Arkivpodden – Marinen fyller 500 år!

I år firas det att Marinen fyller 500 år på flera olika håll i Sverige.

Malin Joakimson, arkivarie vid Riksarkivet i Täby, berättar om världsomseglingar, hur ingenjören af Chapman revolutionernade skeppsbyggandet och om skeppet Wasa - som inte sjönk under jungfrufärden. Jim Hedlund, Riksarkivet i Östersund intervjuar.

Som Karl XI: Calle Retzell

Som Kapten på Vanadis: Mathias Arbelius

Musik: ES_Sea Adventure - Bonnie Grace

Lyssna på avsnittet (öppnas i soundcloud)

Transkribering av avsnittet

Matthias Arbelius läser, med en kaptens röst:
Fregatt Vanadis förtöjd och till ankars i Honolulu hamn på ön Oahu
(Sandwich öarne). Lördagen den 21 juni 1884
Klockan fem: utpurrning.
Klockan halv sex: släcktes ankarlanternan. Börjat göra rent skepp.
Klockan åtta: hissat flaggan. Fyra tum watten öfver läns.
Avslutat rengöringen.
Klockan 10.30: Pumpat läns från fyra tum över läns.
Klockan tolv: läns
Klockan halv ett: hissat gösen.
Klockan tre: halt ned flagg och gös på halv stång i anledning av
begravning från pansarfregatten ”Swiftsure”. Besättningen klippt och
rakat sig.
Klockan 3.45: hissat flaga och gös i topp.
Klockan fyra: fria vakten erhållet landpermission. Läns.
Klockan sex: förändrades arresten för andra klass sjöman av Ölands
2 kompani, nummer 67: Våg, från ljus till mörk.
Kommet ombord genom upphandling 202 skålpund rotsaker. Vid
solens nedgång halt ned flagg och gös. Tänt ankarlanternan.
[Musik: ES_Sea adventure – Bonnie Grace]
Introduktion
Jim Hedlund: Hej och Välkomna till Arkivpodden i serien
”Dokumenten berättar”. Jag heter Jim Hedlund och som vanligt
sänder vi från vår arkivstudio på Arkivvägen 1 i Östersund. Idag ,
kära lyssnare har vi besök av Malin Joakimson arkivarie vid
Riksarkivet i Täby, i Stockholm. Vi hälsar dig hjärtligt välkommen
Malin!
Malin Joakimson: Tack så mycket!
Jim: Vad jag förstått så brinner du för svenska skepp!
Malin: Ja, så kan man kanske uttrycka sig! Fartyg och båtar är
spännande av flera orsaker. De ger en bra bild av den allmänna
teknikutvecklingen. Det är intressant med många personer som ska
samsas på en liten yta. Samarbete och disciplin är nödvändigt, men
nästan oundvikligt med konflikter. Och sen är ju inte minst ritningarna
till fartygen rena konstverken.
Jim: Ja, nu när du säger detta så förstår jag direkt att det verkligen
är ett spännande ämne. Malin; den här inledningen vi hörde är väl
hämtat från en loggbok antar jag, eller?
Malin: Jo, det är ett utdrag från en loggbok från fregatten Vanadis
den 21 juni 1884. Vanadis är ett svenskt örlogsfartyg och när
loggboken skrivs är hon ute på en segling jorden runt. Vi återkommer
nog till den resan senare.
Jim: Ja, men det här låter ju väldigt spännande. I dessa loggböcker
kan man alltså hitta intressanta skildringar om livet och vardagen
ombord på skeppen?
Malin: Ja, och även korta notiser kan faktiskt ge en ganska bra bild
av livet ombord. På Krigsarkivet finns loggböcker bevarade från en
stor del av flottans fartyg
Jim: Ja, men då får vi väl lätta ankar och segla ut på ett spännande
poddäventyr. Men först måste jag få fråga: Vem är du Malin och
varför har du valt just detta ämne?
Malin: Ja, jag heter Malin Joakimson och arbetar på Riksarkivet i
Täby. Jag har tidigare varit arkivarie på Sjöhistoriska museet och det
var där som mitt intresse för sjöfart och fartyg väcktes. På
Sjöhistoriska finns bland annat en fantastisk samling med ritningar på
örlogsfartyg, från 1700-talet och framåt, så just fartygskonstruktion är
jag särskilt intresserad av. Ämnet för idag har jag valt eftersom den
svenska marinen i år kan fira ett stort jubileum.
Jim: Jaha?
Malin: Jo, för den svenska marinen fyller 500 år. En aktningsvärd
ålder måste man ju säga. Flottans födelsedag brukar nämligen sägas
vara den 7:e juni 1522.
Jim: Den svenska marinen 500 år? Det är inte en liten jubilar! Vad
hände dem den 7 juni 1522?
Malin: Jo! Just den dagen seglade ett tiotal nyinköpta fartyg upp på
Slätbaken utanför Söderköping. Den svenska marinen har i år firat
det här med evenemang i flera svenska hamnar och också i Lübeck.
Man har också beställt ett historiskt bokverk, jubileumsfilmer och en
nykomponerad jubileumsmarsch med titeln ”Vår Marin”.
För att ändå lite uppmärksamma detta gjorde vi i våras en mindre
utställning på Riksarkivet i Täby, med några nedslag i den svenska
flottans historia. Här i Täby finns ju Krigsarkivet och därmed flottans
arkiv. Där försökte vi lyfta fram några enskilda fartyg som fick
representera flottans utveckling genom historien . Och en del av det
vi tog upp i utställningen tänkte jag att vi kunde prata om i den här
podden.
Jim: Ja, men det här måste vi bara få höra mer om. Som sagt ”kasta
loss” , eller ”lätta ankar”.
Malin: Men jag kanske så här i början ska förvarna om att det är
massor med saker ur flottans långa historia som inte kommer hinnas
med att prata om.
Jim: Ja, men det är ju förståeligt. Men förklara för en landkrabba; -
fartyg till Slätbaken och varför firar man i Lübeck?
Malin: Ja, det som brukar ses som flottans födelse är när Gustav
Vasa köpte, eller snarade lånade, ett tiotal fartyg från just Lübeck.
Och de här fartygen anlände till Slätbaken utanför Söderköping den 7
juni 1522. Och ända sen man började skriva flottans historia i slutet
av 1700-talet har detta ansetts vara den naturliga starten på den
svenska örlogsflottan.
Jim: Jaha…
Malin: Ja, man kan alltid diskutera det här med att sätta ett exakt
datum. Det hade från svensk sida använts fartyg i försvarssyfte
tidigare, om än kanske mer privat ägda av exempelvis Sten Sture.
Men det kanske ändå är rimligt att sätta ”födelsen” till just det här
året, för det blir startskotten på ett mycket mer organiserat sjöförsvar
även om det nog inte var självklart vid själva tidpunkten att så var
fallet.
Jim: Varför ville Gustav Vasa ha fartyg?
Malin: Gustav Vasa är ju vid den här tiden inte ens vald till kung, det
blir han först året därpå. Man har fullt upp med att försöka hindra den
danske kungen att återta makten i Sverige. Och Gustav Vasa inser
att för att hålla den danske kungens trupper stången så behöver han
fartyg. Danskarna hade tidigare än svenskarna byggt upp en
örlogsflotta och hade ett stort antal fartyg till sitt förfogande och
kunde då kontrollera städer, vilket var väldigt viktigt och givetvis att
utveckla handeln till sjöss.
Jim: Okej…
Malin: Den viktigaste anledningen var egentligen inte att möta sin
fiende i sjöslag, utan att kunna skydda infarten till Stockholm och
andra viktiga städer och att kontrollera handelsfartyg.
Jim: Så då började Gustav Vasa att köpa skepp, vad hände sen?
Malin: Flera av dem gick ganska snart förlorade och behövde
ersättas. Det är inte helt lätt att få en klar bild över vilka fartyg som
fanns till förfogande under de första åren. Källorna är inte helt tydliga
här. Men vi vet att ett av de mer kända fartygen han köpte från
Lübeck, som kallades Lybska Svan (alltså svanen från Lübeck),
sjönk redan 1524.
Jim: Ojdå.
Malin: Ja, men Gustav Vasa köpte och hyrde fler skepp och
beslutade så småningom att sätta igång en inhemsk produktion av
örlogsfartyg. Och då behövdes det ny kompetens som man fick ta
från utlandet, man rekryterade skeppsbyggare och
skeppstimmermän från flera olika länder. Det blev stora skulder till
Lübeck som också lånat ut vapen och utrustning, men Gustav Vasas
trassliga ekonomi ska vi nog inte gå in på, då kommer vi aldrig
tillbaka till flottan.
Jim: Nej, det blir nog bäst.
Malin: Men om vi struntar i ekonomin så började man bygga egna
fartyg och Stockholm blir centrum för flottans administration och även
för skeppsbyggandet.
År 1532 sjösattes Stora Kravelen i Stockholm, det var det dittills
största skeppet byggt i Sverige. Men det var inte självklart att det var
de största fartygen man bäst behövde. Många, mindre fartyg kunde
vara effektivare när man vill kontrollera sjöfarten kring kusterna, så
alla fartyg var inte så imponerande till storleken.
[Musik: ES_Sea adventure – Bonnie Grace]
Malin: Det byggdes också fartyg ute i landet på skeppsgårdar som
fanns både i närområdet kring Stockholm i Roslagen och Mälardalen,
men också vid Kalmar, Lödöse, Gävle, Hudiksvall, Umeå och på flera
platser i Finland. Skeppsgårdarnas verksamhet reglerades flera
gånger under 1500-talet.
Jim: Ja, det första jag tänker på är ju Karlskrona.
Malin: Ja men då får vi hoppa fram i tiden. Under 1600-talet så
ändrades spelplanen i och med Sveriges stormaktsambitioner. Det
var ibland ett problem att Stockholm låg så långt bort från
kontinenten.
Om man snabbt ville skicka fartyg till södra Östersjöområdet var det
långt och på våren kunde isen ibland ligga kvar länge i Stockholm.
Man började därför fundera på att bygga en örlogsbas längre
söderut. Efter en del planerande så beslutar man, eller snarare Karl
XI, att några skyddade öar i Blekinge skärgård skulle passa bra och
1680 så får en helt ny stad privilegiebrev av kungen. En stad som
efter honom får namnet Karlskrona.
Jim: Karl den XI:s krona…
Malin: Just det! Det finns ett brev här som min kollega Ingrid tagit
fram, som beskriver hur Karlskrona ska se ut:
”Warder stadhen så anlagdh, att all den beqwemligheet flottan
behöfwer, såsom dåcka, bråbenkar, wärf, reeparbann, mastkran
etc. alt kommer in wijdh flottans hambn jnnom stadzwallarne och
heela staden så fördelt medh stora pladtzer och gathor, at
fijendens Ellkastande icke förstoor Effect gjöre skall.”
Malin: En viktig sak var att området är omgivet av skärgård med
endast en led in för större skepp och därför tänkte man att flottan
skulle vara trygg där.
Och så sätter en enorm byggverksamhet igång. Bonden Vittus
Andersson som ägde marken tvingades sälja den. Och varken han
eller den övriga bondebefolkningen i omgivningarna, kan ju ha trott
sina ögon. Från ingenting byggs en med den tidens mått en svensk
storstad upp. Ja, hundra år senare var Karlskrona rikets tredje stad.
Massor med människor flyttade hit och staden fylldes med
varvsarbetare och sjömän. Det byggdes kaserner, repslagarbanor,
skeppsdockor och så vidare och det ena fartyget efter det andra tog
form på slipbädden.
Jim: Oj, oj, oj! Men Karlskrona ligger ju i Blekinge!?
Malin: Ja, den danske kungen var nog inte så glad. När Karlskrona
grundas hade Blekinge inte varit svenskt så länge, bara sedan 1658,
så det kanske inte heller var så populärt hos befolkningen att den
svenske kungen bestämt att hans nya flottbas skulle byggas just här.
Hur som helst - Karlskrona utvecklades snabbt, men i början av
1700-talet så saktades arbetet och skeppsbyggandet ner.
Jim: Jaha?
Malin: Ja, det har ju att göra med att Sverige, efter Karl XII:s död
och det stora Nordiska krigets slut, i princip var bankrutt och inte
hade särskilt mycket pengar att lägga på varje sig flotta eller armé
eller mycket annat heller för den delen. Så nu blev det sparlåga. Men
det skulle ändras under andra hälften av 1700-talet och om man vill
hårdra det berodde det på två personer.
Jim: Två personer? Nya kungar nya tider…
Malin: Ja, på sätt och vis. Den som beslutar om marinens
upprustning var kung Gustav III. Han blev kung 1771 och året därpå,
efter en statskupp blir han mer eller mindre enväldig. Och Gustav III
hade många ambitioner för Sverige, dels på det kulturella området,
men han ville även återupprätta Sverige som en militär stormakt. Och
för att kunna genomföra detta behöver han en slagkraftig flotta.
Många av de fartyg man hade var i dåligt skick och så hade den
gamla tekniken och stridstaktiken utvecklats. Här behövdes en rejäl
upprustning. Och då var det så turligt, ur Gustav III:s perspektiv, att
precis den rätte mannen för att genomföra kungens storstilade planer
fanns tillhands.
Jim: Vem då?
Malin: Jo, han som skulle bli viktig för kungens planer var en man
som hette Fredrik Henrik Chapman, så småningom adlad, af
Chapman. Låter det bekant Jim?
Jim: Ja, men… Är det han som fått ge namnet till det där flytande
vandrarhemmet i Stockholm; Af Chapman? Där har ju jag sovit
några gånger…
Malin: Du har helt rätt! Är man en legend så är man.
Och i Krigsarkivets samlingar finns många av hans originalritningar.
Många är dessutom digitaliserade så man kan gå in på Marinens
ritningar i Digitala forskarsalen och titta på dem. Ja, där finns allt från
små jollar till de största linjeskeppen och varje ritning är som ett litet
konstverk. Idag är troligen hans mest kända konstruktion roddslupen
Vasaorden som används vid högtidliga tillfällen som kungliga bröllop
och viktiga statsbesök.
På 1700-talet var Chapman det största namnet inom skeppsbyggnadskonsten, också internationellt. Han hade en lång karriär med
tjänster på både privata varv i Göteborg och Stockholm och inom
flottan. Han ritade av fartyg, allt från de största linjeskeppen, till
fiskebåtar och nöjesjakter.
[Musik: ES_Sea adventure – Bonnie Grace]
Malin: Det brukar sägas att det var Chapman som gjorde
skeppsbyggeriet från hantverk till en vetenskap. Till skillnad från
matematiker som vid den här tiden börjat ta fram formler för
fartygsbygge så hade Chapman både teoretisk och praktisk kunskap.
År 1768 gav han ut ett planschverk med ritningar över olika fartyg –
”Architectura Navalis Mercatoria”. Den innehöll 62 stycken
kopparstick med fartygsritningar, mest sådant han sett på sina
utlandsresor men också sånt han konstruerat själv.
Det följde han år 1776 upp med sitt verk: ”Tractat om Skeppsbyggeriet”, där han utvecklade sina teorier kring skeppsbyggeri,
bland annat utvecklade han något som kallas parabelmetoden som
skulle användas vid skeppsbyggeri för lång tid framåt. Traktaten
användes under lång till som standardverk vid utbildning i
skeppsbyggeri i flera länder.
Jim: Chapman verkar ju ha varit en ”superstjärna” i sin tid.
Malin: Ja så kan man säga. Och det här planschverket,
Architecturan, använts faktiskt än idag, nämligen av modellbyggare.
Vill man bygga modeller av 1700-talsfartyg, och nu pratar jag inte om
att köpa en plastmodell i en hobbyaffär att limma ihop, utan de som
bygger helt själva från riktiga ritningar. Då är faktiskt Chapman
fortfarandet det stora namnet. Det sitter modellbyggare i Portugal och
USA och resten av världen och använder hans ritningar.
Jim: Fantastiskt!
Malin: Ja, visst är det. Men tillbaka till 1700-talet. På 1780-talet får
Chapman uppdraget att bygga upp verksamheten i Karlskrona.
Chapman ritade nya modeller till fartyg av olika storlekar, men inte
minst viktigt i hela upprustningen var också att byggena skedde i en
faslig fart. Nästan som ett löpande band kan man säga. Och den
tekniken utvecklade Chapman. Man hade faktiskt två fartygsbyggen
på gång samtidigt, ett linjeskepp och en fregatt låg bredvid varandra
på var sin slip i Karlskrona. Och på olika sätt lyckades han snabba
på byggprocessen så när de väl blivit varma i kläderna så tog det
mindre än två månader från kölsträckning till sjösättning.
Jim: Wow..
Malin: Ja, det är ju ofattbart fort. På tre år levererade han tio nya
linjeskepp och tio fregatter. Tidigare hade det oftast tagit flera år att
bygga ett fartyg. Gustav III måste varit nöjd. Däremot kan man tänka
sig att varvsarbetarna inte alltid var lika nöjda, Chapman sägs ha
varit en hård arbetsledare.
Men tittar man på ritningarna till hans linjeskepp så kan man se att
kung Gustav III också skrivit sitt namn på dem. Det var regenten
skulle signera ritningarna, - ”approberas” som det står.
”Approberas med en fots tilöckning i Längden och alt det öfriga i
samma proportioner. Gripsholms slott den 10 October 1777. Gustaf”.
Jim: Och snart kunde Gustav III spänna sina muskler och få sitt krig
mot Ryssland ?
Malin: Vi kanske inte kan gå in i detaljerna kring kriget förutom att
det var kungen som ville ha krig och provocerade fram det kan man
säga. Kriget mot Ryssland pågick från 1788 till 1790 och vid slutet
utspelades även ett av de namnkunnigaste sjöslagen i svensk
historia - Svensksund den 9-10 juli 1790, som slutade med svensk
seger. Efter slaget vid Svensksund blev det äntligen
fredsförhandlingar, men de ledde inte till några landavträdelser
varken för Ryssland eller för Sverige.
Jim: Ett krig som - som vanligt - kostade massor med pengar och
andra resurser och så klart många människoliv. Men den svenska
marinen verkade ju ha avslutat med flaggan i topp – eller?
Malin: Ja, där kom väl de största framgångarna, även om det inte
ändrade på kartorna på något sätt. Alla linjeskeppen har ju sin
historia att berätta, vissa förliste eller brann efter bara några år, men
en del blev mer långlivade. Linjeskeppet Wasa som byggdes 1778
var med i flera drabbningar under Gustav III:s ryska krig. Bland annat
var hon med vid ”Viborgska gatloppet” som var en av de viktigaste
händelserna i kriget.
Jim: Nu pratar vi alltså inte om Regalskeppet Vasa som sjönk efter
att ha seglat ca 1300 meter…
Malin: Nej , det var ett helt annat skepp med en helt annan historia
och från ett helt annat århundrade. Nej, ”Chapmans Wasa” hade helt
andra kvalitéer och hon överlevde det så kallade gatloppet, där en
stor del av den svenska flottan var instängda långt in i Finska viken
utanför Viborg.
Ryska fartyg spärrade deras väg. Det var hundratals svenska fartyg i
olika storlekar med runt 30 000 man ombord fast. Om ryssarna hade
lyckas förstöra eller erövra flottan hade det varit en total katastrof för
Sverige. Men den svenska högsjöflottan lyckades segla förbi i princip
framför näsan på ryssarna.
Jim: Var det en blandning av tur och skicklighet tro?
Malin: Det är nog ganska nära sanningen. Vinden vände vilken var
ren tur för svenskarna. Sen var ryssarna lite sena på bollen men de
största förlusterna orsakades faktiskt av svenskarna själva. ”Friendly
fire” som man säger, man tände av misstag på sina egna fartyg.
Jim: Nej men… Oj!
Malin: Jovisst. Och i arkivet finns en karta som ritades efteråt och
som visar hela händelseförloppet.
Titeln är: "Plan öfver Kongliga Svenska Örlogs Flottans läge och
utgång från Wiborgs Yttre Redd tillika med Kongliga Skärgårds
Flottan, samt Keijserliga Ryska Flottans läge och Embosseringar
1790."
Kartan är ritad av Gustaf av Klint som senare skulle bli mycket viktig
för svensk sjökortsproduktion. Den här kartan och flera liknande
kartor finns i den serie i Krigsarkivet som kallas för ”Sveriges krig.
Kriget mot Ryssland 1788-1790”.
Det är kanske svårt att beskriva med ord men på kartan finns förstås
land och små öar inritade. Och så massor med fartyg som små
prickar. De svenska fartygen är blå och de ryska röda och så står det
med små, små bokstäver namnen på alla större fartyg. Det är ett
myller av prickar vilket delvis beror på att samma fartyg finns med
flera gånger. Kartan skildrar nämligen ett skeende, så man ser hur
samma fartyg förflyttar sig.
Jim: Jätteintressant! Kan man som besökare komma och få se på
den?
Malin: Ja, Kartan är digitaliserad och vem som helst kan gå in och
titta på den i Riksarkivets webbplats på Digitala forskarsalen, under
Militära kartor och ritningar. Men det går också att beställa fram
originalet till vår läsesal.
[Musik: ES_Sea adventure – Bonnie Grace]
Jim: Men Malin; jag undrar - Hur var det för dem ombord, kan man
veta det?
Malin: Ombord fanns ju många man och genom arkiven kan vi få
glimtar här och där av hur det kan ha varit. Det fanns både värvat,
professionellt manskap och indelta båtsmän. Det behövdes både
manskap för att sköta själva skeppet som skulle upp i riggen och
jobba och så fanns det ju soldater ombord som skötte kanoner och
var stridande styrkor.
Jim: Hur var det här med indelta båtsmän?
Malin: Jo, men de var en del av det som kallades indelningsverket
som säkert många känner till. Några gårdar bildade en rote som
skulle sörja för en soldat eller båtsman som de kallades om de
tillhörde flottan. I fredstid försörjde soldaten sig på ett torp som
rotebönderna stod för och när det blev krig så fick man ge sig iväg ut
i strid. Ibland kunde det bli åratals frånvaro och många kom aldrig
tillbaka.
Många båtsmän kom från kustnära trakter, till exempel Roslagen
hade flera båtsmanskompaniet, och var kanske vana vid i alla fall
mindre båtar, men alla var inte det. Och det är ju också något helt
annat att vara ombord på ett större örlogsfartyg i jämförelse med
mindre allmogebåtar.
Jim: Ja, jag vet själv om flera indelta båtsmän som bodde inne i
Norrlands inland, långt från både öst- och västkust. En del av dem
bara ”försvann”.
Malin: Ja, att vara båtsman kan inte alltid ha varit muntert. Det var
mycket stor omsättning på dem. Och många som du sa
rapporterades som saknade eller döda – de bara försvann.
På Krigsarkivet finns rullor över manskap ombord och loggböcker
från resorna. Rullorna fördes dels över kompanierna i fredstid, men
så upprättades också en rulla för varje skepp när de gick ut och där
kunde det finnas ombord män från olika kompanier.
Jim: Så där kan man alltså följa dem?
Malin: Ja, i rullan för en specifik sjöexpedition som det kallas, ser
man namnet på mannen och hans nummer i rullan, vilken befattning
han hade.
Det som mest ger en bild av hur livet ombord kan ha varit är att i en
kolumn med ”annotationer” så fylldes det i om mannen lämnat
fartyget innan expeditionen var tillbaka i hemmahamnen, vilket
brukade vara i början av hösten. I så fall ströks han ur skeppsrullan,
men det står också varför. Så om man till exempel tittar i Wasas rulla
för 1790 där sjöexpeditionen sträcker sig mellan april och september
så kan man förstå lite vad de fick stå ut med.
Jim: Kan du ge några exempel.
Malin: Ja, när jag tittade i rullan så såg jag att det inte var många
man som blev kvar under hela sjöexpeditionen. Några förflyttades till
andra fartyg eller i land, men man kan också se att väldigt många
blev sjuka. Det framgår inte av vad, men man kan tänka sig olika
smittsamma sjukdomar, diaréer och så vidare. Några blev sårade
eller dog i strid, men det är ett fåtal i Wasas rulla. Av de som var
sjuka var det inte heller så många som dog ombord däremot, utan
det framgår att de skickades iland för vård.
Här är ett exempel från serien: Sjöexpeditioner, Mönsterrullor för
Wasa 1790. Här är t ex en sida med värvat manskap. På sidan 50
kan vi se tio man som finns uppräknade. Av dessa tio man blir under
seglingssäsongen åtta sjuka. Till exempel nummer 356 Anders
Sjögren som fått anmärkningen: ”Afpolleterad. Sjuk till Hellsingfors
sjukhus, den 17 september, med kost för och med dagen.”
Jim: Hur gick det för dem?
Malin: Hur många som överlevde framgår inte i den här rullan, men
för en av männen på just denna sida har man skrivit till ”Sedermera
död”. Det här med farsot ombord kan ju få fasansfulla konsekvenser.
I början av kriget erövrade svenskarna ett ryskt fartyg där
besättningen var sjuka. Dessa smittade i sin tur svenska sjömän och
när flottan återvände till Karlskrona förde de sjukdomen med sig till
staden. Flera tusen människor, även civila, insjuknade och dog.
Jim: Usch usch usch…
Malin: Och här kommer en annan intressant sak. I samma
expeditionsrulla finns män med från Drottningens Livregemente. Och
här har vi ett helt rymmargäng. För inte mindre än 22 stycken av lite
över 100 man står det i anmärkningen:
”Rymd vid wattenhämtningen 13 Juni”.
Jim: Men det är ju var femte man ?!
Malin: Javisst! Att enstaka män rymmer då och då det ser man
också på andra ställen i rullan, men det här måste varit något
speciellt. Vi får inte veta något alls om omständigheterna, men att så
många rymmer vid samma tillfälle sätter ju igång fantasin. Vad kan
det ha varit för utlösande faktor? Vad hände med dem sen? Tyvärr
saknas Wasas loggbok för detta år, annars hade något säkert
noterats där.
Jim: Ja, det är något att sätta tänderna i! Du får faktiskt forska i
detta Malin.
Malin: Ja, ha ha ha jag blir väl tvungen att göra det…
Jim: Men Malin; Vet du vad som hände sen med Wasa ?
Malin: Wasa var en del av den svenska flottan in på 1800-talet, men
såldes sen till Ostindiska kompaniet och gjorde faktiskt en resa till
Kina som handelsfartyg. Men den blev ett ekonomiskt bakslag så det
blev inga fler resor. Flottan köpte istället tillbaka Wasa från
kompaniet.
Hon fick sedan sin sista användning, och det här ett mycket vanligt
öde för örlogsfartyg, genom att hon 1836 bogserades ut och sänktes
i Djupasund utanför Karlskrona.
Jim: Nääe..
Malin: Jo, här låg redan flera andra med flit sänkta svenska fartyg
som skulle bilda en spärr för inloppet. När Karlskrona grundades
fanns bara en segelbar led in till staden för den tidens stora skepp,
men det kom med tiden mer grundgående fartyg vilket gjorde att man
behövde spärra alternativa inlopp. Och i slutet av 1700-talet började
man sänka fartyg i Djupasund och det sista av dessa blev Wasa.
Även som vrak fick hon nu en funktion men glömdes väl sen bort.
Jim: Lite sorgligt är det ju…
Malin: Jo, men det är ändå inte slutet på historien, för tidigare i år så
har marinarkeologer från museet Vrak (en del av Statens maritima
och transporthistoriska museer) dykt i Djupasund och lyckats
identifiera flera av de sänkta skeppen, däribland Wasa.
Jim: Ja, jättespännande… Tänk att ha det som jobb att dyka på
gamla vrak…
Men Malin; Nu har vi pratat om flottan under 1700-talet, med
Chapman och Wasa i fokus. Vad kan man säga om flottan under
nästa århundrade?
Malin: 1800-talet blir ett helt annorlunda århundrade jämfört med
1700-talet. Viktigast är att, efter 1814 så har ju Sverige fred.
Manskapet slapp sjöslag och att ligga ute långa tider till havs med
dålig proviant. Sverige förlorade Finland och sina sista besittningar i
södra Östersjön och det geopolitiska läget och därmed blev också
flottans roll helt annorlunda.
Under detta århundrade kommer industrialiseringen och
demokratiseringen förändra samhället i grunden och det gäller då
också för flottan. Det var mycket debatter om hur man skulle
organisera Sveriges försvar och eftersom det var fred fick inte flottan
särskilt mycket resurser. Det är väl också en av anledningarna till att
flera av Chapmans skepp faktiskt användes långt in på 1800-talet.
För den marin som fanns kvar, och även för handelssjöfarten, pågick
en enorm teknisk utveckling. Från träfartyg drivna med segel och
ibland åror, så hade vi vid sekelskiftet år 1900 en flotta som mest
bestod av ångfartyg med järnskrov. För att inte tala om en mycket
effektivare eldkraft. Men samtidigt som ändringarna var omvälvande
så gick de också långsamt, för segelfartyg och ångfartyg användes
parallellt under en stor del av 1800-talet och faktiskt även in på 1900-
talet.
I princip alla örlogsflottor har ju även idag på 2000-talet segelfartyg
som övningsfartyg. Det är ett exempel på att flottan alltid varit mån
om sin historia och sina traditioner och ibland håller fast vid saker när
den praktiska betydelsen försvunnit.
Jim: En slags vakt om kulturarvet…
Malin: Ja, det kan man ju säga. Men under 1800-talet så ersattes
segelfartygen ändå gradvis och man experimenterade i en
övergångsfas med olika hybrider. En sådan hybrid var ångfregatten
Vanadis som vi ju nämnde i ett exempel från början av avsnittet.
Fregatten Vanadis var nästan 20 meter längre än Wasa, men hade
ett träskrov med ungefär samma form, tre master med segel. Men
det var en liten detalj som skiljde sig. Mellan Vanadis master stack
det upp en skorsten. Vanadis hade ångmaskin och propeller.
Jim: En slags hybrid…
Malin: Ja, och det byggdes ingen mer ångfregatt för flottan, utan
nästkommande fartygsbyggen blev renodlade ångfartyg. Förutom att
Vanadis alltså representerar en övergång rent tekniskt, så var hon
speciell av ett annat skäl. Hon genomförde nämligen en av den
svenska flottans mest berömda långresor.
[Musik: ES_Sea adventure – Bonnie Grace]
Malin: Långresor har man länge använt inom flottan som ett sätt för
besättningar att öva sin sjömanskunskap och på att vara ute under
längre perioder. Det här något som alla örlogsflottor sysslar med.
När man ändå är ute och seglar så kan man utnyttja resan för andra
syften. Att knyta diplomatiska kontakter eller göra vetenskapliga
studier. Och på 1880-talet ville man öka Sveriges export till nya
länder. Så i december år 1883 lämnar Vanadis Karlskrona för att
bege sig över Atlanten mot den amerikanska kontinenten för sedan
fortsätta varvet runt Sydamerika och Asien tillbaka till Sverige.
Huvudsyftet med resan var just att knyta diplomatiska och
handelspolitiska kontakter.
Med på resan följde också ett antal vetenskapsmän som skulle
samla in etnografiskt material och studera meteorologi och
marinbiologi. Sammanlagt fanns omkring 340 man ombord.
Expeditionen tog 500 dagar varav 300 tillbringades till sjöss. Och
med så många man ombord som levde tätt ihop var inte alla så
intresserade av att stanna ombord. Så en hel del rymde sonika sin
väg. Och vad gör man då när man blir infångad igen? Men den
historien får vi nog ta en annan gång, för nu har vi pratat väldigt
länge.
Jim: Men va? Malin! Nu är jag plågsamt nyfiken. Och det kan jag ju
försäkra att lyssnarna också är.
Malin: Ja, Men man ska sluta på topp och du vet ju hur man säger:
Den som väntar på något gott, väntar aldrig för länge. Kanske kan vi
fortsätta i ett avsnitt till?
Jim: Jo, jo, men det här är grymt… Och kära lyssnare – grymt coolt
är det också att Marinen fyller 500 år i år!
Malin; Du skall ha mycken tack! - för en mycket intressant och
spännande ämne.
Malin: Tack själv!. Det var roligt att få dela med mig av ett ämne
som jag tycker är fascinerande.
Jo! Om man är intresserad av dessa handlingar och annat från
flottan så finns de alltså i Krigsarkivets samlingar i Riksarkivet i Täby.
Men glöm inte att många kartor, ritningar och rullor är digitaliserade
så man kan titta på dem hemifrån. Om man går in i Riksarkivets
Digitala forskarsal och väljer Militaria under Ämnesområden så finns
det mycket att utforska.
Jim: Ja, jag säger det åter igen; arkiven har de bästa källorna.
Malin Joakimson Du är så välkommen åter igen… Nu har vi
verkligen något att se fram emot.
Tack än engång Malin Joakimson! Du är så välkommen igen…
Och tack alla ni som lyssnar och fortsätt att följa oss, det kommer
snart fler intressanta poddar…
Nu säger jag ; Klart slut från arkivstudion i Östersund.