Arkivpodden – Hästkrafter del 1

I en miniserie får vi veta mer om om hästar i historien och arkiven. Den första delen handlar om hästen i arbete och i det militära, avel av Nordsvensken och hästnamn.

Avsnitt 27 – 25 augusti 2022

Carita Rösler berättar i samtal med Jim Hedlund, bägge från Riksarkivet i Östersund.

 

OBS! Ett faktafel har smugit sig in i poddavsnittet. Hästkonstnärens namn ska vara Acke Åslund och inte Akke Kumlien. 

Musik: Martin Klem – Once in a Decade

Röst till Lars Persson i Landvärk: Kalle Retzell

Lyssna på avsnittet (öppnas i soundcloud)

Transkribering av avsnittet

[Musik: Martin Klem – Once in a Decade]
Ingress
”Transumt
Högädle Herr Assesor!
Ungefär den tolfte i nästa månad, kommer jag till Dalfors och medför
då åtta à nio mycket vackra hästar, och däribland en brun hingst,
som är så vacker att han värkligen väcker hvarje åskådares
beundran, hur skaparen kan äga en så stor konstfärdighet att göra
granna saker. Jag tror knapt att själva arabien som i den kända
världen äger de vackraste hästar kan frambringa en sådan vart
tusende år.
Hvad jag nu sagt om denna sjönhet, är blott en matt teckning,
ty: jag sakar ord att uttrycka mig nog livligt därom.
Ehuru: ägare af en så grann häst, är jag dock alltid
Herr Assessorns aller ödmjukaste Tjenare
Alsen den 24:e Lars Persson
November 1846 Landvärk”
-----
[MUSIK]
Jim: Hej och välkomna ska ni vara till Arkivpodden, I vår serie
dokumenten berättar. Som idag faktiskt ska sadla om till hästpodd!
Eller hur Carita? Som är min kollega här på Riksarkivet i Östersund,
och som jag idag ska prata hästar med.
Carita: Ja, äntligen! Och hej Jim, och alla lyssnare!
Jim: Men Carita, vad var det vi hörde nyss? Det var riktigt vacker!
Det var ju sådana känslor! Det var ju riktigt romantiskt det där!
Carita: Ja, den här lovsången jag läste upp var en avskrift av ett brev
som jag stötte på av en slump när jag började leta material till det här
poddavsnittet. Det är ju som så ofta faktiskt med arkiv…man gräver
guld när man minst anar det. Det här brevet låg överst i en volym i ett
arkiv från en herre som hette Per Olof Åsbo.
Brevet avslutas med tillägget:
”Som påminnelse om, att det även för i tiden fans vackra hästar i
Alsen.”
Man kan förmoda att Per Olof Åsbo antecknat det här som tillägg till
brevet. Själva brevet är från år 1846 undertecknat av en Lars
Persson, och vem Lars Persson var framgår inte. Men, han var helt
uppenbart en hästmänniska, och jag tyckte det var så tjusigt och
talande för det vi ska prata om idag.
Jim: Ja, alltså hästar! Men hur kommer det sig att vi gör en podd om
hästar, här på Riksarkivet i Östersund. Hästar brukar väl inte
associeras till arkiv direkt?
Carita: Nä, vi har ju inte direkt så mycket hästar i arkiven om man
tänker fysiskt. Men, arkiven som vi fått in till oss kan ju innehålla allt
mellan himmel och jord, och här i Jämtland har det funnits, och finns,
ett stort intresse för hästar i allmänhet, och för den Nordsvenska
hästrasen i synnerhet. Det märks i våra arkiv.
Jim: Det gör det. Så mycket att vi faktiskt gjorde två delar av den här
podden, två avsnitt. Vad kommer du att fokusera på idag Carita?
Carita: Det blir väldigt blandat innehåll i båda avsnitten. I dag
kommer vi att röra oss i Jämtland och nordsvenska hästrasen. Sedan
kommer vi kommer prata om hästarnas roll historiskt sett och
generellt, och så om lite kuriosa, om namn på hästar, och om hästars
utseenden.
Jim: Oj. vilken mix! Något för alla alltså. Och vad som kommer i del
två får ni höra i slutet av den här sittningen.
Men du. Jag är uppvuxen vid Östersundstravet här i stan. Min
relation till hästar är ju lite blandad om jag får säga det själv. Man fick
ju alltid höra när man var liten att man inte skulle gå nära hästarna
för de sparkar och man såg ju hur de där boxarna såg ut efter de där
travhästerna! De verkade ju livsfarliga! Jag har ju faktiskt blivit biten i
axeln också. Jag tycker de alldeles för stora, läskiga och
oförutsägbara!
Vad har du själv för relation till hästar? Är du en hästmänniska?
Carita: Jag har alltid känt mig dragen till hästar. Men jag red inte
som barn, jag var bara en wannabe hästtjej. Jag satt väl lite
avundsjukt och sneglade när stalltjejerna i klassen klottrade Alfons
och en massa hjärtan på sina skolböcker, istället för Europe och
killnamn. Denne Alfons var förstås den vita favoritponnyn i stallet i
Älvkarleby där jag växte upp, och inget annat.
Jim: Alla har vi nog haft en klasskompis som ritat hjärtan och
hästnamn.
Carita: Ja, det är ju en klassiker. Hästnamn som klotter.
Först nu, i vuxen ålder, antog jag utmaningen att försöka lära mig
rida på riktigt, på ridskola. Och det har ju gjort att jag fått upp ögonen
för hästar mer. Och så har jag börjat tänka mer på hästens roll
genom tiderna, och det som berättas om dem i våra arkiv. Ämnet är
så otroligt brett egentligen.
Jim: Ja hästarna har ju verkligen hjälpt människor med allt genom
alla tider! I skogen, i gruvor, som taxi, buss, i postgång. Och som
nöje och sällskap inte minst, och medtävlande i massor av
idrottsgrenar.
Carita: Stallet har ju blivit en av få idrottsarenor där flickor dominerar.
Det är ju lite häftigt!
Jim: Ja, för hästen har ju verkligen gjort en ”genusresa”, eller hur?
Från att ha varit ett starkt manligt attribut till att domineras totalt av
tjejer och kvinnor, om man besöker ett stall åtminstone. Jag har ju
själv en väldig respekt för hästar och blir lite halvrädd när man fått
leda en häst. Så ser man de här små taniga tjejerna som bara tar tag
i det där monstret och går, och hästen lyder totalt! Mig vill han bara
äta upp! Det är imponerande!
Carita: Ja så är det ju.
Jim: Ja, det kanske är så. Men det känns som de tjejer som arbetar
med hästar får ett väldigt kurage och blir väldigt starka i sig.
Carita: Ja så är det ju faktiskt! Apropå det här med genusresan så
släpptes det lustigt nog lite tidigare i somras en annan historiskt
inriktad podd om hästar också, producerad av ”Historiepodden”. Och
de berättar en del om just resan som ridskolorna gjord över tid, när
övertaliga hästar från militären omskolades till ridskolehästar.
Jim: Ja. Döm om vår förvåning när det poddavsnittet släpptes, just
som du satt som bäst med manus till den här som vi haft i
produktionslinjen sedan något år tillbaka!
Carita: Ja. Det var ju lite lustigt. Men lyssnar man på båda tror jag
det blir en superkombination för häst- och historienördar! Lite stora
svepande drag i Historiepodden och lite mer lokalhistoria och detaljer
i vår podd.
Jim: Japp. Men tillbaka till det här brevet som du läste i början.
Vilken perfekt häst det måste ha varit, apropå avel?! Man undrar hur
den såg ut? Har du någon bild på den?
Carita: Nej…tyvärr har jag ju inte det. Men, ja, man blir ju otroligt
nyfiken på den. Som PR för hästuppfödaren är brevet en riktig
fullträff!
Jim: Annars har vi ju så mycket fina hästbilder i arkiven och i
gammal litteratur. Både foton och tecknade bilder i alla upptänkliga
former.
Carita: Ja verkligen. Massor av foton från militären förstås. Och
roliga anatomiska bilder i böcker, som vi kommer att återkomma till.
Sedan fanns också en konstnär från Östersund vid namn Acke
Åslund, som var en mästare på att måla hästar, inte minst den
Nordsvenska hästen. Hans otroligt fina kärleksfulla bilder dyker ofta
upp i bland annat Hushållningssällskapens tryck.
Jim: Ja, hästar har ju alltid avbildats och fotograferats rikligt. Hur
många är det inte som har ett svartvitt foto hemma i ett album eller
på väggen, med en liten farmor eller morfar som poserar barbacka
uppflugen på gårdens häst, med den där allvarliga och
koncentrerade blickande in i kameran. Ett litet utsnitt av vardagen,
precis som Acke Åslunds målningar. Jag har själv ett fotoalbum. Då
är det min morfar som håller upp min mammas syskon och då sitter
de flera på hästen. Bilden är tagen nästan på bron framför huset. Det
är barnen, familjen och hästen som skall vara med på bilden.
Carita: Jag har också ett sådant foto faktiskt. Då är det min farmor
med koncentrerad blick sitter på hästen. Tänk att få hästen att stå
stilla.
[MUSIK]
Jim: Men, nu ska vi fördjupa oss lite den lokala hästhistorien, eller
hur. Jämtland är väl lite av ett hästlän, eller hur? Hur kommer det
sig?
Carita: Ja, Jämtland är ju ett stort, glest befolkat skogslän.
Avstånden är långa samtidigt som man haft en funktion som
knutpunkt mellan många viktiga platser i Sverige och Norge, både
vad gäller skogsbruk, handel, och så militärstrategiskt. Vi har av nöd
behövt hästar. Men ur det har också ett speciellt intresse för avel och
hästsport vuxit fram.
Jim: Jaha, så allt hänger ihop på något sätt?
Carita: Det gör ju det. I en liten broschyr som heter ´”Näring i
omdaning”, ett specialnummer om hästavel som gavs ut i samband
med Hushållningssällskapets 50-årsjubileum står det så här:
”Jämtlands län med sina vidsträckta, oftast goda betesmarker samt
sin för foderproduktion utomordentligt lämpliga jordmån, till stor del
hvilande på kalkgrund, äger mer än andra norrländska län goda
betingelser för bedrifvande av en lönande hästafvel. Då Jämtlands
befolkning därjämte äger synnerligen starkt utprägladt intresse för
hästar och hästafvel, har denna näringsgren framförallt härstädes sin
gifna plats.”
Jim: En dos jämtlandspatriotism fick vi där!
Carita: Ja, men som sagt kommer mycket i grunden från de
egentligen rätt tuffa livsvillkor som präglat länet.
För dem som bodde här var det sträckor på 25-60 mil som gällde för
att komma till större städer, som Sundsvall, Stockholm, Trondheim,
Levanger och Röros. En hel del av den livsnödvändiga handeln
krävde resor över fjällen till Norge och Trøndelag med orter ända ute
vid Atlanten. Den här handeln bedrevs redan på 1200-talet.
Marknadsfärderna gjordes trots kyla och snö lättast om vintern, med
släde. Men bistert klimat och stora snödjup krävde starka hästar och
anpassad utrustning. Man specialtillverkade till exempel trugor av
vidjor, som snöskor till hästarnas hovar, för att de inte skulle sjunka
ner i den djupa snön.
Jim: Snöskor för hästar alltså?
Carita: Ja faktiskt. En annan faktor som drev på beroendet av hästar
kom 1645, när Jämtland blev svenskt. Då inordnades länet nämligen
också i Axel Oxenstiernas nyinrättade postväsende.
Post behövde ju levereras även på 1600-talet. Det behövdes
postryttare, som red med täta bud, inte minst mellan Fältjägarnas
(militärens) läger på Frösön och överstelöjtnantsbostället i Wången.
Bara det en sträcka på 4-5 mil.
Jim: Wången ja. För de lyssnare som inte hört om Wången tidigare
kan vi berätta att det är en före detta hingstuppfödningsanstalt,
startad år 1903 här i Jämtland, eller hur?
Carita: Ja, Wången är bekant plats för många som sysslar med
hästar, och inte bara i Jämtlands län. Den inrättades som
hingstuppfödningsanstalt och har ändrat form under årens lopp, men
finns i allra högsta grad kvar. Vi kommer återkomma till Wången fram
över, och inte minst i andra delen av den här podden.
Jim: Det gör vi. Men tillbaka till transporterna nu…
Carita: Ja, alla de här behoven av resa långt krävde förstås också att
man utvecklade system för att kunna övernatta längs vägen. Det här
var ju fråga om distansritt, på riktigt.
Jim: Idag finns väl distansritt som en egen ridsportgren, att träna och
tävla i?
Carita: Ja det gör det ju. Men förr var distansritterna en ren
nödvändighet, som krävde härbärgen med möjlighet till vila och mat
åt både folk och fä. Och så behövde man kunna byta ut hästarna
innan de blivit slutkörda.
[Ljud av en häst som gnäggar]
Under 1600-talet kom gästgiverier med skjutsinrättningar på
entreprenad i riktigt organiserad form på order av Kronan. De
förlades utmed de mer beresta vägarna, som regel 2-3 mil mellan.
Ett av de äldre härbärgena i Jämtland var Medstugan som ligger
utmed Skalstuguvägen på väg mot Norge. Under 1700-talet uppgavs
det att man hade plats för över 200 hästar där i färdstallarna!
Jim: Wow, 200 hästar?!
Carita: Ja, det låter smått otroligt!
Och när väl staden Östersund anlades av Gustav III, så sent som år
1786, kom den att fungera som en ny knutpunkt mellan Bottenhavet
och Atlanten. Inte bara för jämtarna själva, utan även för hälsingar,
ångermanlänningar och västerbottningarna på genomresa. Alla
måste inhysas någon stans.
Jim: Verkligen. Visst finns det en hel del dokumentation från
gästgiverierna hos i våra arkiv?
Carita: Absolut. Det finns en del i länsmans- och landsfiskalsarkiv,
alltså polisens föregångare, och så en jättesvit i Landskansliets arkiv.
Länsstyrelsens föregångare. Där har vi gästgiveridagböcker och
kontrakt från de olika socknarna, från ungefär 1850 och så långt fram
som till 1936. De berättar om vilka som rest, mellan vilka ställen, vem
som drev gästgiverierna och villkor och krav på hästhållningen för
varje ställe.
I en av dem, från Gästgiveriet i Vemdalen år 1861 kan man läsa ett
rätt underhållande vittnesmål om hur det kunde vara att resa på den
tiden:
”I mänsklighetens namn uppmanas länsmannen C. F. Lund att egna
större omsorg om vägarnas vidmagthållande inom distriktet, ty i
annat fall riskera de personer hvilka äro nödsakade att passera
vägen emellan Wemdalen och Wiken att mista både armar och ben”
Jim: Det kan inte varit bra när armar och ben ryker! Och kanske var
det ännu värre för hästarna än för passagerarna?
Carita: Det var det säkert. Den första järnvägsförbindelsen kom inte
förrän 1879 till länet, och vägarna har alltid varit dåliga. Undra på att
man måste pusta ut ibland.
I en dagbok från Nilsvallens skjutsstation 1865 finns exempel på hur
skjutsarna lades upp. De skulle köra från Nilsvallen till Glissjöberg,
Kolsätt och Lillherrdal, på sträckor från 2-3 ½ mil. Antal hästar de höll
med per dygn var en som skulle finnas tillhands genast vid
tillsägelse, eller två stycken inom en timme och två inom tre timmar. I
ett entreprenadkontrakt från Krokom 1928 har man också utöver de
förutbestämda destinationerna skrivit in att ”skjuts skall dock även
lämnas till annat ställe, dit farbar väg finnes” inom samma avstånd.
Och när motorerna och tågen kom fick de ju ändå leva sida vid sida
under en lång tid. I nyss nämnda kontrakt från 1928 ser man att
gästgivaren Erika Andersson inte bara skulle hålla med en häst, ett
åkdon på hjul, och en släde, utan också med ”1 st. automobil under
tiden juni-september”.
Jim: Aha. Ja hästar och bilar gick ju omlott till en början?
Carita: Ja. Och Jim förresten! Hade inte du ett lite roligt citat
någonstans ifrån, som sägs komma från den första bilolyckan i
Jämtland? Där en häst också var inblandad?
Jim: Jo! Det är alltså från Hammerdals tingslag. Det är alltså den
första trafikolyckan i länet där en bil och en hästskjuts är inblandade.
Nu krockar de ju inte. De håller ut med vagnen så att de far av vägen
för han blir väl rädd. Skomakaren Nyström flyger ur vagnen och
bräcker tre revben faktiskt. Då när de som sitter i bilen kommer fram
skriker urmakaren ”Ge mig en konjak!” vilket de gör och sen far de
vidare. Det här blir då en rättegång sen. Personerna i bilen antog att
han var nöjd medan skomakaren tyckte att det var deras fel.
Carita: Haha. Nyström var pigg nog för en konjak ändå. Undrar hur
det gick för de andra inblandade…och hästen. Vet du det Jim?
Jim: Jo, det vet vi. Det gick bra för hästen även fast själva vagnen
välte. Den som skadade sig var ju Nyström.
[MUSIK]
Carita: Men åter till motorerna; under andra världskriget tog
motoriseringen fart på allvar. Även om motorerna tog över successivt
så höll hästarna ställningarna; längre i skogslänen än på andra håll.
Hästen var faktiskt så viktig för de stora skogsbolagen att de på vissa
håll började med egen hästavel. Aveln generellt sett var alldeles för
liten i skala, inte bara i Norrland utan även i andra skogslän, som
Kopparberg och Värmland.
Jim: Det har man ju hört att det var Värmlänningarna som förde in
hästarna i skogsnäringen. Vad jag förstått så använde man sig av
oxar från början men det var värmlänningarna som började använda
häst istället. Detta spred sig ju snabbt inte minst här i Jämtland.
Carita: Ett omnämnt praktexemplar till häst framavlad enligt
skogskonstens alla regler var hingsten Fors. Fors jobbade i
skogsbruket i Jämtland och var bördig från själva hingstuppfödningsanstalten Wången. Och om Fors kan man läsa att:
”Det var en elegant hingst med utmärkt bål. Hård konstitution och
viljestyrka utmärkte honom dessutom, vilket kanske främst bestyrktes
häromåret, när Fors med timmerlass gick igenom Storsjöns is men
simmande bröt sig fram genom isen och räddade sig upp på land.”
Jim: Vilket isbrytare!
Carita: Ja, imponerande helt klart!
Men mot slutet av 50-talet började hästarnas popularitet dala rejält.
Samtidigt började man tillsätta utredningar för att se hur hästar kunde
hävda sig i konkurrensen med motorer. Bland annat konstaterades
att hästarna var mer effektiva än traktorer i transporter på upp till 2-3
kilometer. Och nu ska jag stoltsera med att ha lärt mig ett nytt
fackord i den här podden – för lunning var hästen bäst!
Jim: Aha! Lunning, ja! Jag minns så väl när jag höll på med
det…eller, ja. Du kan ju få berätta för dem som kanske inte minns
fullt så mycket av det, vad det innebär?
Carita: Ja. Det är alltså helt enkelt ett sätt att dra fram enstaka
stammar eller stockar i skogen. En klassisk bild av skogsbruket, men
idag i en sällsynt metod. Och till den var alltså hästarna nästan det
enda som dög. Inte bara ekonomiskt, utan också rent fysionomiskt.
Enligt uträkningarna var traktorlunning 75-80% dyrare än med hästar!
[GNÄGG]
I arkivet från Wången finns en broschyr som vittnar om de försök
som gjorts att göra reklam för nyttan av just Nordsvensken som
brukshäst i modernare tider.
Broschyren har den nätta titeln:
”Till alla jordbrukare: Nordsvenska hästen, en presentation utgiven
av Föreningen Nordsvenska Hästen, Experimentalfältet”.
Där kan man läsa om farhågan att hästen var på väg att bli ett
museiföremål, och statistiken talade sitt tydliga språk. Tabellerna
visar att antalet hästar i Sverige år 1937 var 633 000, och år 1951
när broschyren förefaller vara tryckt, fanns 410 000 hästar. Antalet
traktorer 1937 var 12 000. År 1951 var de 65 000.
Broschyren argumenterar för att återta hästen som nyttodjur:
”Hästens tid är ej ute!”. För ”havremotorn” ha vi inhemskt drivmedel,
så ej för ”oljemotorn”.
”Havremoppar” brukar man ju kalla hästar. Så sent som 1974-75 när
världen drabbades hårt av en global oljekris argumenterades det på
liknande sätt för nyttan av hästar i skogsbruket.
Jim: Men det var ju inte alls skogsbruket som från början drev på
hästnäringen. Militären var ju långt före på det området. Det har vi
inte pratat om…
Carita: Nej, helt rätt. Det var genom militärt material jag först fick upp
ögonen för hästar i arkiven, för massor av år sedan. Jag har ett lite
roligt minne från just det, under ett av mina första jobb som arkivarie,
då jag var på Krigsarkivet i Stockholm. Jag höll på med
arkivforskningar i ett ärende och letade efter en soldat i några militära
rullor. Och kanske var jag kanske en aning disträ, för när jag slog
upp en rulla och skummade bland soldaterna snubblade jag förvånat
över en rekryt med ”Stora öron. Snopp. Brun. Rund mage”.
Jim: Stopp!! Snopp?!
Carita: Eh, ja, alltså på hästar är det detsamma som en vit fläck
nertill på hästens mule, vid överläppen liksom.
Jim: Hm…just ja. Så den här snoppen och magen satt alltså inte på
en soldat då?
Carita: Eh, nej. Jag hajade ju först till över den lustiga beskrivningen
av den stackars soldaten i fråga, innan jag insåg att det faktiskt var
en hästrulla jag slagit upp.
Som nykomling i militärt arkivmaterial tyckte jag att det var rätt roligt
och intressant att man förde så detaljerade rullor även över hästar.
Nästan noggrannare, än manskapet!
[MUSIK]
Jim: Med facit i hand så är det ju som du sa, att hästen spelat en
otroligt stor roll, inte minst i det militära. Klart de måste bokföras
ordentligt.
Carita: Precis. Hästmönsterrullorna finns i alla beridna grenar av
militären. Ibland sitter rullorna ihop med de vanliga manskapsrullorna
men ofta har man fört särskilda hästmönsterrullor och av olika slag:
Remonteringsrullor (anskaffningsrullor), approberings- och
kassationsrullor (godkända och kasserade hästar). Där skrev man
ner socken för socken vilka hästar som hade tagits ut i mobilisering,
antingen som ridhästar eller draghästar. Där står vem som var
hästens ägare, med yrke eller titel, var hästägaren bodde och var
hästen eventuellt hade uppställningsplats. Hästen beskrevs i detalj;
sto eller vallack, färg och tecken, födelseår, ”höjd i meter bakom
sadelstället”, och när hästen hade besiktigats.
I generalmönstringsrullorna från i Jämtlands hästjägarkår år 1867
kan man läsa: ”Angående Corpsens hästar” att tretton hästar då
hade approberats (godkänts) vid generalmönstringen, tolv hade
kasserats såsom:
”Oduglige till vidare krigstjenst, 1 var lofligt drägtig å roten, hvarjemte
2 hemmans stoo vakanta att ersätta”.
Jim: Och hade man hästar så måste man ju också ha folk som
kunde sköta dem?
Carita: Ja. Bland de militära titlarna finns utöver själva hästjägarna
särskilt manskap för hingsthållning och ”skvadrons hästläkare”, när
veterinäryrket ännu var i sin linda. Hästarna for ju ofta illa i den här
branschen. Generalmönsterrullorna listar även utrangerade hästar
som bland annat ”casseras, för stupighet och stelhet, t.ex. som följd
af cronisk reumatism”.
Jim: Kallt, fuktigt och en fet gubbe på ryggen. Undra på...
Carita: Ja. De var helt klart en utsatt yrkeskår…
I generalmönsterrullorna för hästarna står också noga antecknat
vilken soldat som hade vilken eller vilka hästar. Bland officerarna i
Lif-sqvadron av no. 8 Kongl. Jemtlands hästjägare Corps år 1867,
nämns ryttmästare J. Cederström med sina tre tjänstehästar.
Däribland ett fyraårigt sto, som beskrivs som ”fox med stjern och
snopp”.
Men, symptomatiskt nog finns däremot aldrig några namn på
hästarna i de militära rullorna. De är liksom avpersonifierade, ännu
mer än soldaterna, som åtminstone hade soldatnamn på den tiden.
Jim: Aha, för att hästarna var förbrukningsmaterial för dem?
Carita: Troligen. Men opraktiskt ändå tycker jag. Det kan ju finnas
många fuxar med stjärna i pannan att välja bland. Vilken var vems
liksom, säger jag, som tycker hästar kan vara väldigt lika varandra…
Jim: Men, det här innebär då att kan man liksom inte kan
hästsläktforska i de militära hästrullorna, eller hämta inspiration där
om man har namntorka till sitt föl?
Carita: Nej, tyvärr inte. Men det kan man verkligen göra på andra
ställen! I arkiven från dem som varit inblandade i avel finns en uppsjö
av sådant material. I Wångens arkiv till exempel finns listor över
hästar som inköpsnämnden föreslogs välja ut som ”mödrar för
framtida Wången-hingstar”.
Hästnamn är ju ofta rätt fantasifulla så det kan vara underhållande
läsning. Eller vad sägs om Lesjöstjerna, Löja, Komma, Svala II,
Snälla och Dorma (som för övrigt betyder svimma av på jämtska) på
ston. Och på hingstarna: Brask-Modig, Bringel, Solid, Rolf, Borsk,
Geir, Veikebalder, Gemol och Holzbrun.
Jim: Mycket norskklingande namn där hör man.
Carita: Ja. Och när Wångens egen avel väl var igång gav man alla
hästar i samma årskull namn som började på samma bokstav. I
listorna från hingstbedömningarna årsklass 1959 hittar vi t ex
hingstarna Kagge, Kloster och Kabel.
Varje utställd häst finns också fotograferad i katalogerna, och
förutom ursprung och hemvist så anger man färg, ja till och med mått
på hästen, och hur mycket den vägde. I årsklass 1958 finns faktiskt
hingsten Jim med. Han vägde 567 kg.
Jim: Jag tycker att det var ett ypperligt namnval på den lilla pållen!
Carita: Javisst!
Jim: Utmärkt. Det blev ett litet stickspår där, om hästnamn.
[MUSIK]
Carita: Ja. Om vi återgår till det här med militärens påverkan på
hästuppfödningen så höll också den liksom skogsbruket i sig långt
fram i tid. I Wångens arkiv har vi brevkoncept till Kungen. De är
skrivna i samband med fösta världskriget. Det är en bunt
maskinskrivna dokument rörande en utredning om hästmaterialet för
arméns behov, och då särskilt draghästar till artilleriet. Draghästarna
utgjorde nämligen 80 % av hästantalet, medan övriga 20 % bestod
av ridhästar. Upplands artilleriregemente t.ex. hade enligt uppgift i sin
mobilisering vid första världskriget 1188 draghästar!
Jim: Oj…det var många!
Carita: Ja. Ridhästarna var 390 stycken. Där lite hemskt att prata om
hästar som krigsmateriel, men det går ju inte att komma ifrån att de
använts så och att det fått en avsevärd påverkan på vilka hästar som
på sikt avlats fram. Under första världskriget svängde man nämligen i
synen på hästarna, från att ha föredragit varmblod för både ritt och
drag, till att man successivt i länder som Tyskland, England och
Frankrike märkte att kallbloden var bättre i många stridssyften.
Jim: Aha. Och det är klart, att draghästar till kanoner och packvagnar
måste var oerhört starka och sega. Och samtidigt lättlärda och lugna
i temperamentet. Som kallblod alltså…
Carita: Ja precis: ”En användning av dylika mindervärdiga hästar
skulle bliva till men för övningarnas rationella bedrivande” skrev man
apropå förekomsten av varmblod i armén under första världskriget.
Där noteras också att ”i detta sammanhang kan det vara av intresse
att omnämna, att i Tyskland under kriget uttalats den uppfattningen
att vid inkallandet av de äldre årsklasserna vid kavalleriet de tyngre
ryttarna krävt en grövre häst än den varmblodiga hästen i allmänhet.”
Jim: Haha, så vad de säger är att de äldre kaptenerna blivit feta, och
därför behövde starkare hästar?
Carita: Haha, ja något i den vägen . Resonemangen
mynnade för Sveriges del ut i att den större norrlandshästen som
man tyckte var bäst för både ritt och som draghäst. Den hade rätt
längd på ryggen och lagom svank för båda syftena. Och, för att få
fram tillräckligt med hästar fick man ju lov att börja avla fram dem.
Det startades upp flera aktiebolag som fick statsunderstöd under
Kungliga stuteriöverstyrelsens kontroll, för att skydda och utveckla
den rätta norrländska hästtypen.
Jim: Det behövdes sådana stora insatser alltså?
Carita: Ja, man hade sedan tidigare använt sig främst av
ardennerhästar och korsningar med dem för de här tunga
ändamålen, men det visade sig att Ardennern var för osmidig. Inte
minst här i Sverige, där vi behövde mer terränggående hästar.
Ardennern lämpade sig mer för landsvägskörning.
Det står i utredningen också att man går ner på lokalnivå i
tillpassningen av hästarna. Den sjätte arméfördelningen behövde ta
hänsyn till det norrländska landskapets ”kuperade terrängförhållanden och kärrmarker”. Då passade den hästtyp ”som ofta finnes
bland de från Vångens hingstuppfödningsanstalt”.
Man konstaterade också att:
”Någon svårighet att i nämnda landskap med sitt utpräglade intresse
för nordsvensk hästavel få till stånd en hästavelsledning för mer
allmänt uppfödande av hästar av förberörda typ kan säkerligen icke
förefinnas”.
Men, söderut, från Hälsingland och Dalarna och neråt hela vägen till
Skåne använde man sig enligt uppgift hellre av den nära besläktade
Hälsingehästen, då Nordsvensken kunde vara lite svår att
acklimatisera till varmare breddgrader.
Jim: Jag tycker vi ska prata lite mer om den här Per Olof Åsbo, vi
nämnde i inledningen.
Carita: Javisst Han var ju väldigt engagerad i det här med avel och
den nordsvenska hästen. Vi har alltså hans efterlämnade arkiv hos
oss, och han är den största enskilda arkivbildaren vi har i hästväg.
Per-Olof är en intressant figur, en riktig hästkarl som dyker upp i de
flesta andra hästrelaterade arkiv vi har också.
Han föddes 1908 och växte upp som femte generationen ägare av
en gård som han tog över 1934. På gården bedrevs jordbruk, och
Per Olof hade utöver det helt surrealistiska horder av offentliga och
kommunala uppdrag, inte minst kopplat till hästar. Han var bland
annat ordförande i Ås och Rödöns hästavelsförening, länets ledamot
i hästpremieringsnämnden, fullmäktige i Föreningen Nordsvenska
hästen, revisor i Jämtlands travsällskap, ledamot i styrelsen för
Jämtlands hästavelsföreningars samarbetsnämnd, för att nämna en
bråkdel. Han var lite hyperaktiv kanske?
Jim: Olle hann tydligen hålla ordning på sina papper också. I arkivet
finns 104 volymer (arkivboxar) innehållande handlingar rörande
hästar enbart!
Carita: Precis. I hans arkiv finns också material som handlar om
hingstuppfödningsanstalten Wången, vars verksamhet han var
inblandad i.
Jim: Men, nu gott folk får vi sätta er på halster lite till del två av den
här podden om hästkrafter, för nu har vi har vi nått vägs ände i det
här avsnittet.
Carita: Oj, ja då får vi fortsätta i nästa del. Då pratar vi mer om
Wångens hingstuppfödningsanstalt och allt om annat smått och gott,
som avel och isracing med häst. Och om nordsvensken blir det en
hel del faktiskt.
Jim: Spännande. Visst pratar vi hästhälsa också, eller hur?
Carita: Just ja! Om hur man botade kvarka på 1700-talet till
exempel…det vill säga med salpeter och krut!
Jim: Ett trix som av okänd anledning verkar ha fallit i glömska bland
veterinärerna idag…
Carita: [Skrattar] Märkligt…
Jim: Men, dåså, Carita. Tack för idag! Och Kära lyssnare inte minst
– tack för att ni varit med oss. Missa nu inte del två av hästpodden
Hästkrafter!
[MUSIK]