Arkivpodden – Källor till sinnessjukvårdens historia

Frösö sjukhus öppnade 1915 som en del av den statliga sinnessjukvården. Avsnittet handlar om livet innanför väggarna - patienter, personal och behandlingar.

Avsnitt 9 - 26 nov 2020

Fil dr och arkivarie Sara Grut berättar i samtal med Jim Hedlund, bägge från Riksarkivet i Östersund.

Lyssna på avsnittet (öppnas i soundcloud)

Transkribering av avsnittet

musik
Anslag: Sara läser ur en journal för en patient vid Frösö sjukhus:
Patienten är född den 4 augusti i Bygdeå församling av Västerbottens län.
Föräldrarna vore bondfolk icke sinsemellan besläktade. Farmodern var
sinnessjuk, likaså fadern som dog på Piteå hospital, och 4 syskon av vilka en
syster begick självmord. Hon har varit väl begåvad, livlig, ordentlig och haft
goda hushållsanlag. Har varit mycket nervös och lättretlig. Hon har till 18 års
ålder och tidtals sedan ägt förståndets fulla bruk. Från 18 års ålder har hon
varit periodvis sinnessjuk och vistats omkring 10 gånger å Piteå hospital, en
till tre år varje gång. Sista gången år 1913, och varit fullt återställd dess
emellan. Någon annan orsak till hennes sjukdom än den ärftliga
belastningen är icke känd. Sedan den tiden hon dag ut och dag in gått fram
och tillbaka vridande händerna och småjämrande sig över att ej vara guds
barn samt klagande att hon känner sig så olyckligt.
musik
Jim: Hej och välkomna till Arkivpodden! Det här är en serie som heter
Dokumenten berättar, och jag heter Jim Hedlund, och vi sänder som vanligt
från vår arkivstudio här på Arkivvägen 1, i Östersund. Hörrni, idag kommer
det handla om ett lite laddat ämne, nämligen om mentalvård, och vi har
Frösö sjukhus som objekt. Under hösten har det figurerat lite historier i
lokala media, och det har spritt sig så pass att det gått ut i riksmedia. Det har
blivit ganska stora rubriker. Som sagt, det är ett laddat ämne. - Förresten
dagens gäst, poddgäst, är Sara Grut. – Välkommen!
Sara: Tack så mycket!
Jim: Sara, du är ju inte bara arkivarie. Du är ju fil. doktor i historia med
specialisering på just mentalvård. Jag ser här nu att framför oss så ligger det
ett dokument. Vad kommer det ifrån, och vad handlar det om?
Sara: Det här är ett dokument som är hämtat ur en årsberättelse från Frösö
sjukhus och den kommer från år 1916 och handlar om de orsaker till
sinnessjukdom som registrerades vid sjukhuset just det året.
Jim: Ja, kära lyssnare det här dokumentet jag har framför mig, det är ju
som…inte statistik, men det är i varje fall uppgifter med förtryckt material
om orsaker och till varför den här sinnessjukdomen har uppkommit. och det
är ju väldigt frekvent ser jag här, när det handlar om ärftlighet.
Sara: Precis, det som rör ärftlighet inom familjen, det är det som kommer
först på det här protokollet eller schemat, som ju skickades ut av
medicinalstyrelsen. Och då ville man ju veta om det fanns sinnessjukdom,
och då står det först, hos fadern, modern, far- eller morföräldrar, syskon,
avlägsnare släktingar. Så här försöker man ju då ringa in orsaken.
Jim: Vart vattnet har runnit?
Sara: Ja precis. Allkoholism är ju en annan kategori, och där skriver man
också alkoholism hos fadern, modern...Så det är också en relativt vanlig
orsak, kan man se i det här dokumentet. Sedan går man vidare till epilepsi
och så vidare, så det finns ju dels ett antal förtryckta orsaker som man kan
ange, och sedan kan också sjukhuset själv ange genom att själv fylla i en
orsak.
Jim: Ja just det, jag ser här…pubertet? Tja, det är väl mycket som sker då
med kroppen och hormoner och så. Ålderdom är väl inte så konstigt, jag
menar med dementa, men så ser jag här…barnsäng? Det betyder väl något
trauma vid förlossningen då?
Sara; Ja, kanske det vi skulle kalla för förlossningsdepression.
Jim: Ja kanske är det så ja. Och sedan ser jag här: ”digivning”. Alltså att ge
bröstet?
Sara: Ja, och det har ju faktiskt angetts som orsak i ett av fallen från år 1916
som du ser här. Det är en liten pinne där i den kolumnen.
Jim: Så modern har fått en depression av digivningen då. Och något mer jag
har reagerat på här, det är ju kärlek.
Sara: Kärlek ja.
Jim: Olycklig kärlek i så fall. Och så ser jag något…paupurism. Det är alltså
livsförhållanden. Fattigdom.
Sara: Ja
Jim: Det är klart, då grubblar man när man har det svårt och så där. Men här
har de ju också fyllt i ”eget alternativ”?
Sara: Eget alternativ, ja.
Jim: Amerikavistelse. Tre stycken?
Sara: Tre stycken 1916, ja.
Jim: Vad hände då, de var över till Amerika och…?
Sara: Ja, och någonting hände där.
Jim: Var det ett presidentval eller? (skämtsamt)
Sara: Ja, man kan undra.
Jim: Nej men skämt å sido…någonting måste ju ha hänt på den resan, och
man kanske längtade tillbaka?
Sara: Ja, och det är också intressant att studera de här dokumenten över tid
och se hur man resonerar om orsaker i olika tider.
Jim: Och det här är ju ett av många.
Sara: Ja men visst, men just det här då kan ni ju se om ni går in på
riksarkivets webb, så ligger det här ute under Arkivpodden.
Jim: Men åter till Frösö sjukhus Sara, vad är det för typ av institution?
Sara: Ja Frösö sjukhus var ju en statlig institution, som fram till 1931
faktiskt inte kallades för Frösö sjukhus, utan det kallades för Östersunds
hospital. Begreppet hospital det går tillbaka ända till medeltiden faktiskt.
Jim: Oj!
Sara: Då vårdade man framför allt spetälska vid hospitalen, men successivt
övergick hospitalen till att omhänderta mer oenhetliga grupper av individer
och i den gruppen ingick då personer som på den här tiden ofta betecknades
som dårar eller vansinniga. Så de var liksom en grupp av flera som vårdades
på hospitalen.
Jim: Ja, man klumpade ihop dem där då?
Sara: Ja, och det var ju inte många personer som vårdades på institution alls
under den här tiden. Det var ju väldigt ovanligt.
Men sen då tidigt under artonhundratalet så beslutar regeringen om en
reform, och då vill man specialisera hospitalen mot vård av dem som man
kallar botbara sinnessjuka. Så det här blir liksom ett startskott för en väldigt
stor expansion av sinnessjukvården och den kommer att pågå i över 100 år
faktiskt.
Jim: Jaha oj.
Sara: Och för att man ska förstå volymen i den här expansionen så kan man
ju säga att 1840 så finns det drygt 1000 patienter inskrivna vid något av
hospitalen i Sverige. 1960 så är motsvarande siffra över 33 000.
Jim: Ojojoj!
Sara: Då får man ju ta man får ta med i beräkningen att folkmängden har ju
mer än fördubblats, men man förstår ändå vilken stor förändring det här
faktiskt innebär. Och det är inte bara den här typen av institutionsvård som
ökar vid den här tiden, utan man inrättar ju institutioner för alla typer av
funktionsvariationer, som vi skulle säga idag. Dem som vid den här tiden
skulle kalla för sinnesslöa blinda, döva…personer med epilepsi, och så
vidare. Det blir liksom en väldig expansion över hela skalan där.
Jim: Jaja…
musik
Jim: Vart gjorde man av de här personerna innan institutionerna kom? Vad
gjorde man av sådana här människor?
Sara: Ja, det berodde ju väldigt mycket på omständigheterna. De allra flesta
de bodde ju kvar hemma, och så sysselsatte man människor utifrån förmåga
bäst man kunde. Och man kan ju se att innan industrialiseringen så kunde ju
människor kanske bidra mer utifrån sin funktionsnivå i olika delar i
självhushållningen och så vidare.
Men sedan när man går över till ett industrisamhälle så blir ju liksom också
normen snävare, och det är liksom svårare för människor som har någon
form av funktionsvariation att hitta en sysselsättning som passar deras
förmågor. Så när Frösö sjukhus öppnar, det öppnar 1915, då har ju den här
statliga sinnessjukvården byggts upp under närmare 70 år. Alltså, den här
medvetna satsningen på hospitalen. Och den här expansionen kommer att
fortsätta då i många decennier framöver. Och ja, du vet Sverige vid den här
tiden 1915, det är ju fortfarande i huvudsak ett agrart samhälle.
Jim: Ja
Sara: Och det är ett ganska fattigt land, men i sinnessjukvårdens arkitektur
så försöker man liksom verkligen sudda ut spåren av det här av fattigsverige
kan man säga.
Jim: Det var inga fattigstugor som slogs upp?
Sara: Nej, man anlitade ju några av tidens ledande arkitekter och man hade
ju nymodigheter som till exempel centralvärme Man hade elektriskt ljus och
man hade rinnande vatten. Det var parkanläggningar trädgårdar, och som
också ofta låg väldigt naturskönt lite utanför städerna.
Jim: Mm, men du jag tänkte på det här med faciliteter, som du säger.
Herregud, centralvärme, elektrisk? Det är värt att tänka på hur många som
hade det i sina hem då. De kanske kom från ett väldigt fattigt hem, utan
något som helst sådant?
Sara: Ja, det var ju en väldigt skarp kontrast, det måste man ju säga.
Och de här institutionerna skulle vara självförsörjande i möjligaste mån, så
man kan säga att de blir som små samhällen i det stora samhället. Och från
början under artonhundratalet så har man en väldigt stark tilltro vad man får
vad man ska kunna åstadkomma i de här byggnaderna. Men det avtar då
sedan, lite efter sekelskiftet.
Jim: Vilka var som skrevs in vid Frösö sjukhus?
Sara: Ja, man kan ju säga så här, att kännetecknande för sinnessjukhusen då
generellt är ju det att man samlar in väldigt mycket information, både om
patienterna men också om det som rör livet vid anstalten. Och mycket av
den här informationen som samlas in, samlas in på protokoll som är
standardiserade av medicinalstyrelsen, och det var ju den myndighet som
ansvarade för vården vid sjukhusen.
Och man får faktiskt även statistik över yrkestillhörighet bland de inskrivna.
Jim: Jaha?
Sara: Så, som exempel då kan man säga att 1925, bland de intagna, så hörde
hälften av de intagna till kategorin torpare, tjänstefolk och jon. ¼-del har
man kategoriserat som hemmansägare, medan den återstående fjärdedelen
arbetade inom industri och handel. Så det var ett sätt att se vilka det var som
skrevs in, alltså, vad de hade för social bakgrund och klasstillhörighet.
Jim: Ja, när jag hör det här…så känns det som att det inte är de högsta
här…det verkar ju vara mer av de arbetande, de längst ned på stegen som är
inskrivna?
Sara: Jo, men det får man väl ändå säga, men sen hur stor del av
befolkningen de var, det kan jag inte säga, men man får väga det mot det
också. Men sen ska man väl också tillägga, att det var ju inte bara personer
från Jämtland Härjedalen som skrevs in på Frösö sjukhus, utan det var ju
också många från Västerbotten och Västernorrland. Norrlandslänen.
Jim: Upptagningsområdet var större än länet då.
Sara: Ja precis.
Jim: Men om man nu blev inskriven på Frösö sjukhus, fanns det någon
återvändo? Kunde man checka ut om man säger så, om man blev bättre?
Eller var man liksom fast i fållan?
Sara: Det är ju en bra fråga. Jag har tagit med mig ett dokument, som du ser
här. Vi kommer lägga ut det här på webben också för er som vill titta på det
nu medan ni lyssnar.
Jim: Jaa, då ska vi se här (läser högt ur dokument): ”Uppgift”, kära lyssnare.
”Uppgift från Östersunds hospital för år 1922”. Rubrik ”Angående intagna,
avförda den 31 december. Befintliga, samt antalet expectanter den 31
december”. Sedan är det lite statistik här och kolumner på olika…vad är det
jag ser Sara?
Sara: Jo men det här beskriver ju då hur det ser ut för de här olika
kategorierna, alltså intagna, avförda personer som har lämnat sjukhuset, och
befintliga patienter, och så det här ordet ”expectanter”. Det används väldigt
ofta när man pratar om institutionsvård. Det betyder alltså personer som
väntar på plats.
Jim: Jaha, det var kö alltså?
Sara: Det var kö ja. 1922 var det 169 personer i kö.
Jim: Jaha, ojoj som vanligt, köer.
Sara: Ja det är ju ganska många om man tänker på att det var 567 platser det
här året.
Men tittar man på den här kategorin intagna så har de delat upp den gruppen
i tre olika kategorier.
Jim: Ja jag ser ju det.
Sara: Dels är det intagna som någon gång tidigare har varit intagna vid en
anstalt för sinnessjuka.
Jim: En stammis?
Sara: Ja, det kanske man tyvärr måste säga.
134 personer räknar de till den här kategorin. Men det är ju inte säkert att de
har varit på Frösön, de kan ha varit intagna på någon annan anstalt också.
Sedan har du en annan kategori av de intagna och det är de som är
nyintagna, som det står det här, och det är 106 personer som tillhör den
gruppen. Och sedan finns det en tredje grupp, och det är de som är
överflyttade från en annan anstalt för sinnessjuka, och det är tre personer det
här året.
Jim: Det som slår mig här, det är ju den jämna könsfördelningen.
Sara: Ja, det är väldigt jämnt mellan män och kvinnor.
Jim: Det skiljer på två-tre stycken mellan könen.
Sara: Ja. Så 243 personer har man tagit in under det här året. Och tittar man
på kategorin avförda så är det 156 totalt.
Jim: Så okej, 156 har ”left the buildning” eller vad man säger…
Sara: Ja, de har avförts från sjukhusets rullor på något sätt. Och av dem då
så är det 42 som har tillfrisknat, och 30 stycken förbättrade står det här. 10
oförbättrade. 46 personer har man överfört till andra statliga anstalter för
sinnessjuka. 28 personer har dött under året.
Jim: Det är en sak jag tänker på, en grej jag blir lite bekymrad över. Det står
under oförbättrade: Tre män och sju kvinnor. De har alltså lämnat
sjukhuset?
Sara: Ja, men det ser man ganska ofta i församlingsböckerna, att det står
utskriven från sinnessjukhus, ej fri från symptom. Så ibland så skrevs man
ut även om man inte ansågs ha varit fullt tillfrisknad.
Jim: Man kanske på något sätt ändå fungerade i samhället?
Sara: Ja, man får ju förmoda det eftersom de skrevs ut.
Jim: Jaadu, nu fick jag svar på min fråga här - tack så mycket.
Vi fortsätter. Du, något som är spännande, det är ju det här när de
diagnostiserar. Vad har du sett för olika diagnoser?
Sara: Man kan ju väldigt tydligt konstatera att den överlägset vanligaste
diagnosen är schizofreni. Om man tar ett år som 1934 som exempel, så av
850 intagna så är det fler än ¾-delar som har den här diagnosen.
Jim: Schizofreni?
Sara: Ja. Och näst vanligast om man ska se till sjukhusets redogörelse var
manisk depressiv sinnessjukdom, och sedan ungefär lika vanligt som
manodepressivitet var diagnoser kopplade till någon form av demens. Men
sen så finns det också andra mindre vanliga diagnoser.
Jim: Ja schizofreni, det är ju det är ju en vanlig diagnos idag med.
Sara: Ja det är det ju, men det är ganska intressant för man kan se hur
schizofreni dyker upp som diagnos i Frösö sjukhus årsberättelser år 1924.
Året innan finns det inte alls.
Jim: Oj då.
Sara: Men man kan se att 1923 så finns det en mycket stor grupp patienter -
den dominerande faktiskt, som man säger lider av någonting som man kallar
för primär svagsinthet, så där kan man ju se att det har skett någonting i
diagnostiken från det ena året till det andra.
Men sedan, hur man gick till väga för att fastställa de här diagnoserna 1934
jämfört med idag, det är ju en helt annan fråga. För det här med diagnoser
och benämningar är någonting som förändras över tid. Och därför kan man
ju liksom inte heller sätta direkt likhetstecken mellan en dåtida diagnos och
en diagnos som vi har idag.
Jim: Nej, det där är ju klart, det är väl något som ändras över tid.
Sara: Ja men precis, och gränserna för vad som uppfattas som friskt och
sjukdom förflyttas ju hela tiden, och det rör ju inte bara det här området utan
det är ju alla områden där individer blir föremål för någon form av insats
från samhället.
Jim: Ja
musik
Jim: Men du, vad hade man för behandlingar? Vad fanns det för
behandlingar…vad ”körde” man med?
Sara: Ja, som jag har sagt förut så var man i början helt inriktad på att man
vill jobba med de här människorna som går att förbättra, och dem kallar man
för botbara. Men man inser ju snabbt att alla inte kommer att kunna botas
och därför så börjar man också i anslutning till hospitalen uppföra någonting
som man kallar för asyler, och där placerar man dem som man anser vara
obotliga fall.
Jim: Asyler? Okej.
Sara: Alltså man har ju behandlingen i början. Den handlar ju egentligen om
att det ska vara så vilsamt som möjligt. Man jobbar mycket med sängläge,
och alla nya nyintagna patienter ska också ligga till sängs och observeras.
Man ska liksom dämpa sinnesintrycken och det ska vara så lugnt som
möjligt, och överlag kan man ju säga att all behandling handlar ju väldigt
länge om att faktiskt göra patienterna så lugna som möjligt, och så lättskötta
som möjligt. Det här med lättskött är något som man pratar väldigt mycket
om.
Jim: Men, lättskött, är det det jag tänker på, att man ungefär som idag,
drogar ner dem så att det blir lite lättare att jobba med patienterna?
Sara: Ja, jag skulle nog säga att skillnaden mellan då och nu är faktiskt
väldigt stor, och om man hårddrar det så kan man säga att på den här tiden
var det liksom vård på institutionens villkor, och inte på individens villkor.
Det är klart att det finns missförhållanden i vården idag också, men idag har
ju pendeln slagit över så att vi utgår ifrån individen, medan man här utgick
ifrån institutionens väl och ve, kan man kan man säga.
Jim: Det är ju så här man hör ju mycket om olika saker, och just det här
ämnet är ju där det kanske figurerar mycket olika historier. Jag vet inte vad
jag fått ifrån men det här är ju något som jag liksom bara har hakat på…om
man nu blev inskriven, förlorade man då sina medborgerliga rättigheter?
Sara: Tänker du på om man blev omyndigförklarad eller?
Jim: Ja.
Sara: Ja…men det där är ju intressant. Jag måste säga att jag inte har
studerat just den frågan; jag har inte tittat på den frågan specifikt. Jag har
heller inte sett någonting i tidigare forskning om Frösö sjukhus. Det kan ha
gått mig förbi, men det vore intressant att veta mer om det, i vilken
utsträckning man var omyndigförklarad. Jag tror att det varierade nog
ganska mycket beroende på arten av ens sjukdom och vad man hade för
diagnos, och hur många gånger man hade varit intagen.
Det man kan se när man tittar i församlingsböckerna är att en hel del
personer blir omyndigförklarade, och sedan blir de myndigförklarade igen,
så den här omyndigförklaringen är ju inte alltid konstant, utan den hävs
ibland.
Jim: Ja, när du säger det kommer jag ju på att jag har ju sett det, dem som
har varit deprimerade ett tag och sen kommer tillbaks på banan.
Sara: Men ja, jag vet inte så mycket om det faktiskt, så att det vore
intressant om någon skulle titta närmare på det.
Men, för att återgå till det här med behandling, som jag sagt förut så kring
sekelskiftet nittonhundra och faktiskt ända fram på trettiotalet så fanns det
ideal om att patienterna skulle vara sängliggande. De skulle vila, och de
skulle inte ha så många sinnesintryck.
Och när det gäller tvångsmedel som bälten och tröjor och sånt så skulle de
användas sparsamt, men man vet ju att de användes ju ändå rätt så frekvent
och man hade till exempel bälten i sängarna för dem som inte ville ligga till
sängs. Det var ju ganska svårt att få folk att faktiskt vilja ligga så här långa
perioder i säng.
Vid sidan av det här sängläget och vilan så hade man ju också långa bad,
och man hade stora badrum i anslutning till avdelningarna, och vissa
patienter gick ju från direkt från sängen och la sig i badkaret, och där blev
de kvar större delen av dagen. De kunde ligga där 6 till 12 timmar.
Jim: Oj oj oj!
Sara: Och sen hade man också en väldigt tydlig och återkommande rutin för
dagen på institutionen och att ha den här tydliga rutinen, det skulle i sig
liksom disciplinera patienterna och göra dem bättre.
Jim: Ja, men hörrdu, bad…när jag är i badet så behövs det inte många
minuter innan jag börjar bli som en svamp om fingrar och fötter. Undrar hur
de såg ut?
Sara: Ja, man kan tänka sig att det inte var lätt.
Men sen så ger man ju också olika typer av medicinska preparat under
tjugotalet. Man använder opium ganska mycket, Triominal, Luminal. Men
på den här tiden så är ju ändå de här behandlingarna av underordnad
betydelse framför det här med bad och vila. Men sen så har Frösö sjukhus
har från 30-talet och framåt en läkare som är väldigt intresserad av nya
behandlingsmetoder, och han heter John Agerberg. Man kan säga att han
tillhör en ny generation av läkare inom psykiatrin. Och han inför något som
kallas för sulfosinbehandlingar för patienter med diagnosen schizofreni.
Jim: Jaha…Sulfosin, det är ju begrepp som inte jag vet något om?
Sara: Ja, det är väldigt mycket namn på läkemedel. Den här behandlingen
utlöser en febertopp hos patienten och sedan så följs det av en dags en dags
vila, och sedan får patienten ännu en dos av den här behandlingen med
preparatet, och sedan håller det på så där. Och man prövar väldigt många
olika typer av behandlingar, men när man ser att de inte har någon större
verkan, vissa av dem, så lägger man dem åt sidan och provar någonting
annat.
Jim: Ja just det. Det var ju lite experiment. Men sådant kan ju förekomma
idag också. Men du, fanns det några risker med de här behandlingarna?
Sara: Ja, om man tar John Aagerberg som jag nämnde tidigare, så var han
faktiskt också först i Sverige med att börja med insulininjektioner. Det inför
man mot slutet av 1930 talet på Frösön som första institution i landet. Och
med den här metoden så injicerade man insulin i patienten som då försattes i
ett komatillstånd eller i djup sömn.
Jim: Åh…jaha.
Sara: Ja, och det här ansågs som en väldigt lyckad behandling vid den här
tiden. Den revolutionerade behandlingen därför att patienterna blev så pass
lugna. Men det innebar ju också stora risker då det kunde bli allvarliga
komplikationer. Personalen, måste snabbt kunna avbryta den här
behandlingen.
Jim: Försöka få upp patienten ur komat?
Sara: Ja. Så det var det var ju farligt. Och sedan så börjar man också 1941 på
Frösön med elektrochockbehandlingar. Och det används ju också än idag,
fast på ett annat sätt. Och då fick ju patienten en eldos som var så stark så att
man blev medvetslös och det var ju också något som man fick många
behandlingar av under en längre tid. Och precis som med flera av de här
tidiga behandlingsmetoderna så upplevde läkarna att patienterna
förbättrades, men de kunde liksom inte exakt förklara varför. Så det är ju en
tid då det händer väldigt mycket inom det här området.
Jim: Jaja, det finns ju alltid historier och myter kring det här, och jag har ju
hört någonting och vart jag hört det vet jag inte, men att man lade folk i
badkar och stoppade ner en elål som skulle chocka dem där. Har du ens hört
om det? Vad tror du om det här Sara?
Sara: Nej (med ett leende). Det tror jag inte. Jag känner inte till något
exempel på det.
Jim: Så skönt.
Sara: Du kanske har nån bra källa på det?
Jim: Nej, nej. Det är en sådan där hörsägen någonstans ifrån, men det är ju
lätt att det blir så.
Sara: Ja, det är lätt att det blir det.
musik
Sara: Ja, det känns ju jobbigt att tänka på att så många patienter fick pröva
på så många behandlingsmetoder som egentligen inte var säkra, och som
man inte visste riktigt vad de skulle få för effekt.
Jim: Ja, de var väl försökskaniner?
Sara: På sätt och vis så får man ju säga att de var det.
Jim: Något som skrämmer mig, det är det här ordet lobotomi. Det här med
lobotomi och de här institutionerna Sara, vad säger du?
Sara: Ja man skulle kunna prata man ha ett helt program bara om det.
Jim: Ja, jag förstår det.
Sara: Men lite kort bara, så den första pannlobsoperationen på en sinnessjuk
patient, den genomförs av en portugisisk läkare 1935.
Jim: Ja.
Sara: Och där hade man hade faktiskt genomfört experiment på schimpanser
och opererat bort pannloben och man menar att man kunde åstadkomma
samma typer av förändringar på sinnessjuka och skar av förbindelsen mellan
pannloben och den övriga hjärnan.
Det här är ju någonting som man praktiserar i Sverige på 1940- och 50-talen
framför allt, men det som är rätt så tydligt är att lobotomin, den blir aldrig
särskilt frekvent använd på Frösö sjukhus utan man lobotomerar totalt 26
personer. Det är ju mycket sig, men om man jämför med Umedalen till
exempel, där lobotomerade man 771 personer mellan 1946 och 1960 och det
var då flest i landet.
Jim: Jaha!
Sara: Och två sjukhus, Umedalen och Sidsjön, de står för 28% av alla
lobotomier som man genomför i Sverige, så man förstår att det är mest
frekvent använt på vissa sjukhus.
Jim: Ja, verkligen, det var en stor skillnad. Jag tycker ändå det är
jätteläskigt. Jag får en bild av den där filmen Gökboet med Jack Nicholson.
De blir ju som levande döda liksom. Men det här med skillnaden, hur kunde
det vara så stor skillnad mellan Frösön och Umeå?
Sara: Man kan väl säga att det dels var beroende på enskilda individer, alltså
vilka som faktiskt bestämmer på de här olika sjukhusen. Och att det går att
fatta självständiga beslut inom det handlingsutrymme som lagen tillät.
Men om man tittar på en avhandling från Umeå universitet från 2007 som
Kenneth Ögren har skrivit och som handlar om psykokirurgins historia i
Sverige. Där så har han en idé om att det kan vara så att lobotomin används
mer frekvent på nyare sjukhus, som Umedalen till exempel och Sidsjön.
Medan det används mindre frekvent på sjukhus som var mer etablerade på
den här tiden. Och där skulle Frösön kunna stå för ett mer etablerat sjukhus,
där man liksom redan har sina beprövade behandlingar och de redan har
slagit rot på något sätt. Så att Jan Ågerberg som har nämnts här förut, han
skriver i Frösö sjukhus årsberättelse för 1950, att han säger att det kan
ifrågasättas om inte sysselsättningsterapi ger lika goda resultat som
lobotomi. Så att det är ganska uppenbart att just på Frösön så finns det en
skepsis till just lobotomi, och där hade man länge haft grupper av patienter
sysselsatta inom sjukhusets olika områden. De fick ju hjälpa till att jobba, de
jobbade i vävsal och jordbruk och skomakeri och så vidare. Förut var
sysselsättningen kanske mer nödvändig, man måste ha patienter som jobbar
i det här stora maskineriet som institutionen var för att få det att snurra.
Jim: Ett självhushåll liksom?
Sara: Precis. Men så ser man i början av 30-talet att man mer börjar betona
det här terapeutiska i sysselsättningen. Men det som verkligen förändrar
allting är psykofarmakan när den kommer på 50-talet. Då förändras hela
vården radikalt och det är just för att patienterna blir så pass lugna av
medicinen, och man kan lägga de här andra behandlingsmetoderna som man
har experimenterat med åt sidan.
Jim: Jajamän.
Sara: Och 1954 börjar man introducera på psykofarmaka på Frösö sjukhus.
musik
Jim: Det var patienterna på Frösö sjukhus, men jag tänker på personalen,
hur var det att arbeta på en plats som Frösö sjukhus?
Sara: Precis som att det finns jättestora skillnader mellan att vara patient
idag och då, så finns det också jättestora skillnader när det gäller hur det var
att arbeta på en sådan här plats.
Jag tror att många av oss idag kan ha svårt att föreställa oss vilken strikt
hierarki som rådde då, särskilt under den första tiden. Det gick ju inte att
sätta sig upp mot en överläkare, det var ju helt otänkbart. De anställda skulle
nästan vara så att säga lydiga redskap i hans händer, och de skulle verkligen
veta sin plats också i förhållande till sina överordnade. Och sedan var det ju
också så att de anställda bodde på området.
Jim: Okej.
Sara: Många bodde på vinden i dom här stora anstaltsbyggnaderna.
Jim: Vad mysigt?
Sara: Och så hade de badrum i källaren. Och de fick inte lämna området hur
som helst ens när de var lediga. Och var man och gift, då kunde gå an att bo
med sin familj i ett särskilt hus på sjukhusområdet. Det fanns
familjebostäder också. Men var man kvinna och jobbade på Frösö sjukhus,
då måste man vara ogift om man ville arbeta kvar, åtminstone fram till
mitten av 1930 talet, annars fick man sparken. Och skötarnas arbetstid var ju
till en början helt enorm; man skulle alltså jobba 323 timmar i månaden.
Jim: (Skrockande) Jaha hmm, och de bor alltid på området.
Sara: Ja det är ju hela ens liv som man har inom anstaltsområdet. Och
ordningssinne och uppmärksamhet och tålamod är ju verkligen egenskaper
som man premiärer. Men det i sinnessjukstadgan, som den hette, så stod det
att personalen skulle upprätthålla ordning och disciplin, men de skulle ju
också vårda de sjuka med mildhet.
Jim: Så skönt att höra.
Sara: Ja sedan om det alltid var så det är ju en annan sak, men det var i alla
fall inskrivet i reglementet
Jim: Mm…Men du, nu kommer ju frågan som det har varit lite, vad ska man
säga, debatt runt: Fanns det en massgrav efter patienter här på Frösö
sjukhus? Det var ju efter Spanska sjukan…det kom upp en debatt om en
massgrav. Att de bara skulle ha blivit dumpade där för att glömmas bort.
Sara, en kommentar på det här nu.
Sara: Ja om man säger så här, i de källor som vi förvarar här vid Riksarkivet
Östersund så har vi inte kunnat hitta några skriftliga belägg på en massgrav.
Men om vi pratar om massbegravning så kan vi ju konstatera att många
personer begravdes på Frösö sjukhus under en och samma dag där under
hösten 1918.
Jim: Mm. Det dog verkligen väldigt många också, överallt…
Sara: Ja, och jag vet att du Jim, har ju också jobbat mycket med Spanska
sjukan. Visst är det väl så, att under den här tidsperioden som Spanska
sjukan härjade, så var det väl ibland nödvändigt att ha såna här stora
begravningar? Det kanske inte var något som var unikt för Frösö sjukhus?
Jim: Nej det var det inte. Det finns på flera ställen, utanför sjukhuset också.
Man höll ju begravning för många i byarna, och det ligger ju kanske 14-15
stycken i samma grav, men i olika kistor förstås. Så var det. Och det finns ju
fotografier på det här också, med massor av sörjande människor runtom.
Men som sagt, det är ju en stor skillnad på ordet massbegravning och
massgrav.
Men, om man vill kan man, ursäkta uttrycket, komma hit och ”gräva” i det
här. Det finns ju faktiskt massor av information om det här i arkiven.
Sara: Mm, och jag tänkte jag skulle säga någonting om det här också, att i
media så har det ju föreslagits att begravningen skulle ha skett anonymt och
att de anhöriga inte visste någonting. Men också att synen på dem intagna
påverkade hanteringen av dem efter deras död, och där har vi just det här
med massgrav. Vi har inga källor som talar om nån massgrav, men just i den
här frågan har vi flera exempel på källor som motsäger att det här skulle ha
skett anonymt och lite i det fördolda.
Vi har sett hur det fanns korrespondens och noteringar om telefonsamtal
med anhöriga beträffande de här dödsfallen. Och kommunikation med
hemkommunernas fattigvårdsstyrelser och pastorsämbetena i
hemförsamlingarna.
Men alla är ju välkomna hit för att titta på de handlingar som vi har. Där
finns det ju dels Frösö sjukhus arkiv, och där ska vi kanske säga att
journalerna, patientjournalerna, de finns inte här på Riksarkivet i Östersund,
utan dem är det regionarkivet i Region Jämtland-Härjedalen som har.
Medan vi har övriga handlingar då.
Men sedan så finns ju patienternas hemförsamlingars arkiv, där de också är
noterade, och sedan i Frösö församlings arkiv kan man faktiskt också hitta
de här patienterna i död- och begravningsboken. Och för att ni som lyssnar
själva ska kunna titta på dokument och bilda er en uppfattning så har vi på
Riksarkivets webbplats, under Arkivpodden, lagt upp en länk till död- och
begravningsboken för Frösö församling, och alla patienter som dog vid
hospitalet och som begravdes på Frösön. De finns antecknade i den här
boken.
Och allt som behövs för att kunna se den här sidan är att man har ett
kostnadsfritt konto hos Riksarkivet, och du kommer direkt till sidan för att
skapa konto när du klickar på den här länken. Så gör det, gå in och titta hur
det såg ut i död- och begravningsboken 1918.
musik
Sara: Ja, och för den som inte vill forska på egen hand så finns det ju också
litteratur om dels om svensk sjukvård, men det finns ju en bok skriven om
Frösö sjukhus från 1991 som är skriven av Mikael Eijvergård och Britta
Elfström som handlar om Frösö sjukhus historia. Och den bygger både på
skriftliga källor från det här stora arkivet från sjukhuset och på intervjuer.
Jim: Hmm, så bra.
Jag tänker på en grej, jag bor ju i Mjälle, och det är ju alldeles bredvid Frösö
sjukhusområdena och jag går ofta omkring där och slås ju också av vilken
vacker miljö det är. Naturen där. Idag har det ju i och för sig poppat upp lite
nya bostadsområden där omkring, men bara för några år sen till exempel
fanns det ju jättemycket bärbuskar där och vi gick dit och plockade bär. Och
det fanns stora rabarberland där. Man ser ju att här har det varit någonting
mäktigt. Det är ett häftigt område.
Sara: Mm, det finns ju många spår efter den här verksamheten kvar där än i
dag, även om det mesta av de gamla husen är rivna.
Jim: Ja, och bara att vandra omkring där är ju för mig nästan som
terapeutiskt. Man måste ju ha valt den här platsen just för det eller hur?
Sara: Jo men absolut.
Jim: Och idag, nu blir jag lite politisk, men ofta idag trängs de här
verksamheterna väl in inne i staden. Kanske i någon källarlokal eller vad det
nu är man blir instängd i…Det här med att vara ute på landet och utomhus
är inte det vanligaste i dagens vård?
Sara: Nej, men det är väl någonting som är på återtåg ändå, alltså att man
talar mer om om naturen och det terapeutiska i naturen. Och man kan ju
tänka att skulle man kunna ta det bästa från olika tider, så kunde man kanske
önska, om man drabbas av psykisk ohälsa, att man kan få vård på en så här
naturskön plats. Men också att frågan kanske kunde få den här aktualiteten,
att den blev viktig på samma sätt som den var då, fast av andra orsaker. Det
mycket som man vill slänga överbord. Men kunde man få den här stora
satsningen igen på vården så är det klart att det skulle vara positivt.
Jim: Ja, Sara. I början av programmet så läser du om ett fall, eller en patient.
Vad vet du mer om den här kvinnan? Hur gick det för henne?
Sara: Mm. Den här kvinnan hon är ju 51 år när hon kommer till Frösö
sjukhus 1917, och jag läste ju direkt ur hennes journal. Och som jag ser där
så har hon ju liksom en ganska lång sjukhus- eller sjukdomshistoria, och har
ju varit inskriven många gånger på Piteå hospital innan hon kommer till
Frösön. Och hon kommer aldrig tillbaka till hemorten i Västerbotten, utan
hon avlider på Frösö sjukhus 1936. Enligt journalen då av hjärtsvaghet. Så
ja de här journalerna är ju ett väldigt engagerande material. Man kan ju följa
henne där under de här 20 åren som patient genom olika
journalanteckningar, där man beskriver hur hon pendlar mellan oro och
nedstämdhet och ena sidan, och skratt och skämtsamhet och andra sidan.
Jim: Ja, Sara har jag måste få tacka dig så jättemycket för en jätteintressant
pratstund. Det här är ju ett intressant ämne, även om det som du säger, det är
ett svårt ämne men det är ändå jätteintressant. Så tack Sara.
Sara: Tack så mycket!
Jim: Och du är givetvis hjärtligt välkommen hit igen, till vår poddstudio.
Och kom ihåg kära lyssnare, att om man är intresserad av som Sara sa,
liknande institutioner som till exempel Frösö sjukhus, så är ju arkiven de
bästa källorna.
Tack som sagt än en gång Sara Grut och tack alla som har lyssnat. Och
fortsätt att följa oss. Det kommer snart mer intressanta poddar. Och ta hand
om er nu i dessa coronatider.
Nu säger jag bara en sak: Klart slut från arkivstudion från Östersund.
musik – stillsamt, klassiskt pianospel