man kan läsa mellan raderna,
att det finns en viss frustration hos honom.
Martin: Jaha, hur då?
Mia: Till exempel hans uppdrag är ju att skapa förutsättningar för
vaccineringen, och han har dessutom ett rapporteringsansvar gentemot
myndigheterna. Hans stora distrikt är uppdelat i olika områden med olika
vaccinatörer, som ska journalföra och sen ska ha få in dessa journaler och
utifrån detta ska ha rapportera hur många har ympats, hur många har lyckats
osv. I rapporten för 1851, så skriver han bland annat afskrift af 4 skrifne
papperslappar. Då känner jag att det kanske inte är en komplett journal med
alla uppgifter han behöver. Han har det inte helt enkelt med sin
vidarerapportering, då journalföringen är undermålig. En av de
vaccinatörerna som skrivit en korrekt och fullt läslig journal är Halvar
Blomquist, som bodde i Kyrkbyn i Överhogdal. Han var klockare och
ursprungligen från Älvros. Gift med Gertrud Matsdotter och i den lilla
familjen fanns även dottern Emma. Och tittar man i journalen så ser man att
Emma Blomquist, 1 år ympats det här året. Så hon blev ympad av sin egen
pappa. Och det gick bra, hon fick sin blemma så det är korrekt utfört så hon
är nu immun mot sjukdomen. Säkert skönt för föräldrarna.
Mia: I ett annat av dokumenten är det vaccinatören Pål Zakrisson som
lämnat in en kanske inte riktigt lika informationsrik journal men fullt läslig i
alla fall, han är torpare och när han har förhinder är det hans hustru som får
rycka in. Hon har inget namn i journalen, men enligt husförhörslängden
heter hon: Karin Swensdotter. De har varit flitiga med vaccinationen detta
år, även om journalföringen är bristfällig. 27 barn i 10 byar runt omkring
Sveg, där 4 barn befaras inte ha fått immunitet då anteckning om ”ej slagit
an” står i anmärkningarna. De har helt enkelt inte utvecklat någon blemma.
Men dock , 23 barn inom ett år är immuna mot denna otäcka sjukdom.
Martin: Bra jobbat Pål och Karin. De måste ha värnat om barnen!
Mia: För det står i handboken att man inte fick skrämma barnen, utan det
ska göras på ett vänligt sätt. Det ska vara till gagn för många, men får inte
uppträda hotfullt så barnen blir rädda.
Martin: Kunde vem som helst bli vaccinatör?
Mia: Det var inte helt enkelt att hitta rätt person. Som jag sa, var det
mestadels klockaren som utförde vaccinationen. Det stod tom i hans
arbetsbeskrivning. Men det var ju inte alltid man hittade någon klockare
som kunde. Då var det upp till sockenstämman att hitta både
vaccinationsföreståndare och vaccinatör. Man lockade dessutom med att
man regelbundet tog upp vaccinationskollekt, som vaccinatören kunde
använda dels som extra lön men det skulle även räcka för att köpa in vaccin.
Så på något vis har ju myndigheterna lämnat över ansvaret för hela den här
organisationen till socknarna och de enskilda människorna. För i
sockenstämman är de ju enskilda bönder som sitter, och de är de som går i
kyrkan på söndagen och lämnar kollekt.
Martin: Så bygden betalar för vaccinationsprogrammet. Bra system.

Dialogen mellan Martin och Mia fortsätter
Mia: Det hände ju att vaccinatören fick sparken. Jag har sett beslut i
sockenstämmor där vaccinatörerna använt undermåligt vaccin, kanske något
billigt som inte hade någon effekt. Jag ska berätta lite mer om de sen, men
det var inte lätt att bevara vaccinet eftersom det var känsligt, det känner vi ju
igen från våra dagar också med temperatur och hur man hanterar det i
samband med vaccineringen.
Sedan finns det även exempel på att de inte journalfört som de ska, eller
velat uträtta vaccinationsintyg av någon anledning. Så det finns lite olika
anledningar till att de fick sparken, och man utser någon annan.
Martin: Men det gick framåt med vaccineringen i alla fall?
Mia: Jag hittade en siffra från Sundhetscollegium, Collegii Medici har bytt
namn, som visar att 1858 vaccinerades 120 000 personer i hela landet. Inte
någon skillnad på norr och söder, däremot är det vissa platser som saknar
vaccinatör. Samma år föds 129 000 barn i Sverige, och året innan 119 000
barn. Så i princip hinner man med att vaccinera alla barn som föds. Man
hinner med. Nu har man ju dessutom varit igång sedan 1810, och det sa jag
inte men från 1816 är det obligatoriskt, nu kan du som förälder inte välja
längre. Alla barn ska vaccineras, punkt. Där har myndigheterna har pekat
med hela handen.
Martin: Det kan man se i husförhörslängderna, eller hur?
Mia: Ja, antingen är det skrivet Vacc. i anslutning till namnet, som i
Offerdals socken för alla de som ympades redan på 1700-talet. Men under
1800-talet tillkommer en spalt i böckerna för just v. för vaccinerad.
Martin: Jag tror att jag har sett även i anmärkningskolumnen i
husförhörslängden att det stått ympad.
Mia: Vi får väl se hur det blir för oss nu då, hur vi ska kunna hålla koll på
vilka som är vaccinerade och inte. Vi har ju ingen husförhörslängd.
Martin: Ja, det blir nog något digitalt.
Martin: Vad finns mer i dokumentet som du har med dig?
Mia: En annan del i rapporten som Ellmin måste lämna ifrån sig är nog inte
så rolig för honom:
[Mia läser ur dokumentet]
Inom Rätan och Klöfsjö församlingar har under nästlidet åt ingen
vaccination lyckats, emedan i flere särskilda omgångar begärda och erhållna
vaccin vid anländandet befunnits oduglig.
Mia Han har alltså inte fått tillräckligt bra vaccin. Vaccinatörerna kunde
antingen ta tillvara eget ympmaterial, så var det ju inte i det här fallet. Men
det kunde de göra. Men de kunde även beställa via depåer som skulle finnas
i varje residensstad, Östersund i det här fallet. Men eftersom det var känsligt
var det tvunget att förvaras enligt viss standard, vilket man kan läsa i
”Handbok för vaccinatörer”;
[Mia läser ur handboken för vaccinatörer]
Ämnet tages af fullkomligen friska Vaccinerade Barn, den 7:de eller 8:de
dagen, och icke sednare,
Martin: Man tog alltså var från koppan
Mia: Ja, och det skulle sedan:
[Mia läser vidare ur handboken]
genast läggas emellan 2:ne glasskifwor, med Guldslagarehinna rundt
omkring öfwerdragne, kan länge hållas friskt och kraftigt, om det uti fint
kohlstybb i tädt glas förwaras.
Martin: Nu hänger jag inte med... du måste förklara.
Mia: Nä, guldslagarehinna var jag tvungen att slå upp, det är den yttersta
delen av kons tarmar, som behandlats på olika sätt. Man använde den när
man skulle som mellanlägg när man skulle tillverka bladguld, därav namnet.
Och resten med glasskivor och kolstybb, var ju för att det skulle kunna
bevaras och hållas kraftfullt.
Martin: Intressant! Och så krångligt!
Mia: Ja, så höll man på från 1816 då det blev obligatoriskt att vaccinera
barn under 2 år i Sverige. När nästa stora epidemi i länet kom 1833, dog inte
ett enda barn, för då hade man ju hunnit med att vaccinera en stor del av alla
barn! Men sjukdomen fanns ju kvar, och det var viktigt att fortsätta ympa
alla nya barn som föddes. Journalen är som sagt från 1851, då hade man
kommit rätt långt.

Dialogen mellan Martin och Mia fortsätter
Martin: Här verkar det ju som att kulmen är nådd och sjukdomen börjar
avta, eller?
Mia: I alla fall för Sveriges del och länets. Epidemierna fortsatte komma
regelbundet under hela 1800-talet, men i slutet av seklet var det plötsligt de
äldsta i befolkningen som dog istället. Man kom då fram till slutsatsen att
det inte var ett livslångt skydd man fått genom vaccinet. Då infördes en
rekommendation att man måste återvaccinera sig när man fyllt 21.
Martin: Så motståndet har har gått ur kroppen med tiden?
Mia: Ja, det har minskat med åren. Och det är kanske något som vi måste
göra också nu, kanske vi måste vaccinera oss varje år framöver mot Covid?!
Martin: När hade vi smittade senast i Sverige?
Mia: Det klingade av under 1800-talet och in på 1900. Senaste gången vi
hade folk som dog i smittkoppor var 1963. Den som kom med smittan var
en svensk sjöman, som anlänt till Sverige med flyg från Australien med
flera stopp längs hemvägen. Man tror han blev smittad någon gång under
själva resan. Själv var han inte särskilt sjuk, men han hann smitta sin
mormor och hennes hemsamarit. Först i nästa led ställdes rätt diagnos, med
det blev ändå en fortsatt spridning så 27 personer insjuknade. Då var det
anhöriga till hemsamariten, en granne, medpatienter på epidemisjukhuset
samt sjukvårdspersonal. Så det blev en ganska omfattande smittspridning.
Martin: Han kanske hann smitta de andra innan han fick sina utslag?!
Mia: Ja, dels det. Men efetrsom man inte riktigt visste vad det var hann han
smitta både sjukvårdspersonal och medpatienter eftersom den är luftburen så
kunde ju smittan spridas via ventilationen. Så det var lite turbulent innan
alla smittade hade isolerats. Men det var 4 personer som dog. Av de fyra
som dog var två ovaccinerade, och hos de övriga två fallen låg
vaccinationstillfället mer än 40 år tillbaka i tiden.
Mia: Så det var senaste tillfället, för under 1960-talet påbörjade WHO ett
utrotningsprojekt av smittkopporna, 1976 slutade vi med allmän vaccinering
i Sverige och 1980 förklarades smittan vara utrotad. Sista fallen i Somalia.
Det är den första sjukdom som människan lyckats vaccinera bort.
Fantastiskt!
Martin: Och nu är man på god väg att utrota polio världen över, också den
med vaccin.
Mia: Ja så är det. Fantastiskt! Men… smittämnet för smittkoppor finns kvar
i två olika labb på två kontinenter idag. Vaccin finns också framtaget mot
just de här varianterna, då man idag ser smittkoppor som svagt men dock
möjligt terrorhot. Sjukdomen räknas till samma grupp ”samhälls- och
allmänfarlig sjukdom” som SARS, Covid 19 och Ebola. Vilket innebär att
myndigheterna har vissa befogenheter gentemot befolkningen om en
epidemi skulle bryta ut, rätt att hålla en misstänkt smittad i karantän t ex.
Men det får vi hoppas aldrig händer igen!
Martin: Så det var allt vi hade?!
Mia. Ja, det var allt för idag!
Martin: Tack Mia Nilsson föra tt du kom hit och pratade om smittkoppor!
Och tack för att ni lyssnat, vi hörs väl snart igen! Hej då!
Poddavsnittet slutar