Arkivpodden – Minnesotaupproret och slutet

Olof Liljegren är fast i inbördeskriget och hamnar i Minnesota, där han skyddar nybyggare i delstaten mot Siouxfolkets uppror. Olof gör karriär inom armén men motgångarna hopar sig.

Avsnitt 22 – 28 januari 2022

Den tredje och sista delen av tre i miniserien Olofs dröm om Amerika.

Olof Liljegrens röst: Kalle Retzell.

G.A. Gladers röst: Greger Bringsaas.

Musik: Miles away - Stefan Kartenberg

Lyssna på avsnittet (öppnas i soundcloud)

 

Transkribering av avsnitt

Anslag
Olof Liljegren: Kriget har sin wanliga gång. Då ock då ett stort slag
utom att nämna alla mindre slag och de otaliga skärmytsligar som
existerar dagligen. Folket har dock nästan enhälligt kommit till det
resultat att kriget måste föras till rebellerna kan ger upp. Rebellerna
försökte sitt bästa att ta hand om landets tyglar och sätta
amerikanska nationen på skam…

Martin Ahlström: Hej och välkommen till Arkivpodden och Olofs
dröm om Amerika del 3. En poddföljetong i tre avsnitt. Jag heter
Martin Ahlström och med mig i studion har jag Jim Hedlund.
Följetongen är byggt på en brevsamling ur Jonas Nilsson i Boggsjö,
Sundsjös och Olof Liljegren, Boggsjö, Sundsjös arkiv.
Vi vill också påpeka att Olof Liljegren i sina brev använder sig av ord
och benämningar av folkslag som inte riktigt är brukliga idag. Vi har
valt att behålla dom eftersom det är Olofs ord, som han själv har valt
och för att inte förvränga originalkällorna. Sedan vill vi också varna
känsliga lyssnare att vissa av breven i det här avsnittet har väldigt
våldsamt innehåll.
I förra avsnittet, fick vi höra om Olof Liljegrens upplevelser som
soldat i Kompani D för det 3:e Minnesotaregementet. Det var mycket
krigspropaganda och dramatik. Liljegrens kompani blev ju faktiskt till
fångnatagna av rebellerna…
Jim Hedlund: Ja, där fick de vara med om en ganska tuff resa…
Men rebellerna som Olof mest beskrev som odjur visade vara både
mänskliga och gentleman.
Och att ”yankees och rebels” samtalade vänligt med varandra och
lovade att behandla varandra med respekt ifall rollerna skulle bli
ombytta.
Brev åtta (tredje stycket och resten av brevet)
…Ni will weta huru länge wi war fången. Det war ej mer än fyra
dagar.
De twå första dagarna och en natt fick wi marshera i stark solhetta.
Wi hade och ingenting att äta ty rebellerna förer inga transporter med
sig, d.w.s de mindre trupperna såsom cavallery de lefver på
böndernas bekostnad. Och den på den wägen wi reste fanns
ingenting att få ty där har både wåra och rebellernas solldater rest
igenom åtskilliga gånger. Folket hade knappast någonting skälf att
äta.
Ner wi hade kommit undan ett bra stycke så de kände sig säker så
blef wi paroled, d.v.s lösgifven på hederord att icke bära arms eller ta
upp wapen emot de Confederel States of America förrän wi var
lagligen utväxlade. Wägen tillbaka hade wi ej sträng wakt. Wi fick gå
som wi wille och tigga födan som wi wille tills wi kom inom wåra egna
linjer då wi fick hwad wi wille eller behöfde.
Sen låg wi på Benton Barracks St Louis Missouri en tid. Och under
den tiden slog wi indianerna. Och ner det war öfver, fick wi igen wåra
officerare. Nu ligger we i Cairo Illinois. We har varit her i twå dagar.
We har rest 600 mil på fyra dagar från Minnesota och är nu på wäg
emot fienderna igen.
Jag har warit löjtnant sedan den 2de augusti. Min begärde ej på min
commission uttan jag fick den då jag kom från indiankriget af
governören eller landshöfdingen. Andra hade rekommenderat mig.
Jag har nu 105 dollar i månaden. Jag håller mig skelf med kläder och
föda och hyra 2 uppassare om jag will ha dem.
Jag sänder min portrait . Det är en orsak warfore jag har dröjt så
länge. Jag skulle gärna willa betala detta brefvet om jag wore säker
det gingo fram.
Jag sänder min hälsning till alla.
Eders son, Liljegren
Martin: I det här brevet kommer det ju fram att Olof befordrats till
Löjtnant! Olof skickade även hem ett porträtt på det här. Det här
måste ju ha gjort fadern både stolt och glad…
Jim: Ja visst, Olof blev befordrad till löjtnant efter sin insats vid
striden …och angående det där porträttet / eller tavlan: det finns
faktiskt kvar hos släktingar till Olof hemma i Boggsjö!
Martin: Vad häftigt! På ett sätt kom han på så vis hem till släkten i
Boggsjö.
Jim: ja, på ett sätt kom han ändå hem till Boggsjö.
Martin: Han skriver ju även att de hade varit i strid med
urbefolkningen!
Jim: Ja, och det måste ha dragit igång massor med inre bilder och
diskussioner för dem där hemma i Jämtland.
Under sommaren år 1862 inträffade en oundviklig kollision mellan
Minnesotas siouxer och nybyggare:
Brev 7 två första styckena
S:t Paul Minnesota. Januari the 2:nd 1863
Min kära Fader
För twå månader sedan hörde jag att ett bref hade anlendt till
Stillwater från Swerige hwilket jag förmodar war från Eder, men det
gick mig förlorat. Jag war då på en expidition mot indianerna och
brefvet togo ut på Port officen och sendes till mig men jag har alldrig
hört något mera en det.
Sist jag skref war jag dålig af frossan men det warade ett kort tag.
Nu har jag ledigt ty regimentet har permision för 15 dagar tills wi får
wåran betalning. Men wi har wäntat nu i tre weckor och ännu icke fått
wår betalning. Men så fort som pengarna kommer har wi orders att
gå till södern igen.
Men folket her i Minnesota will att wi skall wara her och skydda dem
från indianerna. Efter att wi hade slaget mot indianerna wid
Woodsocken har de hållit sig på afstånd.
Wi tog 1 700 fångar på den expeditionen inberäknad barn och
squaws. Alla indianerna har warit under ransakning och 300 af dem
blev dömda att hängas. Utslaget blef send till Washington till
presidenten att sanktioneras men det gick icke fort för utslaget att
komma. Folket blef otåliga på att wänta, och de war efven rädd att
presidenten skulle benåda dem eller mildra deras wälförtjenta dom.
Ty många som icke har lidit någon skada har satt sig däremot,
synnerligast folket i Philadelphia och i de östra staterna. Följden blef
att folket wille ta saken i sin egen hand!
En natt hade citizens samlat sig omkring 200 man stark med wapen
af alla slag och närmat sig campen der de convicted indianerna låg,
och de tängte med all säkerhet döda dem alla. Men soldaterna afhöll
dem från att komma in hwillket olyckan war.
Men nu har det kommit orders att 39 skall hängas. Hwad presidenten
tänker göra med resten af dem är okänd, men en ting wet jag. Folket
låter dem icke gå med lifwet.
Martin: Det var väl oundvikligt att urbefolkningen till slut gjorde
uppror. De fick ju hela tiden flytta på sig för ”den vite mannen”…
Jim: Javisst - En hänsynslös politik där urbefolkningen ständigt
trängdes undan från sina marker. Marker som de hade vistats i och
brukat sen urminnes tider. Det i kombination med nödår och svält
hade retat upp många av Dakotasiuoxernas yngre krigare. Och
urladdningen blev mycket våldsam och blodig.
Brev sju (från det fjärde till nionde stycket i brevet)
Som ni kanhända wet att dess trakter af Minnesota som indianerna
anföll och den sidan af staten, är ett slätt wackert högbeväxt prairi
med stora insjöar och litet skog här och war. Nybyggarne som hade
bosatt sig hade sökt sådana platser som det funnes både vatten och
skog. Men som det senare slaget är otillräckligt för mera är en eller
twå på de flesta ställena så har ingen betydlig by uppkommit.
Således när indianerna kom så war det endast att anfalla hus för hus
som kunde wara från 1 till 5 a 10 mil emellan.
Och indianerna brukade ofta besöka folket däromkring och \sälja
skinn waror/ och handla med dem, och få mat när de kom. Så
nybyggarna wiste icke något förrän indianerna började slakta dem.
De sköt igenom fönster och dörrar. De band tillsammans fötterna på
folk och hängde dem öfver jersgårdar.
Husbonden war den första i huset som skulle slaktas. Sedan familjen
såsom små barn och gamla fruntimmer. Unga fruntimmer togs till
fånga, ja alla som kunde gå och några pojkar af 8 a 12 års ålder.
Boskap och hästar drefvos bort i stora hopar med wagnar lastade
med hwad som kunde finnas.
Några undkom sårade som indianerna hade uppgifwit vara död.
Andra derimot lyckades att släpa sig iwäg och gav warning till andra
som huwudstupa flydde sin wäg och stor förskräckelse spriddes.
Man flydde i största hast många hästar och wagn eller oxar med hela
familjer i wagnen öfverföllos på wägarne när de skulle fly och
slaktades med knif eller tomahawk eller också sköts de.
Denna stora förskräckelse åstadkom stora bedröfvelser, fattigdom
och elände. Nybyggare som hade warit bosatt 2 á 3 år och hade
kommit sig upp och var nästan oberoende. Andra 5 á 10 år gamla
kunde ha fullt upp af allting från 25 till 80 stycken boskap 2 á3 span
hästar men alla fick fly lika jemt. Med endast kläderna på kroppen
kom de till den inre bosatta delen af Minnesota som war litet säkrare.
Der trängde de sig in i städer och byar och fick lefva på andras
bekostnad.
Folket rusa sig till arms i största hast. Medborgare af alla classer
formade companier och byggde förskansningar omkring städer och
byar och byggde försvarswerk och således förswarade sig skelf till
trupperna skulle komma och hjelpa dem. Och många slag kom men
inga segrar wunnos, emedan indianerna war alltid öfverlägsen i
styrkan och war råa.
Wårt regimente kom då upp till Minnesota från Benton Barracks och
gick emot indianerna och slog dem så att de har aldrig sedan har
wågat göra något motstånd.
Men nu återstår historien om de stackars fruntimmerna som hade
fallit i indianernas händer. Huru de har blifvit behandlade är uttom
min charakter att nämna, och rysligt att omtala. Men lidandet,
obarmhärtigt. Wi tog free mest alla fångar de hade ifrån dem. Och de
var så glad ner wi tog dem att de grät af glädje och prisade oss och
Gud, ehuru de war så illa behandlade att de knappast kunde gå.
Iblant dem war både norska och swenska flickor och mest unga
fruntimmer af 14 á 16 års ålder emellan 60 till 70 till antalet.
Martin: Den syn Liljegren hade urbefolkningarna i Amerikas var inte
positiv. Och han var inte ensam om det. Många vita såg dem som
ett hot och ett hinder för hela den nya kontinentens utveckling.
Det här upproret kallas ju för Minnesotaupproret och återges bl.a. i
Jan Troells film ”Nybyggarna” efter Vilhelm Mobergs roman. Och i
den här filmen utspelas ju riktigt otäcka scener från just den här
händelsen.
Jim: Ja, usch…
Martin: Men vad var det som egentligen hände?
Jim: Bakgrunden till den här händelsen är en lång historia. Men
kortfattat så var det ju så här: Redan i september 1851 hölls en
fredskonferens vid Horse Creek. Där möttes representanter för den
amerikanska regeringen och hövdingar från flera olika stammar för
att teckna ett fördrag, som skulle göra slut på alla motsättningar och
stridigheter mellan ursprungsbefolkningen och de vita nybyggarna.
Det här var något som ursprungsbefolkningen verkligen hoppades på
och det samlades faktiskt ca 10 000 människor från olika stammar.
Avtalet löd; att om ursprungsbefolkningen övergav de södra delarna
av Minnesota, så skulle de i gengäld få vara ifred på särskilda
reservat där de kunde jaga och odla mm.
De skulle även få ekonomisk ersättning med 50 000 dollar under
10 år, samt extra förnödenheter vid nödår.
Man skulle även få skydd från övergrepp och om de vita inkräktade
på deras jaktmarker skulle dessa straffas.
Martin: Men avtalet hölls alltså inte?
Jim: Nej, och för Dakotasiouxerna blev detta avtal endast ett stort
svek.
Buffelhjordarna fortsatte att minska kraftigt genom den vite mannen
fortsatte att jaga på deras jaktmarker.
Man fortsatte även att skövla de täta skogarna kring floderna och
roffade åt sig den bördiga jorden på deras marker.
De där löftena om de 50 000 dollar som stammarna i territoriet skulle
få i 10 år bröts direkt. Det skedde faktiskt inte en enda utbetalning.
Det ena ledde helt enkelt till det andra; Hunger och desperation och
förnedring; drev fram både hat och bitterhet mot de vita bosättarna.
Martin: Som upplagt för en revolt med andra ord…
Jim: Javisst. I augusti 1862 startade revolten, som beskrivs som ett
av de blodigaste USA:s historia. Grupper av siouxer slöt sig samman
i större styrkor och under nästan sex veckor anföll olika krigargäng i
raseri Minnesotadalens nybyggare.
Och det var just Olof Liljegrens, Minnesotas regemente som slog ner
Little Crows siouxer vid Wood Lake.
Martin: Vet man hur många liv den här revolten krävde?
Jim: Det går ju inte att säga några exakta siffror men en uppgift är att
77 stycken soldater, 33 stycken siouxkrigare och mellan 600 och 800
civila dog. Jag kan ju också nämna att ett trettiotal svenskar även
finns med på den här dödslistan.
Martin: Vad blev det för efterverkningarna av det här?
Jim: Det blev ju givetvis krigsrätt mot de siouxer som ansågs vara
mest skyldiga till upproret.
Och till en början dömdes ca 300 siouxer till döden.
Martin: Oj!
Jim: Hmm… men President Abraham Lincoln minskade
dödsdomarna till att endast de som man kunde bevisa, hade gjort de
värsta illdåden. Till slut hängdes 38 stycken siouxkrigare den 26
december 1862 i Mankato, i södra Minnesota.
Det är faktiskt hittills den största massavrättningen i USA:s historia.
Martin: Det här är verkligen en mörk del av USA:s historia. Den här
kontinenten kommer alltid att ha en skugga av skam när man ser till
den svekfulla och omoraliska utrotningspolitik som fördes mot dess
urinnevånare.

Jim: Inte nog med att Olofs berättade om det här blodiga upproret ;
han avslutade även detta brev med att inbördeskriget inte gick så bra
längre. I varje fall inte hela tiden:
Brev sju (de två sista styckena i brevet)
Kriget wid Potomac går dåligt. General Burnside har förlorat slaget
wid Fredricksbury samt 13 055 man dödade och sårade. General
MacLellan, McDowell, Buell and Porter med flera är under
rannsakning angående oskicklighet och liknöjdhet i krigsförandet.
Jag har nu tillbringat en lång tid her i St Paul. Öfverlefvat både jul och
nyår men nu hoppas jag snart få lämna. Wi har nu orders att
raportera i Winona den 10de januari for att gå till Södern. Jag sänder
herjemte min hälsning till alla och mest till eder och mina kära
syskon.
Eder son, Olof Liljegren, Lieutenant
Address: Liut. Olof Liljegren
Company D 3de Rigmt. Min. Vol.
Stillwater Washington Minn.
Jim: Det Liljegren hänvisar till är slaget vid Fredericksburg, där
Nordstaternas general Burnsides armé som var på 120 000 man,
förlorade mot en sydstatsarmé på 70 000 man ,ledda av generalerna
Lee och Jackson.
Martin: Och det här slagfältet vid Fredericksbury är ännu bevarad
och är idag ett populärt besöksmål. Det heter - Fredericksbury
Nation Military Park. Och där finns också en kyrkogård där tusentals
stupade soldater ligger begravda efter slaget.

Jim: Ett av Liljegrens brev skiljer sig helt från de andra breven. Ja, i
det brevet ägnar han hela sin text till den unge ”gossen” Jonas Olof ,
hemma i Boggsjö i Jämtland:
Brev nio
Min kära Fader!
För en liten tid sedan skref jag till eder men nu då lägligt tillfälle
gifves får jag senda några rader. Jag har ofta tängt på Jonas Olof
den lille stackars pojken, huru illa det är för honom stackars gosse,
som är född så godt som utan både far och mor.
Han har det utan twifvel bra nu, medan han är under edert beskydd,
men det blir ej länge. Han bör ha uppfostran med ordentlig lärdom,
d.v.s lärdommar i förening med nuwarande tider, icke med forntiden
ty då ansågs det nog med att kunna läsa litet i en bok innantill, och
onödigt eller öfverflödigt att kunna räkna eller skrifva litet.
Nu skrider det framåt med raska steg i konster och wettenskaper.
Tungt och groft arbete är snar att lära, när man har krafter. Men
lärdom är mycket bettre och en stor arf och ändå uttan att wara
öfverdrifven eller kosta några stora capitaler.
Mina sympathier för Jonas Olof som jag wet är quick och snell, har
jag beslutat att senda honom 100 Riksdaler. Om ni will wara så god
att skaffa honom en god plats och ställa honom i skola ty ni har
många utgifter. Ty nu är hans lärdomsår inne, och han bör ej
förglömmas. Han har orättwist och nesligt \blivit/ född i werlden men
han är oskyldig. Om han wore her skulle jag gärna arbeta tungt för
att undersholla honom. Men jag wet ni will gjöra allt hwad i er
förmåga står för att hjelpa honom.
Om Gud spara mig lifvet och hellsan skall jag framdeles gjöra allt
hwad jag kan för honom. Ehuru jag känner mig icke under några
obligationer till hwarken hans mor eller så kallade far! Men till honom
som en oskyldig warelse, Gud hjelpe honom.
Jag beder härjemte ytterligare samt alla bröder och systrar att alla
hjelpa till att uppfylla min önskan och icke dröjja på tiden uttan ta
nödwändiga steg till saken på en gång och på en rigtig skola.
O Liljegren
Martin: Men varför engagerade sig Olof för den här pojken Jonas
Olof?
Jim: Ja, det har spekulerats kring om Jonas Olof egentligen var
Olofs son. Bl.a. så finns det en webbsida från Amerika om just
”amerikasvenskar som refererat till det.
Martin: Men de har inte använt sig av riksarkivets källor? Eller?
Jim: Uppenbarligen inte… För på Riksarkivet har vi ju tillgång till
Husförhörslängder och i husförhörslängden för Boggsjö; kommer det
fram att på annandag jul år 1853, hade hans äldre syster Catharina
fött en ”oäkta son” som fick heta Jonas Olof.
Att Olof engagerade sig i ”den lille gossen” är kanske inte så konstigt.
Både Olof och hans syster Catharina bodde hemma på gården då
Jonas Olof föddes.
Martin: Frågan är hur hans relation till sin äldre syster var vid
skrivandets tidpunkt? Han beskrev ju Jonas Olof som närmast
föräldralös.
Jim: Ja, och att han visste vem fadern var och att han inte hade
särskilt stort förtroende för honom är ju uppenbart. Bara meningen
”så kallade far” säger en hel del.
Martin: Men hur gick det för Jonas Olof? Fick han gå i skola?
Jim: Huruvida Jonas Olof fick gå i skola och vad som sedan hände
vet vi inte. Men i ett senare brev undrar Olof Liljegren om
överföringen av pengarna till Jonas Olof verkligen kom fram.

Martin: Tillbaka till kriget. Jag har tänkt på en sak. Liljegrens
regemente var ju långt nere i södern. Han måste ju ha bevittnat
samhällen som hade slavar, eller hur?
Jim: Javisst, Liljegren beskriver både den misär och hopplöshet som
kriget fört med sig för civilbefolkningen i södern, men även hur svarta
människor som tidigare varit slavar verkligen var glada att ha blivit
befriade….
Brev elva
Jag kommer ihåg då jag war i Tennesee och jag war uthungrig efter
att rebelerna hade tagit oss till fångar och låtit oss lösa att gå innom
wåra lines. Jag och min orderly kom till ett hus der det ändast en
negroe war hemma. De war då herrar i huset. Wi hade ypperlig
tractering. Wi hade marscherat natt och dag förut på fast mage,
nästan för mycket fastande. Mat har icke i mitt lif warit förut mer an
en gång så kärkommit.
Martin: Han får verkligen med stämningen i södern som faller
samman och även den mycket gladare stämningen bland den svarta
befolkningen. Jag har tänkt på en sak… Olof Liljegren är ju
omnämnd i de amerikanska källorna som en duktig soldat och befäl.
Jim: ja, han visade verkligen att han var värdig sin befälsgrad som
Löjtnant.
I ett uppdrag då han och hans mannar skulle jaga rätt på en
gerillagrupp följde de en å och kom fram till en kvarn. Det visade det
sig att gerillagruppen hade gömt sig i kvarnen. Men Liljegren
övermannade dem och tog fem fångar. Dessutom hittade han en
massa förnödenheter – 200 tunnor vetemjöl, majs och bönor.
Martin: Oj!
Jim: Ja men det var bråttom! I området runtom dem fanns det flera
gerillagrupper, så han byggde snabbt en flotte och fraktade alltihop –
fångar och mat efter ån ända till deras egna läger.
Martin: Vilken bedrift! Han måste ha blivit omtalad i kompaniet efter
detta..
Jim: Ja, men han höll alltid en låg och nästan ursäktande stil i sina
brev. Nästa brev känns faktiskt lite sorgligt. Jag tycker det skiner
igenom att han faktiskt längtar hem, men skriver också att han inte
vet om han någonsin kommer att ta sig hem.
Brev tolv
Little Rock Ark. April 20th 1864
Min kära Fader!!!
Jag är öfwerhopad af kärleksbetygelser från eder. Jag blef
öfveraskad med twå bref som jag har att beswara. Det förra tänkte
jag beswara då jag kom i stillhet, ty jag har till nu mest warit på resor.
Jag är glad att höra att alla har hälsan och mår efter
omständigheterna. Jag för min del befinner mig wäl. Jag är ävfwen
glad att höra att det är liflig träverksrörelse der hemma. Floder och
beckar upprensas. Jag skulle ha god lust att wara der och ha en
hand med i spelet, men som man ej kan wara på mer än en plats i
sänder så är jag belåten att få wara med i de blodiska krigsdraman
som spelas heri America för folkets frihet .
Jag började skrifva för en wecka sedan men så fick wi orders att gå
ut på en expedition för att möta rebellerna och i går kom wi tillbaka
under förhoppning att få stanna här i sommar.
I dag den 26 April fick wi orders att wara färdig att gå hwilken minut
som helst på en lång march, och wi wet ej om den kommer att wara i
en wecka eller hela sommaren. Således är jag tvungen att skynda
mig för att sända er dessa få rader.
Jag finner i alla brefven från eder att ni bekymrar eder så mycket om
mig hwilket jag tycker är onödigt. Får jag wara frisk och färdig och
komma från i kriget med hela lemmar så skall jag sedan försöka att
uppföra mig så att ni ej bör skämmas för mitt namn eller komma min
slägt på skam för mitt uppförande.
Under tiden wi war borta eller till Minnesota, hade resten af wårt
regimente ett slag med 800 cavaleri rebells. Wåra war ej mer an 180
man till fots. De blef omringade och måste slå sig ut hwilket de gjorde
tappert med en förlust af 10 man som måste lämnas efter. Af dem
war 4 dödade och 6 swårt sårade och 18 sårade men lindrigt. Men
rebellerna förlorade 17 dödade på fältet och 63 sårade.
Efwen finner jag den glädjefulla nyheten i ert sista bref att broder Nils
tänkt gifta sig. Jag förmodar att han är nu gift, och jag önskar honom
af allt mitt hjerta lycka och framgång. Efven min swägerska men jag
känner henne intet och intet minns jag någonting af henne. Äfven
hennes far som jag är säker jag har sett. Men jag har glömt bort så
många. Jag önskar Gud låter dem länge lefva och bli lyckliga!
Jag får nu tacka särskildt för er omsorg som bjuder mig en del af
hemmanet. Det behöfo ni ej ty det är ej säkert om jag någonsin
kommer hem igen och om jag skulle komma hem blir det någon råd.
Ty det wore den största orätt om jag nu skulle komma hem och
inskränka förmånerna för de som har gått hemma och arbetat troget
och flitigt. Så i det fallet tackar jag så mycket för er liberalhet och
omtänksamhet och faderliga omsorger.
Lef wäl önskar eders tilgifwne son
Olof Liljegren, Löjtnant
Martin: Det verkar ju om fadern ville locka hem Liljegren genom att
erbjuda honom en del av hemmanet hemma i Jämtland…
Jim: Ja, nog var det så, men jag tycker Olof ändå tackar nej, på ett
ödmjukt sätt. Just att inte komma hem och roffa åt sig mark som han
först hade valt att lämna och som hans syskon som stannade kvar,
förvärvade under tiden Liljegren sökt äventyret i Amerika.

Jim: Olof Liljegrens kompani skulle till slut hamna nere i Pine Bluff –
Arkansas.Många beskrev staden som den mest ohälsosamma i hela
södern. Och så kom brevet ingen anhörig vill få…
Brev tretton
Till Jonas Nilsson, Sundsjö, Boggsjö, Chweden
Chisago Lake Minnesota December 11th 1864
Min hederlige Jonas Nilsson
Jag får härigenom endast bifoga några få ord till eder med att låta
eder weta att eder son Olof Liljegren är död. Han dog i Förenta
Staternas arme wid Pine Bluff Arkansas den 25 october. Två dagar
före hans död talte jag wid honom. Jag skötte honom en natt och en
dag, och under den tiden bad han mig att jag skulle skriva till eder
om han bortgår. För han war allaredan så dålig att han trodde inte att
han blef frisk mera. Och han gaf mig en fullmakt till att uppbära hans
fodringar och sända medel hem till Sverjet till eder. Han war som min
egen broder till mig. Jag war sersjant i samma company som han
war leutunant i, så wi har warit tillsammans i tre år. Jag skulle ha
skrivet långt förr nu, men jag har inte wetat adrässen till eder förrän
jag fick tala med Benjamin Bong.
Han lämnade fodringar efter sig som uppgår till omkring 500 dollars.
Jag har inte fått fram nogra af hans fodringar ännu men jag tror att
jag skall få en del af dem snart. Han hade en del att fodra af
gouvermentet som jag inte kan få ut. För när en man dör i armen och
han inte har några släktingar i landet så faller hans återstående
pänningar till Förenta Staterna. Han hade nära trehundra dollars
innestående som jag inte kan taga ut.
Jag får även fråga eder huru ni will att jag skall sända hans
pänningar. Antingen i draft eller på något annat sätt. Jag tror att det
wore bäst om någon for hit till Amerika ifrån eder trakt. Att han då
finge taga pänningarna här af mig och spara eder en lydande summa
pänningar för om jag skall köpa en wexel så kostar det så möcket så
det blir ingenting kvar. För guldet kostar 2 dollar och 40 cent och det
stiger warje dag så länge som kriget pågår.
Liljegren war möcket ledsen för sin syster och för eder för han sade
att ni blef möcket ledsena för det att han skulle dö i kriget. Hans
sjukdom war först feber till att begynna med men sedan så blef det
diare och feber. Han war inte sjuk mer än 5 dagar ifrån det han
insjuknade intill dess han dog.
Jag har hans poträtt och om ni will så skall jag sända den till eder.
Men jag skulle vilja hava det sjelf om ni redan har den förut. Annars
så skall jag sända den så fort som jag får swar på detta bref.
Jag får här med sluta min skrivelse för denna gång och beklaga eder
sorg, men wi måste alla sluta wåra dagar antingen det bli i
undomsåren eller det bler på ålderdomen.
Liljegren war en möcket beskedelig och anständig karl.
Tecknat i hast af eders sons kamerat G.A. Glader
PS War god och svara på detta bref så fort som tillfäle gives.
Min adräss är som följer:
G A Glader,
Chisago Lake, Chisago 6th
,
Minnesota, North Amereka.
Martin: Så i Pine Bluff tog Olof Liljegrens story slut i en sjuksäng…
Jim: Ja, tyvärr slutade det så… Men han var inte ensam om det
ödet. Av regementets 600 man insjuknade 300 och flera av dem
överlevde inte.
Martin: Vet vi vad som hände sen?
Jim: Olof Liljegren lämnade efter sig 500 dollar som skickades hem
till familjen i Boggsjö. Hans uniform såldes till den officer som skulle
efterträda honom.
Kriget skulle ju fortsätta ett halvår till. Olof Liljegrens regemente
bestod sammanlagt av 1417 man, endast 432 av dem överlevde
kriget.
Martin: Vi har ju i ett tidigare avsnitt antytt att Olof Liljegren kanske
hade en relation med Isaac Edblads dotter Carin Maria, vad vet vi
mer om det?
Jim: Ja, Olof brevväxlade även med familjen Edblad och läser man
Sundsjökrönikan 2005; så kommer det fram att ”hemma i Cambridge
Isanti Minnesota” väntade dottern Mary Edblad på Olof Liljegren och
en brudkista var redan klar…
Martin: Men det blev aldrig något bröllop?
Jim: Nej det blev ju inte det…
Martin: Men finns det några fler brev från Liljegren?
Jim: Ja. Jag vill tro det… Både i Amerika och i Sverige. Har vi tur så
kanske något dyker upp och vi kan lägga dit mer pusselbitar i denna
historia.
Martin: Olof Liljegren var en av många som löste enkel biljett från
Sverige till Amerika. Han längtade säkert hem många gånger. Men
nu blev det inte så. Han skulle aldrig få återse sitt gamla hemland
igen. Men breven finns kvar…
Jim: Ja, de gör ju det.
Martin: Vi har hört det tredje och sista avsnittet av Olofs om
America. Den här följetongen är byggd på en brevsamling ur Jonas
Nilsson i Boggsjö och Olof Liljegrens Arkiv, från Riksarivet i
Östersund.
Vi som har gjort podden heter Jim Hedlund och Martin Ahlström från
Riksarkivet i Östersund. Berättarröst för Olof Liljegrens brev är Kalle
Retzell och för G. A Gladers brev hörde vi Greger Bringsaas.
Tack och hej från arkivstudion!
Jim: Hej!