Arkivpodden – Kolonaten

Under året 1909 beslutade riksdagen att genomföra en experimentkolonisation i norra Sverige med flera syften, ett av dem var att förse skogsbruket med arbetskraft. Karl Viktor Karlsson med familj flyttade 1921 till Rönnliden i Västerbotten för att med stora förhoppningar om ett bättre liv bygga hus på en tilldelad skogsmyr.

Avsnitt 32 – 17 mars 2023

Mona Bergman berättar i samtal med Jim Hedlund om hur det gick med satsningarna.

Musik: ES-Sailor of Ponds – Rand Aldo

Lyssna på avsnittet (öppnas i soundcloud)

Transkribering av avsnittet

Anslag
Mona Bergman: Ur Norrskensflamman den 23 november 1928:
Håkan Selin: ”Kolonisationen, ett svart kapitel i folkhemmets
Sverige. Löften som ej hållits. Förhoppningar som grusats. En åtgärd
för att skaffa bolagen billig arbetskraft.
Och ur Svenska Dagbladet den 4 november 1928 (troligtvis):
Martin Ahlström: ”Kolonisationen, ett experiment, som misslyckats.”

Jim Hedlund: Hej och välkomna till Arkivpodden i serien
”Dokumenten berättar”. Jag heter Jim Hedlund och jag sitter som
vanligt i vår arkivstudio i Östersund. Men på distans i Härnösand, har
jag dagens poddgäst, nämligen: ”the one and only” Mona Bergman,
arkivarie på Riksarkivet i Härnösand.
Välkommen tillbaka Mona!
Mona Bergman: Ja, men tack så mycket Jim.
Jim: Mona, det var ord och inga visor där i tidningsrubrikerna! Men
vad handlar det om?
Mona: Det handlar om kolonat och det kanske är ett ord som man
inte är bekant med kan jag tänka mig. Ett kolonat var helt enkelt ett
arrenderat mindre jordbruk som låg på statlig mark, i kronoparker
framför allt i Västerbotten och i Norrbotten under början av 1900-
talet.
Jim: Okej, Och jag måste säga att för mig är det här jätteintressant
eftersom jag varje sommar brukar besöka ett kolonat på gränsen
mellan Medelpad och Jämtland. Det kan jag säga att när man är i
dessa områden så får man verkligen respekt för vad en människa
kan göra och samtidigt känner man lite vemod över vilket enormt slit
och vilka krossade drömmar som ligger bakom kolonatet.
Mona: Ja, den drivkraft en människa har inom sig för att få en
drägligare tillvaro är imponerande och i många av dessa fall även lite
sorglig i det faktum att många av dessa människor slet nästan ihjäl
sig utan att de fick något tillbaka i livet.
Jim: Ja, det jag har hört berättas för mig om en man som tog med
sig sin familj långt in i väglöst land, snårig skog i brant terräng och
oändliga myrar. Han till och med lyckades släpa med sig en järnspis
dit upp på ”Flöttan” som det kallas i Haverö. Men till slut knäcktes
han och fick lämna allt.
Mona: Ja, tyvärr finns det nog många sådana exempel även om en
del lyckades bättre än andra. Man hade ju heller inte alltid samma
förutsättningar överallt att starta upp ett nybygge.
Jim: Nej, så var det väl… Men Mona; Tidigare så nämnde du
begreppet Kronopark. Kan du inte förklara för mig och våra lyssnare
vad en kronopark är?
Mona: Ja, kronopark är väl inte heller ett begrepp man svänger sig
med varje dag direkt. Kronoparker bildades redan under 1500-talet
och handlade då om den mark som kungligheterna använde för jakt
och alltså var fridlysta områden för andra att jaga på. Sedan med
tiden kom det mer att handla om skogsbruk och det blev då
jägmästare och sedan Domänverket som skötte den statligt ägda
skogen. Domänverket blev ett affärsdrivande verk 1912 de hade
hand om kronans/statens skogar, bland annat. Domänverket hade
väldigt bred verksamhet!
Jim: Så en kronopark är ett markområde helt enkelt.
Mona: Ja, exakt. Alla kronoparker har ett eget namn, till exempel
kronoparken Rönnliden som vi kommer att titta närmare på senare.
Ovanför kronoparkerna fanns sedan reviret, som var ett
skogsförvaltningsområde där jägmästare ledde arbetet.

Jim: Ja. Nu återgår vi till ordningen! Kolonisationen av norra Sverige
har ju en lång historia i Sverige, eller hur?!
Mona: Absolut. Långt tillbaka, alltså på 1300-talet, så uppmuntrade
kungamakten i Sverige folk att bosätta sig i Norrland och då
handlade det om att markera gränsen mot Ryssland. När
nationsgränser var lite luddiga så var det så klart enklast att hävda
ägande till ett område om det bodde människor där som betalade
skatt till den svenska kronan! Det blev inte så många som flyttade till
inlandet dock, utan bosättningar var länge koncentrerade till kusten.
Jim: Just, men samerna då? De fanns ju i området redan!
Mona: Så klart ja… Och länge tänkte man från statligt håll att samer
och nybyggare skulle kunna leva sida vid sida utan problem eftersom
de livnärde sig på olika saker. Nybyggarna skulle syssla med
jordbruk och samerna sysslade med renskötsel, jakt och fiske. Under
1600- och 1700-talen kom tre stycken så kallade lappmarksplakat,
alltså en samling förmåner för den som ville bosätta sig i lappmarken.
Jim: Och detta skulle alltså locka mer folk till detta stora obebyggda
område?
Mona: Ja och ge kronan/staten mer inkomster i form av skatt så
klart!
Jim: Blev det en fridfull samexistens mellan samerna och
nybyggarna då, som man tänkte sig?
Mona: Nej. Det var många konflikter mellan nybyggare och samer.
Ofta handlade det om jakt och fiske. Men också svedjebruket var
omdebatterat eftersom det störde rennäringen.
Jim: Detta var alltså den tidiga kolonisationen, men kolonaten hör
hemma under 1900-talet. Kolonisationstanken fanns alltså kvar ända
in på 1900-talet?
Mona: Ja, det fanns skogsmark där ingen bodde som ägdes av
staten, men framför allt fanns det behov av arbetskraft i områden där
det inte bodde tillräckligt med människor!
Kolonaten skulle lösa det problemet eftersom man från statligt håll
styrde var geografiskt de skulle placeras. Även om arbetskraftsbehovet verkar ha varit den främsta anledningen så fanns det flera:
det fanns en socialistisk tanke där kolonaten skulle kunna vara ett
alternativ för samhällets fattiga och jordlösa. Detta skulle då
förhoppningsvis minska emigrationen eftersom kolonaten gav
människor ett alternativ där man faktiskt till slut kunde bli ägare till en
egen bit mark.
Jim: Det låter ju som en bra lösning ändå. Men vi hörde ju i
tidningsrubrikerna att det inte var så enkelt.
Mona: Nej precis. Det som lockade människor att ansöka om att få
bli kolonist på ett kolonat var ofta just detta, en chans att få äga en bit
mark. Efter tio år då man arrenderat marken och skött den efter
kontraktet fick man köpa marken nämligen, om man kunde och ville.
Men marken valdes inte för att det var bra jordbruksmark, utan den
valdes för att man hade arbetskraftsbehov i området. Ofta rörde det
sig om myrmark som inte kunde odlas utan att först dikas ut och
förberedas. Kolonisterna kunde alltså inte särskilt ofta komma igång
snabbt med odlandet. Sedan var det dessutom svårt att hitta
tillräckligt med arbete i skogen för kolonisterna.
Jim: Hårt arbete! Klafsa runt i myrarna med blöta stövlar och gräva!
Mona: Det finns en del bilder på odlingslotterna med dikena och
dom ser väldigt djupa ut! Det var nog inte gjort i en handvändning
direkt. Jag förstår att man kunde använda vattnets kraft i viss mån,
genom att bygga dammar och sedan låta vattnet forsla bort material,
men hårt arbete var det hur som helst.
Jim: När marken är blöt är ju risken att tjälen förstör odlingarna
också större och vädret är ju oberäkneligt som vi vet.
Mona: Precis. En svår balansgång också för kolonisterna hur man
skulle prioritera sitt arbete. Från statligt håll hade man bestämt att
lönearbetet i skogen skulle vara huvudinkomsten för kolonisterna och
jordbruket skulle vara bara en bisyssla.
När man fick sitt kolonat så fick man skriva på ett långt kontrakt där
det fanns med en mängd krav; byggnaderna skulle färdigställas
enligt vissa standarder och inom fem år skulle man ha odlat upp en
hektar jord. Man behövde alltså ut och arbeta i skogen, inte alltid
nära bostaden, samtidigt som man behövde bygga sitt hus och dika
ut marken för att kunna få igång odlingen. Det var så klart svårt att få
allt att klaffa så att man klarade sig ekonomiskt.
Jim: Jag har ju bara sett spåren efter dessa människor. Vilka var
kolonisterna då egentligen? Vem fick bli kolonist och hur gick det
hela till?

Mona: Administrationen sköttes från början av Statens
kolonisationsnämnd i Stockholm. Det var dit man fick ansöka om att
få arrendera ett kolonat. Några år senare ersattes nämnden med
länsnämnder och där har vi i Härnösand arkiv efter
Kolonisationsnämnderna i Västerbotten och Norrbottens län.
Jim: Ja och här i Östersund finns Kolonisationsnämndens arkiv från
Jämtland.
Mona: Precis. Det är väl inga arkiv som det forskats i särskilt ofta
tyvärr. Hur som helst så var en av förutsättningarna till att bli kolonist
att man inte redan tidigare ägde jordbruksmark som man kunde leva
på och givetvis att man var arbetsam och anses lämplig för
uppgiften.
Jim: Och vem bedömde det då? Om man var lämplig eller inte?
Mona: Tydligen rådfrågades alla möjliga; den lokala landsfiskalen,
prästen eller kommunen fick lämna upplysningar och det var inte
ovanligt att man fick avslag. Jag har sett ett dokument där Kolonisationsnämnden ställde sig tveksam till en person på grund av att
han var ogift.
Jim: Oj, det var många krav! Men det handlar väl om att man inte
ensam kunde klara uppgiften med både jordbruk och arbete.
Mona: Nej, så var det. Gärna skulle man ha några barn också som
kunde arbeta i skogen de med och bidra med extrainkomst till
hushållet.
Jim: Som ett familjeföretag!
Mona: Ja verkligen. En av de kolonat som jag läst lite mer om är
kolonat nr 8 Rönnliden, som ligger i Vallträsk två mil väster om
Storuman. Där hette en av kolonisterna Karl Viktor Karlsson och han
fick tillträde till sitt kolonat i mars 1921. Han kom, med hustru och
fyra barn, från Jokkmokk. Kolonat nr 8 var ett så kallat statsbygge.
Jim: Vad innebar det? Ett statsbygge?
Mona: Det innebar att mangårdsbyggnaden och ladugården redan
var byggda när kolonisten kom dit, av byggnadsarbetare anställda av
kolonisationsnämnden. Sedan var det upp till kolonisten att
färdigställa allt samman. Kolonisationsnämnden hade typritningar, så
när man tittar på fotografier så är husen alltid i princip likadana.
Jim: Hur såg husen ut då?
Mona: Enligt typritningarna så är mangårdsbyggnaden ett timrat hus
med förstuga, kök och kammare på bottenvåningen. Sedan hade
huset också en vind med fönster på gavlarna, så man kunde väl
använda det med. I köket är det inritat en mindre källare med lucka
på golvet för matförvaring. Familjen Karlssons hus var 10 meter långt
och 6,6 meter brett. Taket var klätt med takspån.
Jim: När man tittar på fotografiet av familjen framför sitt nya hus så
står de uppställda framför farstukvisten. Det är väldigt stora fönster!
Ett riktigt fint hus!
Mona: Ja, visst är det. Gissningsvis är det rödmålat, det ser ut som
så.

Jim: Finns det många fotografier?
Mona: Ja, i Härnösand har vi ett tjockt album med fotografier som
hör till kolonisationsnämndernas arkiv. Framför allt är bilderna från
1919-21 och det är en mängd fotografier på familjer som står framför
sina hus som håller på att byggas. Men det finns också fotografier på
oerhört steniga så kallade vägar, på tillfälliga kojor som ser mer eller
mindre primitiva ut och på själva byggnadsarbetet.
Man förstår utifrån bilderna att man gjorde väldigt mycket arbete på
plats. Det fanns sågverk i Karl Viktors by, det fanns hyvelmaskiner,
man kunde tillverka tegel och takspån i närheten och virket till husen
kom givetvis från skogen i anslutning till kolonaten. Bilderna har
ganska mycket ”nybyggaranda” över sig. Människor i arbetskläder
med stolta miner! Och eftersom fotografierna är från starten, då folk
flyttade in, så är det ju inte så konstigt. Det var en hoppfull situation!
Man hade fått chansen att förbättra sitt liv och kanske i slutändan bli
markägare.
Jim: Hur gick det för Karl Viktor och hans familj då?
Mona: Det gick för dom som för de flesta andra. Det var svårt och
mycket hårt arbete. Det vår svårt att hitta arbete och det här är något
som Karl Viktor själv berättade om i ett brev som han skickade till
kolonisationsnämnden i november 1927. Där berättar han att han
under året bara fått ett arbetsuppdrag genom reviret att hugga ved.
Han var besviken och tyckte inte att de löften som givits när han
ansökte om kolonat hade uppfyllt. Han skrev ungefär så här:
Se till att vi får lika hög inkomst som i andra delar av landet, då klarar
de flesta av oss kolonister här i Rönnliden och kan bo kvar. Men vi
behöver jämn tillgång till arbete så att vi inte behöver bli en skam för
samhället. Jag får nog be om ursäkt för min skrivelse, men det är nog
sanning. Jag lämnade min hembygd där jag arbetat i huvudsak hela
mitt liv, vilket jag kan styrka med betyg, för att kunna få ett hem. Men
jag slutar ej som kolonist förrän jag blir utvisad!
Jim: Spännande. Finns det mycket material från kolonisterna kvar?
Fick han något svar på brevet?
Mona: Det finns en hel del brev ja, men som vanligt med arkiv så får
man söka en del och ha tur! Brevet från Karl Viktor är intressant i sig,
för det är skrivet helt utan prickar och ringar över å och ä. Man får
avkoda lite för att förstå, och lägga till någon punkt här och där. Det
känns som att han inte var så van att uttrycka sig i skrift.
Jim: Så är det ju ganska ofta med arkivforskning, men kanske då
mest i äldre material. Att man måste tänka om stavning för att förstå.
Men hur var det då, fick han svar på sitt brev?
Mona: Ja, han fick svar, men brevet tog först en liten tur.
Kolonisationsnämnden skickade brevet vidare till jägmästaren i
reviret som berättar att Karl Viktor var 55 år gammal och att han
endast har sysslat med byggnadsarbete (han var snickare från
början nämligen). Och så står det så här: ”Som skogs- och
jordbruksarbetare är han oduglig.”
Jim: Hårt!
Mona: Ja verkligen. Till Karl Viktor skrev de så klart inte så, utan
brevet till honom berättar om en del pågående avverkningar runt om i
distriktet där han uppmanades söka jobb.

Jim: Han sa att han inte skulle ge upp, stannade familjen kvar?
Mona: Ja, dom gjorde det. Äldsta sonen blev också kolonist alldeles
i närheten och nr 8 togs sedan över av yngste sonen som
arrenderade kolonatet ända in på 1950-talet då han valde att sadla
om och bli lastbilschaufför istället.
Jim: Då gick det bra för familjen Karlsson trots hårt arbete.
Mona: Ja. De stannade kvar i alla fall.
Jim: Men många gav upp gissar jag? Och lämnade sina kolonat.
Mona: Absolut. Och det går att läsa i kolonisationsnämndernas
protokoll hur snacket gick kring de olika kolonaten, att man försökte
lösa problemen, slå ihop vissa för att skapa bättre förutsättningar för
odling, eller helt enkelt lägga ner kolonat som man insett inte skulle
kunna fungera. Kolonisationsnämnden hade till och med en anställd
agronom, alltså en högre utbildad lantbrukskunnig person, som var
behjälplig.
Det finns ett intressant dokument som handlar om kolonisationsverksamheten i Limingojärvi i Korpilombolo där man har gått igenom
de 16 kolonat som fanns där. Då kom man fram till att många av
byggnaderna behövde kompletteras och att också odlingen lämnade
en hel del att önska. Under kolumnen ”Kolonatets lämplighet” kan
man läsa ”Mycket svagt, dåligt, svagt, odugligt, brist på
fastmarksjord”. Ett av kolonaten har ”goda utvecklingsmöjligheter”,
men bara ett.
Jim: Det verkar ju inte särskilt bra.
Mona: Nej, sannerligen inte. Man tänker att man kanske valde fel
område från första början. De har gått igenom kolonisternas
lämplighet också och, visst det finns de som fått positiva omdömen
som ”medelgod arbetare, god arbetare och lämplig”. Men de
negativa omdömena är fler: ”Sjuklig, olämplig, knappt medelgod
arbetare, kolonisten urmakare ej stora utsikter som nybyggare, ej
kvalificerad nybyggare och mindre lämplig”.
Jim: Detta kanske var ett av problemet med projektet gissar jag, att
människor som inte hade några förkunskaper om hur man odlar i
tuffa klimat kom dit, ibland från andra delar av landet till och med,
och förväntades kunna starta upp ett helt liv på en öde myr.
Mona: Ja. Eftersom ett av kraven var att man inte fick äga mark
redan om man ville bli kolonist så var det ofta de fattigaste som kom
dit. De hade ingen buffert ifall det dröjde innan arbetet kommit igång.
Eftersom de också ganska ofta saknade lokal förankring så var det
säkert svårare att få tag på arbete också.
Jim: Man hade inget kontaktnät.
Mona: Nej, precis. Det finns exempel på industriarbetare från
Mälardalen som gav sig av norrut och blev kolonister och för dem var
det nog ett bryskt uppvaknande tänker jag, när man kommer från ett
helt annat samhälle och sedan ut i den norrländska ödemarken. De
flesta av dessa blev kortvariga.
Jim: Vad hände med kolonatprojektet då, alltså från statligt håll? Vi
vet ju från tidningsrubrikerna i början att projektet debatterades friskt.
Mona: Ja, som sagt så var det mycket debatter, både inom staten
och i media. Debatten handlade framför allt om kolonisternas
arbetsförhållanden och rättigheterna och skyldigheterna mellan
kolonisterna och staten.
Det finns exempel där kolonister nästan ruinerat sig för att
färdigställa byggnaderna som man var tvungen att göra enligt
kontraktet, medan man hade uppfört tillfälliga byggnader som man
själv ansåg dög. Det är en sådan historia som en av rubrikerna
handlade om, en man som varit tvungen att bygga en ladugård fast
han hade en tillfällig som räckte till alldeles utmärkt enligt honom
själv.
Man började själva kolonatprojektet 1909 med ett försök utanför
Boden. Det gick inte särskilt bra alls och det dröjde till 1916 innan
man försökte igen. Då inkluderades fler kronoparker, både i Norrland
och i norra Dalarna.
År 1929 beslutade man att inte upplåta fler kolonat eftersom man då
kommit fram till att skogsbruket inte skulle ge tillräckligt med arbete
åt kolonisterna. De kolonat som redan fanns då blev kvar så klart.
Men med tiden, under 1940-talet, blev de omvandlade till kronotorp
och vissa lades också ner.
Jim: En ganska kort tidsperiod då måste man säga, från 1909-1929.
Och en ganska okänd historia gissar jag, för många!
Mona: Ja. Det är troligtvis många som missat kolonaten. Och
problemen i projektet verkar ha varit de samma hela tiden: marken
var svårodlad och det var svårt att hitta tillräckligt med skogsarbete.
Jim: Rönnliden 8 då, vad hände med Karl Viktors kolonat?
Mona: Som jag sa tidigare så togs kolonatet över av yngste sonen.
På 1940-talet gjorde kolonisationsnämnden en så kallad bostadsförbättring och då installerades det värmeledningar, vatten och
avlopp, alltså vatten med hjälp av en handpump i köket. Sedan i
mitten av 1940-talet drogs även el in i bostadshuset.
När sonen lämnade kolonatet, hade kolonatet omvandlats till
kronotorp. Domänverket bestämde att det skulle läggas ner och att
byggnaderna istället skulle användas som bostad för säsongsarbetare, alltså tillfälliga skogsarbetare. Myrmarken som Karl Viktor
och hans familj hade dikat ut och odlat skulle istället bli skogsmark.
Jim: Hm, känns bittert. Allt arbete liksom förgäves.
Mona: Ja verkligen.
Jim: Hur många kolonat fanns det ungefär när det begav sig? Har
du några siffor på det, så man förstår hur stor verksamhet det här
var?
Mona: Jag har tyvärr inte några kompletta siffror, men jag har en
tabell som handlar specifikt om kolonat i Västerbottens län och där
kan man läsa att det år 1926 fanns 230 kolonat i länet. Sedan tio år
efter det har siffran gått ner till 199, år 1948 fanns det 123 stycken
kolonat och sedan är den sista uppgiften från 1950 och då fanns det
bara 68 kolonat kvar i Västerbotten.
Jim: Rönnliden då, där Karl Viktor bodde, hur ser det ut där?
Mona: Trenden är så klart densamma, att antalet minskar. Enligt
den här sammanställningen så hade faktiskt Rönnliden flest kolonat i
Västerbotten! 1926 fanns det 37 kolonat i Rönnlidens kronopark och
1950 var det bara 10 kvar.
Jim: Spännande. Men om man nu vill fördjupa sig mer kring
kolonaten, hur ska man göra då?
Mona: Givetvis hänvisar vi till källorna, eller hur Jim.
Jim: Ja, det är ju logiskt när vi nu arbetar på arkiv.
Mona: Det finns så klart också en del skrivet om det här, exempelvis
har Uno Westerlund skrivit en bok som heter ”Sveriges första kolonat
– en kärntrupp för kultur och odling” som givits ut av Piteå museum
2016. Där kan man läsa om det första testet man gjorde 1909 utanför
Boden.
Sedan finns så klart arkiven!
Jim: Ja, och då finns som sagt Kolonisationsnämnden i Jämtlands
arkiv hos oss i Östersund.
Mona: I Härnösand finns Kolonisationsnämnden för Norrbotten och
Västerbotten. Riksarkivet i Täby förvarar föregångarens arkiv, alltså
Statens kolonisationsnämnds arkiv.
Det man måste komma ihåg är att det inte bara var kolonisationsnämnderna som var involverade i projektet, utan man kan hitta
information även i Domänverkets arkiv (som finns i Härnösand), i
Jägmästarnas arkiv, revirens arkiv och i egnahemsnämndernas
arkiv. För de administrerade också det hela under en period.
Men sedan har jag ett annat tips också! 1921 gjorde kolonisationsnämnden en film, med hjälp av Svensk filmindustri, om koloniseringen i Rönnliden, alltså där vår Karl Viktor Karlsson var bosatt.
Den här filmen är en stumfilm där man kan se många av de hus som
finns med på fotografier i våra arkiv faktiskt.
Hur som helst så gjorde Olle Berglund, dokumentärfilmare och tvperson, en komplettering till stumfilmen i början av 1960-talet där han
intervjuade människor som levt där och filmade vid kolonaten. Filmen
handlar just om Vallträsk, som kolonisationsområdet som Karl Viktor
bodde i hette.
Jim: Kul! Den filmen skulle man ju vilja se!
Mona: Om man söker på Youtube efter Kolonisering och Vallträsk
så hittar du filmen. De första 11 minuterna ungefär är själva
stumfilmen från 1921, sedan följer tillägget från 60-talet. Där kan man
till och med se och lyssna på Karl Viktors yngste son när han
berättar.
Jim: Han som valde lastbilschaufförsyrket istället.
Mona: Precis. Håll utkik efter en Harald med vit keps!
Det som är roligt med den äldre delen av filmen är att många av de
byggnader som vi har foto på i arkivet är med och så ser man
familjen, som sedan poserade på bild, komma gående med
fullpackad släde med bohag, hund, dragspelssäng och också en
kossa och kanske en get med sig. Det ger en liten inblick i vad som
föregick bortanför fotografiet i viss mån. En kvinna kommer ut ur ett
hus och fyller en panna med snö som hon sedan ska smälta på
spisen till exempel.
Jim: Jättespännande! Så förutom arkivforskning så kan vi tipsa om
den här filmen. Det var ju en spännande historia detta om kolonaten
och något ganska okänt som nu fått komma i ljuset.
Mona, jag säger nu tack för den här gången och ett mycket
intressant ämne. Du är så välkommen tillbaka igen!
Mona: Tack själv! Det är alltid lika kul att få vara med och podda
med dig Jim.
Jim: Tack alla ni som lyssnar på oss!
Hej då!