Arkivpodden – De fem kolonnernas palats

Följ med till medeltiden och besök de fem kolonnernas palats i Rom! Det är ett fascinerande hus där den heliga Birgitta bodde på 1300-talet och som fungerade som ”turistbyrå” och gästhus för skandinaviska pilgrimer. Huset hade en stark dragningskraft och blev föremål för både intriger och handgripligheter i kampen om ägarskapet.

Avsnitt 26 – 2 juli 2022

Sara Risberg på Riksarkivets sektion för Medeltida källutgivning berättar i samtal med Jim Hedlund, Riksarkivet i Östersund.

Musik: Ensemble Gemma - Responsorium Solem justicie

Latinsk uppläsning: Peter Ståhl

Lyssna på avsnittet (öppnas i soundcloud) 

Transkribering av avsnittet

[Musik: Ensemble Gemma - Responsorium Solem justicie]
När de [Peder Månsson och Peter Ingemarsson] kommit fram till Rom
fann de broder Bartoldus Leonis vara ensam innehavare av – eller
snarare envåldshärskare över – gästhuset. Och eftersom denne
Bartoldus […] fruktade att mot sin vilja drivas ut från huset, utverkade
han strax av den heligaste påven Julius II fullständig myndighet att
styra detta hus under sin livstid. Och i detta ärende visade han sig vara
mycket opålitlig … (Vadstenadiariet, notis 998, ed. C. Gejrot 1996)
[Musik: Ensemble Gemma - Responsorium Solem justicie]
Introduktion
Jim: Välkommen till Arkivpodden – dokumenten berättar. Jag heter
Jim Hedlund och idag gästar oss Sara Risberg från Riksarkivet i
Stockholm.
Välkommen Sara!
Sara: Tack så mycket Jim!
Jim: Vad jag förstår så ska vi färdas nästan 700 år bakåt i tiden –
alltså till medeltiden. Stämmer det?
Sara: Precis, det stämmer. Vi ska besöka den ”mörka medeltiden” –
som inte var så mörk faktiskt. Vi kommer att röra oss från slutet av
1300-talet till början av 1500-talet. Och det kommer att handla om
tvister och intriger kring det som kom att kallas ”De fem kolonnernas
palats”.
Jim: Oj! Medeltida tvister och intriger - kring ägande om marker och
fastigheter. Det här är ju högaktuella ämnen än idag. Media älskar ju
att rapportera om detta. Men vilket namn; ”De fem kolonnernas
palats”! Sara – vad är det här för något?
Sara: Jo, men det handlar om det hus i Rom där Birgitta
Birgersdotter, alltså den heliga Birgitta, bodde, och där hon dog den
23 juli 1373. Benämningen ’palatset med fem kolonner’ kommer
faktiskt från en beskrivning av huset från år 1395! Den beskrivningen
är väldigt kul att ha med sig när man är vid huset idag – att försöka
tänka sig in i hur det såg ut under medeltiden.
Jim: Så huset finns kvar fortfarande?
Sara: Absolut! Det är birgittasystrar som driver det, och man kan till
och med bo och äta där, och förstås delta i gudstjänster, bland annat
som Svenska kyrkan i Rom anordnar. Och man kan få visningar av
delar av huset, till exempel få se det rum som man menar att Birgitta
dog i.
Jim: Broder Bartholds intriger… det låter det! Men Sara, berätta kort
om heliga Birgitta och vad sa du: ”birgittasystrar”?
Sara: Birgitta föddes 1303 och var dotter till Birger Persson, som var
en riktig höjdare och tillhörde den svenska eliten. Han var riddare,
riksråd och lagman i Uppland. Birgitta gifte sig med en annan
höjdare, Ulf Gudmarsson, som också var riddare och lagman, alltså
ett slags domare. Tillsammans fick de åtta barn. Birgitta och Ulf reste
också på pilgrimsfärder – alltså besökte heliga platser – först till
Nidaros, det vill säga Trondheim, och senare till Santiago de
Compostela i Spanien.
Redan som ung såg Birgitta syner, bland annat av jungfru Maria, och
på vägen hem från Santiago, 1341 eller 1342, hade hon faktiskt en
syn, eller uppenbarelse, där hon såg just det här huset i Rom som
den plats där hon skulle dö.
Uppenbarelserna blev allt fler. De skrevs ner och samlades av
hennes biktfäder och kom att bevaras i åtta böcker plus ytterligare
några mindre skrifter. Bland dessa uppenbarelser finns en
klosterregel – Birgitta kom alltså att grunda en ny klosterorden för
både nunnor och munkar – eller systrar och bröder som vi brukar
säga. I ett kloster skulle finnas en avdelning med 60 systrar –
birgittinsystrar – och en avdelning med 25 bröder. Det första
birgittinklostret grundades i Vadstena och invigdes 1384.
Efter att Birgitta blivit änka reste hon till Rom 1349. Där kom hon
alltså sedan att bo resten av sitt liv, i över 20 år. Från 1354 bodde
hon i det hus det ska handla om idag.
Jim: Hur kommer det sig att man blir intresserad av ett specifikt
hus?
Sara: Ja, du, jag firar faktiskt 25 år i år med det här huset! 1997
skulle jag skriva min D-uppsats i latin. Min handledare gav mig som
uppgift att göra en utgåva av två brev skrivna i Birgittahuset år 1510
och 1513. Uppsatsen fick heta ”Rapporter och råd från Rom”. Vi
kommer komma in på just de här breven senare, och framför allt på
den person som skrev dem – Peder Månsson. Under mitt yrkesliv har
jag gång på gång återkommit till just Peder och till Birgittahuset. Man
kan nog säga att Peder och huset gjorde att jag började
forskarutbildningen i latin och disputerade 2003.
Jim: Ditt yrkesliv, säger du. Vad är det egentligen du gör på
Riksarkivet?
Sara: Jag jobbar på sektionen Medeltida källutgivning och med
utgivningen av våra medeltidsbrev i bokserien Svenskt
Diplomatarium. När vi pratar om brev handlar det oftast om juridiska
dokument: vem som har sålt jord till vem till exempel. Jag har också
ansvar för vårt digitala register över de svenska medeltidsbreven,
SDHK – Svenskt Diplomatariums huvudkartotek, som innehåller
uppgifter om nästan 45 000 brev. I och med det får jag dagligen
arbeta med hela medeltidsmaterialet: originalbrev på pergament och
papper, avskrifter från både medeltid och senare tider, dokument
ända från 1100- och 1200-tal till 1500-tal, på både latin och
fornsvenska, med sådant som förvaras i Riksarkivet, men också på
andra bibliotek och arkiv: Kungliga biblioteket, Uppsala
universitetsbibliotek, Linköpings stiftsbibliotek, Vatikanarkivet i Rom
och så vidare.
Jim: Men det är på Riksarkivet som ditt material som handlar om
Birgittahuset finns?
Sara: Nja, det mesta finns på Riksarkivet i Stockholm, men faktiskt
på alla de ställen jag just nämnde. Hittills har jag identifierat ungefär
180 brev och dokument som rör huset under den tid som Vadstena
kloster ägde och styrde det, det vill säga från omkring 1380 till 1535.
Det mesta av det är outgivet, alltså det finns inte transkriberat eller
tryckt.
Jim: Nu blir jag väldigt imponerad. Det är inte ett litet material du
plöjt igenom. Vilket arbete och vad spännande! Men du, huset finns
kvar och det går att besöka det. Vet man hur huset såg ut under
medeltiden?
Sara: Husets adress idag är Piazza Farnese. Det ligger nära floden
Tibern och Ponte Sisto och inte långt från Piazza Navona.
Det som idag är framsidan av huset ut mot Piazza Farnese vetter åt
öster. Där fanns en smal gränd innan Piazza Farnese kom till under
andra halvan av 1500-talet. Troligen vette framsidan på medeltiden i
stället åt söder och Via Regula – senare Via di Monserrato – ner mot
Tibern. Norra sidan vette mot Campo de’ Fiori, som senare
bebyggdes och blev mindre.
Det engelska gästhuset eller hospitalet som nämns som granne i
dokumenten från sent 1300-tal finns också kvar västerut och kallas
idag the English College.
Jim: Men det här huset blev sen alltså föremål för intriger,
arvstvister och brutna kontrakt eller hur?
Sara: Ja, gång på gång i breven anar man bråk och strider kring
huset. Den här beskrivningen av huset, att det hade fem kolonner,
torn och trädgård, till exempel, finns i ett rättsfall, en arvstvist från
1395.
[Musik: Ensemble Gemma - Responsorium Solem justicie]
Jim: Den här arvstvisten, vad var bakgrunden till den?
Sara: Jo, anledningen till att Birgitta kunde flytta in här 1354 var att
det var en väninna till henne som ägde huset. Hon hette Francesca
Papazura, och hon hade bland annat följt med Birgitta på några av
hennes resor. När man sedan från 1379 och under 1380-talet höll på
med att göra Birgitta till helgon – en kanonisationsprocess – var
Francesca en av dem som vittnade om Birgittas helighet och hennes
underverk. I sitt vittnesmål säger hon då att hon gjort en donation och
gett huset till Birgitta.
Men troligen fanns inga juridiskt bindande dokument på den här
donationen, och särskilt inget som säger att det nygrundade klostret i
Vadstena hade rätt till det. Första gången – så vitt jag har hittat –
som Vadstena kloster verkar omtala huset som sitt ansvar är i ett
brev från 1381. Då meddelar klostret att man tänker skicka ett ombud
med fullmakt att, bland annat, ”ordna med Francesca de Papazuras
hus”. Jag gissar att detta ”ordnandet” handlar om att få till en officiell,
juridiskt bindande donation. År 1382 skickades klostrets manlige
ledare, generalkonfessorn Magnus Petri, till Rom, och den 8 januari
1383 överlämnades huset formellt till honom som klostrets ombud.
Jim: Jaha men då borde ju allt ha varit frid och fröjd?
Sara: Det kan man tycka. Men Francesca dog 1385 eller senast
1386. Trots den formella donationen av huset till Vadstena kloster
drog några släktingar till henne – eller hennes man egentligen - en
rövare och gjorde anspråk på egendomen. Man kanske tänkte att
några svenskar uppe i norr inte borde vara något problem. Men
Vadstena tänkte inte gå miste om huset och det blev en ägorättslig
tvist i domstol som höll på mellan den 15 februari och 14 april 1395.
Handlingarna härifrån finns bevarade i avskrift i en handskrift från
Vadstena kloster i Uppsala universitetsbibliotek.
Jim: Bra! Avskrifter underlättar ju när man skall tolka gamla
dokument. Men hur gick det?
Sara: Ibland är avskrifter bra, men ofta inte… Det här är en avskrift
med många brister och förvirrande fel… hela texten är delvis ganska
svårbegriplig, och det är svårt att förstå alla vändningar i den. Men
det framgår i alla fall att kärandesidan företräddes av en Jordanus
och hans två bröder. De var ättlingar – lite oklart hur – till en Sophia,
som var änka efter Jacobus Papazuri, vars son var Francescas
make. Jordanus och hans bröder försökte bevisa att Sophia hade fått
egendomen i morgongåva, och de krävde hälften av Francescas
donation.
Jim: Vänta, vänta nu… Tre bröder som säger sig vara släkt med en
gammal änka (Sophia), vars nu döde man (Jacobus Papazuri) hade
gett änkan den här fastigheten i bröllopspresent när de gifte sig…
Men hennes man Jacobus hade en son från sitt tidigare äktenskap
och den sonen gifte sig med Francesca och då förvärvade alltså de
två fastigheten. Och sen…. på sin ålders höst så donerar Francesca
huset till Birgitta och hennes klosterorden?
Vilken härlig soppa!
Sara: Ja, visst är det snårigt?! Svarandesidan – klostret alltså –
företräddes i alla fall av vadstenabrodern Magnus Petri, samma
person som varit närvarande när den officiella donationen gjordes 12
år tidigare. Han hade ju donationsbrevet att stödja sig på, och till sist
avkunnades domen till Vadstena klosters förmån.
Jim: Va bra för Vadstena kloster…
Sara: Ja, i klostret kunde man pusta ut litegrann.
Efter att klostrets äganderätt fastställts 1395 är det ganska tyst om
Birgittahuset i källorna ett tag. Några glimtar ges 1399 och 1403.
Brev utfärdade i huset nämner klostrets ombud och representant i
kurian, alltså det påvliga hovet. Möjligen ansvarade den personen
även för huset.
Jim: En lite dum fråga kanske, men vad var det som var så speciellt
med det här huset? Hur kunde det bli så omstritt?
Sara: Det är en bra fråga! Vem vill inte ha ett palats med fem
kolonner i Rom?
Delvis tror jag att huset var en viktig symbol för Vadstena – det hus
där grundaren Birgitta levt och dött, och även hennes dotter Katarina,
som blev ett slags allra första abbedissa i klostret, hade bott.
Sedan, 1391, kanoniserades ju Birgitta och blev Sveriges första
helgon. Då blev hon nog viktigare även för riket och kyrkan i Sverige.
Första bevarade brevet som tyder på att huset var betydelsefullt för
andra än Vadstena kloster är daterat 1406. Ärkebiskopen bestämde i
februari detta år att alla socknar i Sverige skulle bidra med en
summa för Birgittahusets underhåll. Enligt uppgift behövde man
bland annat åtgärda vattenläckor.
Jim: Okej… det låter inte så trevligt.
Sara: I det här brevet uttrycks också ett syfte för huset: att ta emot
alla pilgrimer, särskilt fattiga, som kom till Rom från Sverige. Kyrkan i
Sverige ansåg alltså att Vadstena klosters egendom i Rom var en
tillgång värd att hjälpa till att bevara.
Jim: Det fungerade alltså som ett gästhus för pilgrimer från Norden?
Sara: Ja, åtminstone delvis. Ett ställe där man kunde bo några
nätter och få lite mat medan man gjorde vad man skulle i Rom.
Jim: Det här med pilgrimsfärder. Vad var det egentliga syftet med
dem? Hur kunde det gå till?
Sara: En pilgrimsfärd eller pilgrimsvandring var ett självklart inslag i
det medeltida fromhetslivet, en form av andakt. Ordet pilgrim kommer
av latinets ”peregrinor”, som egentligen betyder ”att vara på
främmande plats”, ”att resa runt”. Latinets ”peregrinus”, betyder i
grunden ”främling”, ”utländsk”.
Längre pilgrimsresor gjordes ofta i grupp. Det var ju säkrare att vara
många tillsammans på vägen än att resa ensam. Målet var heliga
platser, ofta heliga personers gravar, som till exempel apostlarnas
gravar. Men det kunde också vara platser där något under skett.
Ibland kunde en person som syndat få i uppdrag av sin biktfar att
göra en pilgrimsresa, som botgöring.
Jim: Men nu var Birgittahuset nedslitet och behövde renoveras?
Sara: Ja, förutom återkommande tvister och bråk är också behov av
renovering ett återkommande ämne i breven som rör Birgittahuset.
Ytterligare brev om att samla in bidrag till huset utfärdades 1409 och
1412. Vid det laget sägs huset ha varit fallfärdigt och saknat sängar,
linne och annan utrustning som tydligen tidigare hade funnits i
överflöd. Inte heller kunde man längre försörja husets ”beskyddare
och styresman”. Den formuleringen ger intrycket av att det redan nu
fanns en särskilt utsedd person som tog hand om huset.
Jim: Någon slags vaktmästare kanske?
Sara: Nja, snarare ”föreståndare”, som såg till att anställa eller
betala en vaktmästare i så fall. En person som skötte ekonomin och
tog hand om de gäster som kom. Men föreståndaren fick också med
tiden, från 1420- och 1430-talet, fler och finare uppgifter än att vara
en värdshusvärd.
[Musik: Ensemble Gemma - Responsorium Solem justicie]
Sara: Vid det här laget – alltså 1420-30-talet – har källorna blivit fler
och man anar att huset nu ansågs som strategiskt viktigt. Bland
annat utsattes Vadstena kloster för påtryckningar när det gällde att
utse en föreståndare, både av svenska biskopar och av tjänstemän i
Rom. Det verkar som att fler och fler ville få inflytande över huset.
En viktig anledning till husets ökade betydelse är förstås staden
Roms ökade betydelse: påven hade – åtminstone på pappret –
äntligen återvänt till Rom från Avignon.
Jim: Mmm… Långt efter ”Heliga Birgittas” död förstås.
Sara: Ja, som hon kämpade för det! Hon tyckte verkligen att påvens
plats var i Rom.
Hur som helst: nu såg Vadstena kloster ett behov av stadgar för sitt
gästhus i Rom, och de utfärdades 1431. Där fastslås bland annat att
två klosterbröder ska utses av klostret att ta hand om huset och
samtidigt vara hela Birgittinordens ombud i Rom.
Jim: Det är många olika begrepp. Du nämner Birgittinorden…
Utveckla det litegrann.
Sara: Birgittinorden är ju alltså den klosterorden som Birgitta
grundande och där det första klostret blev det i Vadstena. Orden
spred sig, och det grundades fler kloster: i Paradiso i Florens, i
Maribo i Danmark, i Syon i England, i Tallinn i Estland, på flera
platser i Tyskland och också Nådendal i Finland.
Nunnorna, eller systrarna inom ordern, fick inte gå utanför
klostermurarna. De var i klausur, som man säger. Men bröderna var
friare och kunde resa. Och det gjorde de, bland annat till Rom. Alla
birgittinbröder – det vill säga inte bara bröder från Vadstena och
Sverige – skulle anmäla sig i huset när de kom till staden. Och de
hade rätt att få mat och husrum där.
Men det var alltså inte bara birgittinbröder som man skulle ta emot i
huset, utan även pilgrimer från Sverige. Enligt stadgarna skulle man
erbjuda dem vin och bröd i tre dagar, rum eller sängplats i en vecka.
Det står också att rika pilgrimer skulle betala för maten.
Jim: Låter som ett väldigt sympatiskt system… Men det här att
föreståndaren blev mer än en värdshusvärd?
Sara: Ja, precis. Det var ju många pilgrimer som reste till Rom, och
det fanns ett system för att ta emot dem också. På 1420-talet fanns
ett antal präster utplacerade, stationerade, i de större kyrkorna i Rom
för att kunna ta emot deras bikt och ge dem absolution, syndaförlåtelse – på pilgrimernas eget modersmål.
Jim: Okej…
Sara: Ja, de kallades ”mindrepenitentiarier” - penitens har ju med
botgöring att göra. Det fanns 12 sådana här mindrepenitentiarier, för
12 olika språk eller språkgrupper kan man säga. En av dem skulle
vara skandinavisk och kunna ta hand om pilgrimer från de nordiska
länderna. År 1425 blev en dansk präst den sista skandinaviska
mindrepenitentiarien, som förstod och talade de nordiska
pilgrimernas språk.
Tio år senare, i oktober 1435 bestämde påven att antalet
mindrepenitentiarier skulle minskas från 12 till 11 – han uteslöt
platsen för Norden. Men – de nordiska pilgrimerna lämnades inte
utan hjälp. Ett halvår innan påven fattade sitt beslut, beviljade han en
supplik – en böneskrift – av Birger Gunnarsson, föreståndare för
Birgittahuset. Han och hans efterföljande föreståndare för huset fick
nu rätt att höra bikt och ge absolution åt nordiska pilgrimer – det vill
säga samma rättigheter som mindrepenitentiarierna.
Eftersom Birgittahusets föreståndare hädanefter kunde fylla en
skandinavisk mindrepenitentiaries funktion kunde antalet reduceras
till 11.
Jag menar att de få raderna i denna beviljade supplik visar på hur
viktigt Birgittahuset hade kommit att bli och hur det fungerade lite
som ett konsulat eller ambassad. Ja, lite som en turistbyrå kanske.
Jim: Jaha…
Sara: Föreståndarna kom genom åren att tjänstgöra som tolkar och
förmedlare mellan besökare från Norden och den påvliga kurian. De
kunde visa folk till rätta, tala om till vem eller vart de skulle vända sig
för att på bästa sätt ordna sina ärenden. Kanske ledde det här också
till att gästhuset fick fler besökare och fler som kunde betala för sig –
ett bra sätt att stärka ekonomin.
Efter Birger Gunnarsson följde endast två föreståndare under hela
återstoden av 1400-talet. Det var Erik Vastesson från år 1445 till
1465 och sen Peter Henriksson från år 1465 till 1505. Ja, jag skulle
kunna prata en timme om Erik Vastessons tid, inte minst om hans
bittra fiendskap med danske kung Kristian.
Jim: Oj, vad spännande!
Sara: Javisst, men det får kanske bli en annan gång… Fast en kul
sak med just Erik Vastesson är att det vid hans död 1465
upprättades en inventarieförteckning för huset. Där får man veta hur
många sängar och bolster det fanns, diverse redskap, böcker, kläder
och kärl för gudstjänsterna och så vidare…
Jim: Mhm… Så huset var inte längre på fallrepet, och allt var
lugnare?
Sara: Ja, åtminstone år 1465… Men 50 år senare brakade allt löst
igen. Då har vi nått fram till Peder Månssons brev som jag nämnde i
början. De beskriver oerhört levande den sista stora och utdragna
kamp om rättigheter som Vadstena kloster fick utkämpa. Jag kallar
det för Broder Bartholds intriger eller striden om Birgittahuset.
[Musik: Ensemble Gemma - Responsorium Solem justicie]
Sara: Föreståndaren Peter Henriksson dog på sin post under året
1505. Påven Julius II passade då på att tillsätta en av sina män som
föreståndare för Birgittahuset. I Vadstena kloster var de förstås inte
glada över påvens tilltag och man skickade två representanter för att
undersöka saken. Men den ena av dessa klosterbröder som var av
tysk härkomst, Bartoldus, såg till att själv ta styret över huset. I
Vadstena var de inte nöjda med detta, och 1507 utsågs prästbrodern
Peder Månsson till föreståndare. Det är nog från hans tid vi har mest
information kring huset, framför allt tack vare de ofta mycket
personliga brev han skrev hem till Vadstena kloster.
Jim: Så då blev det en konflikt mellan den här Barthold och Peder
Månsson?
Sara: Ja, precis. I augusti 1508 lämnade Peder Månsson Vadstena.
Efter tre månaders resa kom han fram till Rom den 8 november.
I ett brev skrivet en månad senare, den 7 december 1508, beskriver
han resan genom Europa och hans besök vid flera Birgittinkloster:
Maribo i Danmark , Marienwohlde vid Lübeck, Maria Mai i närheten
av Augsburg i Bayern, och Paradiso i Florens.
Peder Månsson fick uppenbarligen fullt upp sedan, för det är först ett
och ett halvt år senare, i april 1510, som han skriver till Vadstena
kloster och berättar om allt som hände under den första tiden i Rom.
Jim: Ja, det här med tidsperspektiv har ju ändrats lite från
Medeltiden till idag…
Sara: Ja, och nu vidtog nämligen en tid av bråk och stridigheter
kring det här eftertraktade huset. Broder Barthold avsattes. Men till
klostrets och Peders förskräckelse tänkte Barthold varken lämna
Birgittahuset eller Rom.
Barthold hade dragit på sig skulder, och även Peder pressades för
att de skulle betalas av huset. Man kom överens om att Barthold
skulle få stanna och, som han säger, ”behålla styret som en av oss”.
Peder Månsson skriver – och han skriver på latin, så jag översätter:
”När vi fick växelbrevet med de 100 rhenska gyllen som satts in i
Stockholm, tog vi ut 68 ½ kammardukater i guld från Fuggers bank.
Och eftersom så mycket gott hade sagts oss om Barthold av flera
olika trovärdiga personer … överlämnade vi hela summan till honom.
Men Peder skriver vidare: ”Slutligen spydde han ut det gift som han
länge hållit dolt och sa att påven gett honom föreståndarskapet på
livstid”.
Jim: ”Han spydde ut sitt gift”. Vilka vassa kommentarer…
Sara: Ja, det är det ju verkligen…
Detta blev ju ett ordentligt bakslag, och inte nog med det; strax därpå
insjuknade Peder dessutom i feber. Trots att han nog borde ha vetat
bättre, överlämnade han guld och ringar till Barthold att vakta. Detta
var värdesaker avsedda att använda för kanonisationen av Katarina.
Katarina var heliga Birgittas dotter, och ända sedan 1460-talet hade
man i Vadstena försökt få till en helgonförklaring – en kanonisation –
av henne. I det sammanhanget var Birgittahuset lite av ett nav. Det
var kostsamt att få till en helgonförklaring, så minsta guldring var av
betydelse. När Peder tillfrisknat vägrade förstås Barthold att
återlämna värdesakerna.
Jim: Vilken skurk han var den där Barthold! En sån där man ibland
kan se på film.
Sara: Ja precis. Bartholds fortsatte med sina intriger. På hösten
1509 råkade Peder göra en upptäckt i påvekurians register, med
avskrifter av inkommande och utgående brev. Här såg nu Peder att
broder Barthold ansökt om att få ta över Birgittahuset. Peder
konfronterade honom och Barthold lovade att inte göra om det –
under sådana eder och besvärjelser att ”håret reste sig på mitt huvud
av att höra dem”, som Peder skriver.
Jim: Men Barthold var väl förstås ingen man kunde lita på?
Sara: Nej, nej. Barthold svor falskt för att vinna tid. När Peder än en
gång hittade brev från Barthold i registren bad han till sist om hjälp.
Han lyckades övertyga en tjänsteman i kurian, Latinus de Massa, att
ordna en fullmakt rörande huset.
Men i stället för ett lugnt överlämnande av föreståndarskapet i huset
blev det bråk. Barthold gick så långt att han kallade in fyra
beväpnade soldater som kastade ut Latinus.
Jim: Oj!
Sara: Javisst, och det var mycket åskådare samlades i tumultet,
och Peder skriver:
”Då jag stod där ensam mitt ibland så många började jag undra vad
jag skulle göra för att de inte skulle kasta sig över mig med
knytnävarna.”
Han fortsätter: ”Jag gick iväg till San Lorenzo för att be i väntan på att
folkmassan skulle skingra sig. Och det skedde först ”då vin
serverades till alla som stod där.”
Jim: Jaha, lite vin fick ner pulsen på dem…
Sara: Ja, haha! Precis. På kvällen vågade sig Peder tillbaka till
huset. Men Barthold vägrade släppa in honom, och sa i stället åt
honom att skriva ner vad han hade för ägodelar i sitt rum. ”Men jag
hade inget där”, skriver Peder, ”förutom mitt breviarium, som jag bad
att få för att kunna läsa tidegärden”.
Barthold gick med på detta och kastade ut boken genom ett fönster
åt honom. Men sedan fick Peder ge sig av och han skriver:
”Jag vandrade ängsligt runt i gränderna, och visste inte hur jag utan
pengar skulle bära mig åt för att få mat och husrum.”
Av en slump steg han in på ett värdshus där han stötte ihop med en
svensk präst, en kanik från Strängnäs, Lars Andersson (eller
Laurentius Andree på latin). Med hjälp av honom kunde Peder
stanna där i fem veckor.
Jim: Det är både målande och väldigt spännande skildringar.
Sara: Ja, visst är det… Barthold var alltså fortfarande kvar i huset,
och Peder, som tänkte på Birgittinordens, Vadstena klosters och
Birgittahusets rykte, gick med på att stanna tillsammans med
Barthold, tills man hade rapporterat till Vadstena och fått råd därifrån.
Jim: Hur gick det då?
Sara: Något svar från klostret finns tyvärr inte bevarat. Men från
1511 finns ett brev bevarat från en annan svensk, Johannes Magni
från Skänninge. Han skriver att han hade hjälpt Peder att få ett lån
för att använda i en process mot Barthold.
I slutet av 1511 nåddes till sist en uppgörelse – mot en rejäl årlig
summa pengar gick Barthold med på att lämna huset och Rom.
Jim: Där fick han! Hehe!
Sara: Men problemen slutade inte här för Peder. Johannes Magni av
Skänninge, som hade hjälpt till med ett lån, gjorde nu själv anspråk
på huset och skrev till klostret för att erbjuda sig själv som
föreståndare. Medan klostrets svar inväntades fortsatte Johannes att
bo i huset, men betalade i alla fall för sitt uppehälle veckovis.
I ett brev ifrån Peder från juni år 1513, kan man läsa om just det här:
”Huruvida han med tiden tänker fortsätta den tvist som påbörjats
angående gästhuset, vet jag ingenting om. Men jag ska hålla uppsikt
över det”.
Jim: Ojojoj. Så nu blev det tvister igen då?
Sara: Nej, den här tvisten verkar aldrig ha återupptagits, och efter
flera år av bråk var nu Peder till sist i ensam och ohotad besittning av
huset. Därefter kunde han i lite mer lugn och ro ägna sig åt studier
och författande innan han kallades hem till Sverige år 1524 och blev
biskop i Västerås.
Ja, med de här nedslagen i 1300-, 1400- och 1500-tal som vi gjort
idag hoppas jag ha gett en liten inblick i hur viktigt Birgittahuset var,
inte bara för Vadstena kloster och birgittinerna, utan också för andra
som reste till Rom från de nordiska länderna.
Jim: Sara, vilken intressant och spännande berättelse! Man blir ju
riktigt sugen på att resa till Rom och besöka det här huset. Men det
verkar finnas en risk att bli lite besatt av det?
Sara: Ja, man kan bli lite besatt av det. Som sagt har jag ända
sedan 90-talet själv i min forskning återkommit till huset gång på
gång – det verkar som det besitter en alldeles särskild
dragningskraft. Det konstaterade förresten Peder Månsson själv i ett
brev, så jag kan väl få avsluta med att citera honom:
Thetta hwsit ær swa / ath hwilken thet faar han slæpper thet
nødhoger
som betyder: Med det här huset är det så, att den som får det, han
släpper det ovilligt.
Jim: Sara! Nu måste Jag bara få tacka dig för ett jätteintressant
poddavsnitt!
Sara: Tack själv! Det är alltid roligt att få berätta om sin forskning.
Med medeltidsbreven är det ju också så att man får leta efter
ledtrådar och små glimtar här och där, i olika arkiv och bibliotek, i
material från olika tider och skrivet på olika språk. Och huset släpper
man som sagt ogärna… Jo, förresten! Jag glömde att säga att om ni
är intresserade så kan ni gå ut på Riksarkivets söktjänst. Registret
över medeltidsbreven, SDHK, finns som specialsök på:
https://sok.riksarkivet.se/sdhk.
Jim: Strålande! Tack än en gång Sara Risberg!
Sara: Tack!
Jim: Och du är så välkommen åter igen. Tack alla som lyssnar och
fortsätt att följa oss, det kommer snart mer intressanta poddar!
Nu säger jag bara: Klart slut från arkivstudion i Östersund.
[Musik: Ensemble Gemma - Responsorium Solem justicie]