Arkivpodden – Äventyraren Olof emigrerar 1857

Olof Liljegren var en av de första svenskarna att emigrera till Amerika. Till skillnad från andra emigranter till Nordamerika under samma tid reste inte Olof för att han kände sig tvingad att göra det, utan snarare för att söka äventyret i det nya landet. Breven hem till fadern i Jämtland berättar om resan dit och om livet i det nya landet.

Avsnitt 20 – 28 januari 2022

Första delen av tre i miniserien Olofs dröm om Amerika.

Olof Liljegrens röst: Kalle Retzell.

Musik: Miles Away - Stefan Kartenberg

Lyssna på avsnittet (öppnas i soundcloud)

Transkribering av avsnittet

En fanfarlik trumpetmelodi spelas - Miles Away - Stefan Kartenberg
Anslag
Olof Liljegren brev 6 – stycke 4 och 5. Olof Liljegrens röst spelas av Kalle
Retzell

Söndagsmorgonen den 13 de july i gryningen uppwäktes wi af smattrande
gevärs skott, någonting owanligt så tidigt på morgonen. Men jag förmodade
att det war en attack i analkande. Jag rusade ut ur mitt tent och ropade på
companiet att genast wara färdiga som också skedde. Andra companier
efterföljde samma princip.
Efter en stund hördes signalen och slutligen kom öfversten och
öfverslöjtnanten och tog comandot af regimentet. Och så fort wi war
uppställda fick wi se fienderna komma till häst som skulle wara 2500 man
stark men äfven bönder som hade bewäpnat sig.
Först gjorde de ett anfall på oss i ridande i gallop för att bräcka wår
ställning men alla som kom inom skotthåll dödade wi. Sedan började de
äfven skjuta, men wåra bössor gick längre än deras och alla wi alla är
säkra skyttar. Wåra canoner begagnades lifligt, eldbommar exploderade
midt ibland dem. Wi stog således i wår ställning till kl. 1. em. Skjutningen
mer och mindre liflig somliga gångar skarpt och emellan åt med långa
interwalls.

En fanfarlik trumpetmelodi spelas - Miles Away - Stefan Kartenberg
Introduktion
Martin Ahlström: Hej och välkommen till Arkivpodden - Dokumenten
berättar. Det här är första avsnittet i en följetong i tre delar om en av
Sveriges första emigranter till Amerika, Olov Liljegren.
Jag heter Martin Ahlström och jag sitter i Riksarkivets poddstudio i
Östersund tillsammans med Jim Hedlund också från Östersund.
Hej Jim!
Jim Hedlund: -Hej!
Martin: Det var en dramatisk inledning vi fick höra! Med mycket skjutande,
kulor och krut. Vem är det som citeras där i inlendingen?
Jim: Jo, det var en av Sveriges första emigranter - Olof Liljegren. År 1857,
när Olof var 28 år emigrerade han till Amerika. Därifrån brevväxlade han
flitigt med sin far Jonas Nilsson, som var kvar hemma i byn Boggsjö i
Jämtland.
Olof föddes den 4 oktober 1829 i byn Boggsjö, Sundsjö socken i
Jämtland. Han var den äldste sonen i en familj på tio barn. Hans mor var
Christina Olofsdotter och Fadern hette Jonas Nilsson, som bonde och
gästgivare.
Martin: Hur många brev skrev han hem till sin far? Och hur många finns
sparade?
Jim: Vi vet egentligen inte hur många brev han skrev. Däremot finns 18
stycken brev sparade här på Riksarkivet i Östersund ett arkiv efter fadern
Jonas. Ett av de här brevet kommer från en familj som heter Edblad. Hur
det har kommit hit vet vi faktiskt inte.
Olof Liljegren fick vara med om många spännande upplevelser i Amerika
eller man kan ju faktiskt säga ”Vilda western”. Del den stora konflikten
mellan ursprungsbefolkningen och de vita kolonisatörerna, men det som
dominerar i brevsamlingen är Olofs deltagande i den kontinentens största
konflikt – det amerikanska inbördeskriget.
Martin: Och det var alltså det vi hörde ifrån i inledningen…
Jim: Ja, och som ni hörde så blir Olof Liljegrens brev ibland som
direktreportage, rakt, ocensurerat och ibland givetvis lite vinklat, men
mycket intressant.
Martin: Vad kommer vi att få höra mest om i det här första avsnittet av
följetongen?
Jim: Nu kommer vi att lära känna de människorna som Olof hade i sin
omgivning helt i starten, hur han upplevde det nya landet och lite om själva
båtresan över som inte var utan dramatik.
En fanfarlik trumpetmelodi spelas - Miles Away - Stefan Kartenberg.
Hädanefter kallad endast ”musik”
Jim: Det är inte lätt att veta vad som drev Olof till att lämna gården i
Boggsjö. Att ensam göra den långa resan till Amerika och sen försöka
etablera sig i ett land med helt nya utmaningar.
Martin: Och definitivt fler faror…
Jim: Ja, det också… En sak är klar; det var inte svälten som drev Olof…
han kom från ett välbärgat hem med bra ekonomi och stora ägor.
Här kommer i alla fall det som vi tror är det första brevet hem. När det här
brevet skrevs hade han varit där en vinter och en vår. Brevet bör därför
vara skrivet under försommaren 1858:
Brev 1: brevets första två stycken
Min käre Fader
Efter som jag har så tunt paper vill jag försöka att skrifva det jag kommer
ihåg och det som förtjänar att nämnas. Men innan jag börjar vill jag äfven
förbehålla mig en del. Såsom min edjucation eller kunskaper är så dåliga,
så will jag ej att ni skall wisa mina bref så att jag skall slippa skämmas för
min dåliga uppfostran. När ni har läsit dem kan ni berätta det egentligaste
innehållet. Och wisa dem ej till någon lärd, ty det finns flera fel än ni tror.
Och i händelsewis jag skulle komma hem, skulle jag wara till spektakel för
detsamma. Och då får även ni stå i skamrummet på grund av mig.
Jag har nu tillbringat en winter i denna wärld. Den har warit milt för jämnan.
Litet snö, men ohjälpligt körföre för både vagn och släde.
I slutet av feb. såg det ut som det skulle blifva sommar och så fortsatte hela
march.
Men april blevf däremot så mycket kallare. Kall blåst och snö och
vårsådden börjades ej förrän den 10 maj och den håller fortfarande på nu
när detta brev skrifves.
Wäderleken är som jag för har skrifvit, hastig med omwäxling i tempraturen.
Ena dagen warmt och den andra kallt. Det kommer af att landet är så platt.
Här är ej berg och stora skogar som hemma. Här finns alla slag men ej så
jämt omväxlande som hemma.
Landet öfver hufvud tagit ligger jämt och det kan jag bewisa med
strömmarna eller åar såsom Missisippiån som är 4 100 eng. mil lång men
har endast högst två obetydliga fall, twå till antalet.
Brev 1: 4:e stycket
Amerika är full af ormar och muskiter (myggor), alldeles enormt oskapligt.
Vart man än går i skogslandet eller på slätterna så finns de öfverallt. Mitt på
ljusa dagen är det som moln av muskiter. Ja, man kan knappast se dagens
ljus för alla myggor när man är skogslandet.
Man blir tvungna att sätta flor för ögonen ner man skall gå i skogen.
Jim: I början så handlar Olof Liljegrens brev mycket om geografin och
klimatet, men det blev allt eftersom skildringar om människor och
upplevelser.
Martin: Ja, geografi och klimat är ju viktiga saker för bönder och Sverige
var ju då ett bondesamhälle. Men något som jag fäste mig vid är att han
benämnde floden Mississippi för en å….
Brev 1: 3:e stycket
För öfvrigt är ån farbar för ångbåtar helt och hållen, och sen är det 4 eng
mil öfver till wattnet riner åt motsatt håll eller i norr, och denna å är efven
farbar för ångbåtar. Det är nu på förslag att gräfva de fyra eng. milen der
emellan. Sedan kan de fara rätt igenom hela America med ångbåtar och
fara mot strömmen half wägs och andra half undan strömmen. Således är
Amerika beskaffad. Och omätliga haf på alla sidor så är det ej underligt om
winden än skarp och klimatet omwexlande.
Jim: Det var som sagt en helt ny värld som Olof Liljegren kom till. Men han
var inte ensam.
Martin: Nej, han var inte ensam…
Emigrationen till Amerika sägs vara den största folkvandringen i historien.
Mellan åren 1800 och 1930 utvandrade ca 60 miljoner människor från
Europa till Nordamerika. Man räknar med att ca 1,3 miljoner människor
lämnade vårt land. Vid sekelskiftet(1900) bodde var femte svensk i
Amerika.
Det måste ha varit mycket att ta in som emigrant från Sverige år 1858.
Jim: Ja, absolut. Dels är ju kontinenten enormt stor. Sen var det alla dessa
människor med olika nationaliteter. Och så möttes han av helt nya politiska
förhållanden.
Och det här med politiken - gång på gång hänvisar Olof på skillnaden
mellan USA:s nyare och liberala idéer mot det gamla svenska
ståndssamhället.

Brev 2: stycke 1
Min kära Fader
Jag är skyldig eder mycken tacksägelse för de tvänne brefvenne som jag
har erhollit sedan sist jag skref. Jag är glad att höra ni har hellsan och mår
bra efter omständigheterna. Det förra brefvet blef jag något utväntade på,
emedan det har warit fem månader på wägen. Det andra kom owäntandes
men dock kärkommit. Uti dessa brefven finner jag en hop med nyheter.
Några sorgliga.
Det att farfar blef död war ej något owäntande. Och efven så med farbror
emedan han en längre tid war sjuklig. Men det att Olof Bång er död det war
owäntat och efven mest sorgligt. Att jag ej skall få se den kära gubben
mera som jag alltid har hyst en inre känsla och kärlek för hans sagtmodiga
wänliga och alltid kärleksfulla bemötande. Men det är möjligt det går så
med flera, ty jag wet ej om jag kommer hem mera.
Jag tycker alltid det wore roligt att wara hemma, men som jag ej kan tjena
så fort så mycket pengar så är det osäkert huru det blir. Kan hända när jag
får så mycket pengar så tänker jag annorlunda.

Brev 2: stycke 4
Jag arbetar nu hos en Americanare och kommer troligtwis att Blifva her
hela sommaren. Lönen är 13 dollar i månaden. Det är ungefär hälften mot
vad jag tjänade för tre år sedan.
Men arbetaren har Sin fulla personliga frihet her. Om han ej will vara kvar
på ett arbete, hämtar man bara ut sin lön och är fri att gå vidare till något
annat arbete. Hela året eller på halfva så går han Ner han will, och bör Ej
fruckta för att Länsmannen eller kronobetjäneren skall Komma hemta
honom. Att tjena i Swerge hos giriga och onda Bönder är just detsamma
som slafveri her i America. Och det är just därfor som det åstadkommer att
här är så fullt med smålänningar. Småland som är så folkrigt men och så
fattigt….
Martin: Minnesota blev ju den delstat som drog tills sig flest svenskar.
Jim: Ja, man kan väl säga att Minnesota blev svenskarnas delstat. Och
det var ju i huvudsak familjer som kom för att söka nya landområden.
Men ibland flyttade hela släkter och grannskap tillsammans. Då kunde man
i alla fall hjälpas åt, inte minst ifall någon av dem skulle drabbas av en
olycka.
Martin: Både i från litteraturens och filmens värld så ges ofta exempel på
fattiga smålänningar som utvandrar…
Jim: Ja, de allra flesta emigranter hade sina rötter i Småland och Blekinge.
Här kommer en intressant skildring om hur Olof Liljegren uppfattade
svenskar från de sydligare delarna av Sverige:

Brev 2: stycke 2
Her fortfar att wara dåliga tider. Mycket af arbetsfolk, litet arbete, småa
löner, ont af pengar.
Brev 1: stycke 6
Föröfrigt äro her mycket fattigt folk och nöd å färde. Och ner någon lider för
stor nöd så skjuter man tillsammans, och således den ena stackaren
hjelper den andra.
Men Her finns efven bönder som har mycket bra och många fattiga från
Swerge har också kommit till det wälstånd som knappast de har ernådd i
det fattiga småland eller bläkinge.
Men från Norrland, sådana som är komna derifrån, der kan de föda sig lika
bra som her och lefva i sitt fädernesland än mera saligt och mera
beqvämligt än i en annan werld.

Brev 2: stycke 5 och 6
Om smålänningar kan jag säga en sak; De träffas, dansar, super och ibland
till och med slåss de med kniv med varandra.
Och det verkar finnas gamla motsättningar mellan smålänningar och
blekingar och skåningar. Det är ett rått och ohyfsadt folk. Förer många
oseder. Jag har ej ändå något emot dem. För jag kommer alt sams med
dem. Men jag ser skillnaden. Men på ett sätt liknar de varandra. Alla går de
i träskor och alla lever de som lössläppta djävlar.

Musik
Jim: De första två åren i USA umgicks Olof med familjer från Hälsingland.
Det är inte svårt att tänka sig att Olofs umgänge med just hälsingarna
kunde vara av frireligiös karaktär. Enligt breven så säger han att när han
träffade dem, så läste, bad och sjöng de ofta tillsammans och Olof trivdes i
deras sällskap.
Brev 2: stycke 2 och 3
Förliden winter tjente jag ej mycket. Jag war hos en swensk som heter
Pettersson från Söderhamn. En utmärkt hyglig familj. Der har jag såsom ett
hemm. Jag har ej arbetat mycket. Han har månge barn och wi har
sysselsatt oss med att läsa och stafva engelska, sjunga fyrstämt m.m. Det
bästa folk som jag har sitt sedan jag for från hemmet.
Och nu är jag hos en americanare ungefär en swensk fjärdingwäg derifrån.
Och war söndag går wi tillsammans, läser och sjunger. Och ner jag ser
honom eller hans familj är det som en liten försmak af hemmet. Eljest folket
utmärkt wänliga emot mig, både swenskar och andra och jag är
respeckterat mera än jag är wärdt.
Jim: I slutet av det första brevet ger Olof en redovisning om hur deras
gemensamma vänner som emigrerat hade det. Det var säkert välkomnade
nyheter för hans far. Ett mer spännande och kanske också oroande inslag,
är när han också berättar om urbefolkningens närvaro kring nybyggarna:
Martin: Vi vill påpeka att Liljegren, i sina brev, använder sig av ord och
benämningar på folkslag som inte riktigt är brukliga idag men vi har valt att
behålla dom eftersom det är Olofs egna ord och för att inte förvränga
originalkällorna.
Brev 1: stycke 7 och 8
Jag får efven tala om att Edblad har i wår tagit land wid Rumån, och börjat
således att en gång till att ned slå sina bopålar. Och han tycker bra om
America och är glad att han kom ifrån befallningsman Hellberg om dock
icke helskinnat. De äro i knappa omständigheter. Förliden sommar
arbetade alla hos bönder och tjente så mycket de kunde lefva. Lika så
förliden winter. Nu äro di bosatt wid en sjö der di har någorlunda tillgång på
jagt och fiske.
Wid samma sjö är Jonas Olausson bosatt. Han arbetade på sitt land hela
fjolsommarn och förliden winter. Och intill denne dag han har tett och ofta
haft besök af indianerna. Förliden winter war der en ofantlig hop och som
bygde en fästning intill hans hus. De frugtade för att andra indianer skulle
komma då det är naturligt de skulle kriga. Men Land agenten befalte dem
derifrån med hotelse om att ifall de ej war faren innom twå dagar så skulle
de skicka efter soldiers och då flydde de genast.
Nästan hela förliden winter, eller från början af ocktober och intill nu, har
Magnus Olofsson warit sjuk. Han är nu på bättringswägen. Schoolläraren
Åhlström har ingott till missionen och kommer att blifva prest. Andreas
Olofsson har fått 20 acre land af sin broder som han arbetar på och Erick
Olofsson arbetar på sitt land. Men de äro alla nöjda. Föruttom Bengt Olof.
Han tycker det är intet bra.
Yours heartly son Liljegren.

Martin: (skämtsamt) Stackars Bengt-Olof! Hehe!
Fadern, Jonas Nilsson måste efter detta brev ha fått mycket att fundera på.
Inte minst när Olof nämner urbefolkningens närvaro kring de svenska
nybyggarna.
(Musik)
Martin: Men Jim; vi vet ju att Olof Liljegren reste med båt över till Amerika
1857. Finns det någon dokumentation kring själva båtresan, vilken båt,
passagerare mm?
Jim: Absolut – fast vi har inget brev från Liljegren som handlar om själva
båtresan över havet till Amerika. Men den finns ändå ganska bra
dokumenterad. Det var ju fler som reste med samma tur; tex hela familjen
Edblad från Håsjö i Jämtland. Och från dem finns faktiskt resan
dokumenterad. Om vi kompletterar detta med några andra källor så får vi
faktiskt fram i en liten bild av resan.
Olof Liljegren använde sitt inrikespass och reste till Gävle. Väl i Gävle gick
han ombord på segelskeppet Mountineer. På passagerarlistan står det:
Passenger number 9, Jonsson, Olof, 1829-10-04, Sundsjö – Båggsjö,
Gästgivareson.
Martin: Du säger att det står Olof Jonsson i passagerarlistan?
Jim: Ja, och det är faktiskt en sak som förbryllat de som håller på med
emigrantforskning.
En del passade på att byta efternamn under själva resan. Man ville väl
kanske skilja sig från alla Jonsson, Persson och Andersson mm.
Olof Liljegren har ju faktiskt efternamnet Jonsson när han skrevs in på
Mountineers passagerarlista.
Martin: Men sen lät han alltså döpa om sig på båten?
Jim: Ja, Olof kom till Amerikas förenta stater den 3 oktober år 1857. Och
då han sen skrevs in som amerikansk medborgare hade han bytt sitt
efternamn från Jonsson till Liljegren.
Martin: Vad vet vi mer om Mountineers resa från Sverige till Amerika?
Jim: Mountineer gick ut från Gävles hamn och sedan seglade man söderut
på Östersjön för att runda Sveriges sydkust vidare mot Engelska kanalen
och sedan rätt ut över Atlanten till slutmålet Amerika. Dessa amerikabåtar
stannade till vid en del hamnar utefter sin rutt för att lasta på proviant och
vatten.
Själva färden kunde ta allt ifrån åtta veckor till fyra månader- allt beroende
på väder och vind.
Martin: Oj, ja för många var denna resa det absolut största äventyret de
någonsin skulle få uppleva. Kanske gav den mer minnen än det som kom
senare i ”Det nya landet”.
Jim: Det är svårt att föreställa sig livet ombord med trängsel, smuts och
dålig mat. Sen varierade säkert förhållandena från fartyg till fartyg. De flesta
passagerarna var troligen ovana vid havet och upplevde säkert både
sjösjuka och hemlängtan någon gång under resan.
Martin: Ja, om man sett Jan Troells film ”Utvandrarna” får man nog en
uppfattning om hur det kunde varit. Det var ju inte ovanligt att en del
passagerare dog under den ibland långa resan över havet.
Jim: Nej, absolut… om havet visade upp sin sämsta sida fanns risken att
resan blev det sista man gjorde i livet.
Men hade man bara tur med vädret så kunde båtresan t.o.m. ha angenäma
stunder, med nya kontakter och vänner. Ja, en del kunde ju faktiskt träffa
sin livspartner under resan eftersom man var så tätt inpå varandra med
begränsade utrymmen.
Martin: Vad syftar du på nu? Var det något som Liljegren var med om tror
du?
Jim: Ja, kanske…. Isac Edblads familj var ju också med på denna resa.
Och har man lite fantasi så träffades Olof och Isac Edblads dotter Carin
Maria på den här resan…. Kanske en romantisk stund på däck i
solnedgången…
Martin: Vi kanske återkommer med Olofs relation till Carin Maria senare…
Jim: Det gör vi….
Martin: För nu ska det bli dramatik!
Jim: Ja, det blir det. För Liljegrens båtresa blev riktigt strapatsfylld.
När båten väl kommit ut på Atlanten blev det helt vindstilla. Inte en krusning
på havet…
Jim pratar med dramatisk röst
I nästan två veckor hängde seglen slappa efter masterna och skeppet togs
sig knappt framåt. Men sen! Sen växlade vädret helt om och man hamnade
istället i en våldsam storm. Vågor och vind slog så hårt på skeppet att det
trasades sönder på flera ställen. Båten tog in så mycket vatten att både
besättningen och passagerarna fick hjälpas åt att ”hinka vatten” för att inte
Mountineer skulle förlisa. Lyckligtvis bedarrade stormen och man lyckades
reparera de allvarligaste skadorna och seglatsen kunde till slut gå vidare
mot Amerika.
En annan passagerare som var med på denna strapatsfyllda resa var, den
då fjortonåriga Anna Larsson som reste tillsammans med just familjen
Edblad. Hon skrev senare;
Anna Larsson, spelad av Carita Rösler
Vi var så lyckliga att vi överlevt den svåra resan. Ja, Vi bad och tackade
Gud när vi äntligen kunde gå iland helbrägdade….
Martin: Du nämnde ju familjen Edblad. De var ju också från Håsjö socken
och borde givetvis ha känt till Olof Liljegren…
Jim: Javisst, de följdes åt och Olof fortsatte att ha en bra kontakt med dem.
Han både besökte - och skrev brev till dem i Amerika. Och ett av breven
har vi faktiskt här - men det skulle verkligen vara kul att ta del av de andra,
om de nu finns kvar? Och om de gör det; bör de ju idag finnas hos ättlingar
till Isac Edblad i USA.
Martin: Om det är någon som lyssnar på det här som känner till något om
dessa brev får ni gärna höra av er!
Jim: Ja verkligen!
Musik
Martin: Under sin första tid i Minnesota så träffade Liljegren en intressant
man som levt sitt liv bland Ojibwa stammens folk.
Jim: Ja, nu ska ni få höra om ett jättespännande människoöde:
Brev 2: nionde stycket
Här är en swensk som jag beundrar. En som heter Fahlström. Han begavf
sig till sjös ner han war 10 år och kom till America ner han war 11 år
gammal. Och kom till en stad som heter Hudson Bay, den nordesta
hamnplatsen in America. Der kom han villse från folket och kom ifrån
fartyget och fartyget for ifrån honom. Där är också mycket af indians och
han gav sig att följa deras barn och kom långt in i skogen. Indianerna födde
honom med hwad di hade att äta. Men de tröttnade wid det och lämnade
honom alena många gånger hwar igenom han led förfärligt af köld och
hunger. Han var nera att swälta ihjäl, men så kom indianerna igen och tog
wara på honom och han blef således uppfödd bland dem. Han hade ej
mera att roa sig med på sitt egna språk än en bibel och han hade troligtwis
glömt språket om han ej hade haft den. Ner han kom till högre ålder giftade
han sig med en af deras qvinnor och ett så kallad squaw och med henne
har han många barn. Han har nu en 10 års tid warit bosatt och har ett bra
hemman. Han är nu nära 60 år. Han wet ej om några släktingar, men han
är född i Stockholm, talar dålig swenska men godt franska och bäst
indianska. Han har warit i lifsfara många gånger ibland indiäns. Nu går han
ut och predikar för indiäns i blandt.
Martin: Den här mannen, Fahlström, måste ju kommit till Amerika alldeles i
början av 1800-talet… vilket spännande historia! Tänk att få höra om hans
liv och äventyr från honom själv. Finns det några mera källor på honom?
Jim: Ja, vi hittade faktiskt lite mer om Jacob Fahlström (som han hette) i
Lennart Pehrssons bok : Den nya världen – Om utvandringen till Amerika…
Ifrån den kan vi nu fylla på med att Jacob Fahlström verkligen kom till
Minnesota långt före alla de andra svenskarna.
När Jacob endast var 11 år, var han ombord på ett engelskt handelsfartyg
som anlände till Hudson Bay, Kanada. Han nämns som en föräldralös
pojke från Stockholm och varför han var på detta skepp vet egentligen
ingen. På något sätt kom han ifrån besättningen då de stod vid hamnen,
han gick vilse och glömdes helt enkelt kvar på land. Efter detta blev han
adopterad av en grupp ur Ojibwa stammen.
Jacob växte upp i stammen och tog till sig både deras språk, seder och
levnadsätt. Ojibwa stammen som Jacob ingick i försörjde sig framför allt på
pälshandel och han skulle också bli väldigt framgångsrik på just
pälshandel. Jacob gifte sig senare med hövdingens dotter och de fick nio
barn.
Det är fascinerande att han förutom urbefolkningens språk även kunde tala
franska, engelska och lite svenska. Sin svenska hade han lyckats
underhålla genom en gammal bibel som han hade kvar från sin barndom.
Efter en tid vandrade han ner med sin familj till det som senare skulle bli
Minnesota. Och vid ett väckelsemöte vid Fort Snelling blev han omvänd
metodist och började sen själv att missionera och predika för människor
från Amerikas urbefolkning.
Genom Jacob Fahlströms lönsamma pälshandel hade han förvärvat flera
marker i Minnesota. Han dog år 1859, så Olof Liljegren måste ha träffat på
honom i början av sin vistelse där. Kanske träffades de båda på ett
väckelsemöte…Liljegren skriver ju att han ofta gick på träffar med sång,
bön och högläsning.
Martin: Ja, fascinerande att han ändå inte tappade svenskan helt.
Jim: Här berättar han även om konflikter mellan stammarna Ojibwa och
Sioux och de grymheter de utsatte varandra för:
Brev 2: sista stycket
Det finnes indianer som äro fransmän som har kommit öfver och gifvit sig åt
skogarna och lefver aldeles wilt. De föder sig af jakt och fiske. Sådana
kallas half-indians emedan det är många olika slag af dem.
Eftersom olika indiäns tracktar efter warsandras lif så öfvergår det i hat och
rysliga strider uppstår. Förliden sommar war det en strid wid St; Croix, vid
ån. Kippowa Indians kom i båtar ner på ån, Siuxindians låg på lur på
landbanken. Ner de kom i skotthållet så sköt de ner en hop af dem /…/
Ner de ej skjuter dem ihjäl så marterar de warandra rysligt. Hänger dem i
träden med hufudet neråt eller också tager skinnet af den lefvandes.
Yours truly Liljegren
Martin: Efter ett sådant avslut måste fadern Jonas Nilsson blivit förskräckt
över vart hans son hamnat…
Musik
Martin: Som vi nämnt tidigare så kom Olof till en helt ny värld med helt
andra förutsättningar och ett politiskt klimat än hemma i Sverige.
Jim: Ja, och i det som vi tror är nästa brev hem tar han bl.a. upp om den
politiska konflikten i Amerika. En konflikt som bara ökade mer och mer och
som senare skulle eskalera så pass mycket att det blev inbördeskrig…
Brev 2: första två meningarna
Min kära Fader
Jag är skyldig eder mycken tacksägelse för de tvänne brefvenne som jag
har erhollit sedan sist jag skref. Jag är glad att höra ni har hellsan och mår
bra efter omständigheterna.
Brev 2: sjunde stycket
Her är twå stridande partier i politiken, Democraterna och Repubblicanerna.
Democraterna kämpar af alla sina krafter för att kunna göra Minnesota och
Cansass till slafstater. Men Minnesota är nu kommen ur slafpartiets klor
och är förklarat på congressen för fri stat och intagen i Unionen.
Kansass är ännu under strid och i många stridigheter är Kansass
underkastade. Folket strider där sinsemellan. Republicanarna har med
wåld lösslept deras slafvar och strider har upstått warigenom många blifver
skjutna. Demokraterna kastar ut många pengar till folket eller köper deras
röster. Allting går genom röstning och det sker på samma dag öfver hela
America. På sådana dagar är det alltid slagsmål partierna emellan, då det
är många meningar de twistar om.
Brev 2: åttonde stycket
Guld finnes på otalig många ställen her. Men många skrifver i tidningarna
och säger att der finns guld på plats som aldrig har, eller kommer att finnas.
De ljuger aldeles enormt ändast för att narra folk till att resa så att de skall
få god förtjenst på sina jernwägar och ångbåtar.
Jim: Olof Liljegren berättar ofta och gärna om hur långt Amerika kommit
när det gällde de liberala idéerna om jämlikhet och en människas frihet.
Men han var heller inte främmande för att se det elände och de orättvisor
som ändå fanns, särskilt då det gällde slaveriet.
Martin: Ja, och just hans engagemang för slaveriets avskaffande gjorde ju
att han senare tog ett för honom ett mycket stort beslut.
Martin: Okej…. Vi har hört det första avsnittet av Drömmen om Amerika -
Om Olof Liljegrens brev hem. En poddföljetong i tre avsnitt. Följetongen är
alltså byggd på en brevsamling ur Jonas Nilsson i Boggsjö och Olof
Liljegrens Arkiv, från Riksarkivet i Östersund.
Vi som har gjort podden heter Jim Hedlund och Martin Ahlström från
Riksarkivet i Östersund, Berättarröst för Olof Liljegrens brev är Kalle Retzell
och som Anna Larsson hörde vi Carita Rösler.
Missa inte nästa avsnitt som handlar om konflikten som ledde till
inbördeskrig samt när Olof Liljegren tar värvning i Nordstaternas armé
Tack från oss!
Musik