Arkivpodden – Idas dagbok från 1905

Ida Larsson var 12 år när hon fick en dagbok i julklapp året 1904. I den skrev hon under året 1905.

Dagboken ger en unik inblick i hennes vardagsliv i Östersund – vi får följa med på tågresor, till tandläkaren, på Sveriges första Barnens dags-arrangemang, och vi får en glimt av unionsupplösningen med Norge...

Avsnitt 6 - 24 sept 2020

Mia Nilsson berättar i samtal med Martin Ahlström från Riksarkivet i Östersund.

Lyssna på avsnittet (öppnas i soundcloud)

Transkribering av Idas dagbok från 1905

Mia Nilsson läser ur dagboken:
Östersund, måndag 6/11-1905
På aftonen kom Ingrid och hämtade mig. Då gick vi ut på torget, ty klockan
sju skulle det vara Gustav Adolf-fest och faninvigning. Hela torget var
alldeles fullt av folk. Folkskolans barn kom tågande med flaggor och
kyrkklockorna ringde, allt var väldigt högtidligt. På torget hölls tal och man
sjöng: ”Hör oss Svea”, ”Vårt land”, andra sånger och sedan ”Du gamla, du
fria”. (Körsång spelas upp: Du gamla, du fria) Öfver allt hissades den rena,
svenska flaggan. Hela torget var upplyst och i alla fönster runt torget brann
flera ljus i hvarje fönster. Klockan half åtta var det slut.
(Musik)
Martin Ahlström: Ida Larsson var tolv år, när hon skrev i sin dagbok om
festen på Stortorget i Östersund. Det var under året 1905, samma år som
Sverige skakades av unionsupplösningen med Norge. Många år senare
hamnade dagboken i en låda, där den bortglömd låg i väntan på att bli
kastad. Men! Istället hamnade den hos oss här på Riksarkivet i Östersund.
Och nu kan den ge oss en unik inblick i hur det var att vara en
medelklassfamilj, eller borgarfamilj, i Östersund för drygt hundra år sedan.
(Musik)
Martin Ahlström: Hej allihopa! Välkommen till Dokumenten berättar. Med
mig idag har jag Mia Nilsson.
Mia Nilsson: Hej hej!
Martin: Idag ska vi prata om dagböcker i arkiven och vad de kan berätta
om.
Mia: Jag har med mig en väldigt speciell dagbok idag. Det var ur den vi
hörde en passage tidigare. Men den här är skriven av en ung flicka, Ida
Larsson under året 1905. Dagböcker i sig är ganska vanliga i arkiven men
den här boken är annorlunda för att det är en ung flicka som skriver. Hon är
alltså 12 år fyller 13 detta år. Och det är inte så vanligt!
Oftast är innehållet i dagböcker ganska ”gubbigt”.
Martin: Hur menar du då?
Mia: De flesta som skriver dagböcker skriver oftast om vädret och
tempraturen. Man var bonde och ville ha koll på vädret helt enkelt.
Martin: Nu har jag satt potatisen och så…
Mia: Ja litegrann så är det. De skriver oftast litegrann om vädret varje dag
och inte så mycket mer. Ett fantastiskt material för klimatforskning men inte
mer än så.
Martin: Dagboken ja, den som finns här är inte sådan…
Mia: Nej, den är ju. När man får se den blir man lite överraskad. Ida fick
den i julklapp av sin tant Emma. Den är ganska liten, smal och hög.
Martin: Den är väldigt avlång. Och guldfärgad.
Mia: Ja. Framsidan har ett Japaninspirerat mönster och en bild av en
geisha. Ytan är guldfärgad och nästan lite glittrig. Många formgivare och
konstnärer var väldigt japaninspirerade under den här tiden så det är
ganska logiskt att den ser ut som den gör och har ett sånt mönster på.
Martin: Det är lite körsbärsblomsliknande.
Mia: Ja. Öppnar man den så ser man Idas anteckningar, i fint sirlig skrivstil
skrivet med blyertspenna.
Martin: Herregud, så smått! Väldigt fin handstil. Jag tittar på ett uppslag här
och det första som slår mig är hur liten texten är.
Mia: Texten är otroligt snirlig, prydlig och tätt, tätt skriven.
Martin: Hon har verkligen skrivit på all yta som går att skriva på.
Mia: Så är det.
Martin: Det kanske säger något om dagboken också. Att det var kanske
inte något som man bara gick och köpte en ny av hur som helst. Det var
inte något som man skrev några rader i och sedan kastade. Det var en
dyrbar sak.
Mia: Nej och den är i princip fullskriven. Bara några sidor på slutet är
tomma. Den är fantastiskt fin, tycker jag.
Det som står i boken, om vad hon upplever under året, är skrivet med ett
barns perspektiv. Då blir det det vardagsnära som kommer med i boken.
Det blir inte så mycket storpolitik och krigshot som det faktiskt var i Sverige
under det här året…
Martin: Nej precis.
Mia: …utan det är vardagliga händelser ifrån livet i Östersund.
Martin: Ja, så vad gör hon?
Mia: Hon träffar otroligt många kompisar. Det är väldigt mycket vänner. Det
är till exempel också att de går på kafé, äter bakelser, dricker kaffe.
Martin: Jaha..ok? (skratt) Dom är tolv år.
Mia: Ja? Och dricker kaffe.
Martin: Det var en annan tid då kanske?
Mia: Det var det. Det fanns otroligt mycket kaffe i staden då och det fanns
litegrann att välja på också. Sen är det ju faktiskt så också att det är ganska
mycket gotta: godis. De äter godis nästan varje dag faktiskt. Hon skriver om
detta nästa varje dag. Fascinerande ändå, apropå hur vi tycker att vi
överkonsumerar socker idag och så där. Det var inte mycket bättre förr.
Martin: Nej. Det kanske inte fanns några gränser där, förutom de rent
ekonomiska då eller?
Mia: Nej, så kan det ju vara. Jag tänker också på tandborstandet. Fanns
det?
Martin: Ja? Hur var det med hennes tänder?
Mia: Hon skriver ju om att hon går till tandläkaren. Att gå dit kunde bli en
långdragen historia. Till exempel skriver hon under mars månad att hon ska
till tandläkaren och laga en tand. Tandläkaren har gjort en plomb som han
ska fylla en av hennes tänder med men han tappar den på golvet så att den
försvinner. Eftersom han inte kan hitta plomben får Ida gå hem och
återkomma en annan dag när han har tillverkat en ny.
Martin: (skämtsamt) Det är väl ingen stor grej? Att hon får gå hem med en
uppborrad tand? Haha!
Mia: Nej visst! Senare får hon i alla fall komma tillbaka och för att få tanden
lagad. Annars är det mycket om läxor som hon skriver om. Hon är mycket
utomhus och leker. Det finns ju många backar här i Östersund så under
vintertid åker de ofta spark och kälke. De åkte gärna i backarna inne i
centrum. En annan populär lek var att ”hänga efter lass”.
Martin: Hmm. Det vet jag inte vad det är…
Mia: Det gick till på det viset att man hade en spark som man åkte
snålskjuts med bakom en hästskjuts eller släde. De smög upp med och
hakade fast den i släden. Det gick framåt i en väldig fart. Det är nog inte att
rekommendera. Ibland slutade leken med förskräckelse. Hon skriver om en
kompis som gör så här och när kusken märker detta och ökar farten så att
barnet ska släppa taget. Det slutar med att vänner ramlar av sparken i en
av svängarna och blir av med sin spark som följer med ekipaget.
Martin: Åh nej! Haha! Hon blev av med sparken?
Mia: Nja, de hittade den senare men det var nog inte så roligt just då.
Flickan slog sig säkert också.
Martin: De skriver inget om att de får skäll av föräldrarna då?
Mia: Nej, jag tror inte att de vuxna kände till något om vad som hade hänt.
(Musik)
Mia: Det här är ju en priviligerad familj. Vi brukar jämföra Ida ibland med
Madicken. Idas familj hade det väldigt gott ställt. Hon var näst äldst ibland
sina syskon, av sju stycken syskon.
Per, pappan, äger fastigheten som de bor i. Han driver även en
verksamhet med flera anställda.
Martin: Vad gör de?
Mia: Han är fin-snickare och gör inredningar. Han reser runt i yrket och får
bland annat pris för det han gör. Senare byter han helt inriktning på sitt
företag och blir begravningsentreprenör.
Martin: …och börjar tillverka kistor då eller?
Mia: Ja precis. De arrangerar begravningarna, skjutsar kistan till kyrkan
och så vidare.
Idas mamma hette Christina och var hemmafru – vilket var vanligt i
sådana här medelklass- och borgarfamiljer.
Martin: Det var ju normen då.
Mia: Ja. Hon var dessutom sjuk. Svårt sjuk till och med och kommer att dö
några år efter att dagboken skrivs. Det är ju ingen som vet om det under
året 1905 men så blir det. Vi kan återkomma till det litegrann senare.
De bodde på adressen Prästgatan 12. Fastigheten finns kvar än idag och
är ett typiskt tidigt nittonhundratalshus med två våningar med lägenheter på
övervåningen där familjen bodde. Sedan hade man verksamheten, alltså
begravningsbyrån, på våningen under.
Martin: Jag har sett en illustrerad karta över Östersunds som skildrar dess
centrum under den här tiden. På den har varje hus och kvarter en egen
innegård med stall, kanske lite höns, någon odlingsyta, en brunn och en
grusrondell runt den att vända på med häst och vagn. Var det ett sådant
hus de bodde i?
Mia: Mmm… ja, hus med innegård och på den fanns också ett
likkistsmagasin. Det fanns kvar rätt så lång tid efter dem faktiskt.
(musik)
Martin: Jag är lite nyfiken på den här kvällen på torget som du beskrev
tidigare, vad var det som hände då?
Mia: Det är en kväll som Ida beskriver som väldigt högtidlig. De firar kung
Gustaf Adolfs. Han firades varje år med en Gustaf Adolf-fest på sin
födelsedag. Det var i sig inget nytt men just under det här året, 1905, firar
man lite extra i och med att det inte blev något krig mellan Sverige och
Norge i och med unionsupplösningen. Det fanns ändå under året ett hot om
att det kanske skulle bli en konflikt mellan länderna.
Om man tittar i dagboken så skriver Ida, den 27 juni, att hon och hennes
yngre syster hade stannat uppe under den natten. Hon skriver om det så
här:
Vi var uppe tills nattåget kom för att se när artilleriet skulle fara till den
norska gränsen för att vakta. Men det kom inget nattåg…
Martin: Nej och det blev inget krig mellan Sverige och Norge heller.
Mia: Nej. Sverige och Norge var i union sedan 1814 och Norge hade
succesivt börjat frigöra sig från unionen. I och med det blev det en
upprustning på båda sidor om gränsen och krigshotet låg i luften. Det hela
löstes till slut på politisk väg. Det gick att diskutera sig bort från ett krig. Året
1905 blir Norge och Sverige varsitt land.
Martin: Vi klarade oss ifrån krig!
Mia: Ja och det som var speciellt med just den här kvällen där på torget var
att den nya flaggan skulle hissas. Ida skriver om den som den rena
svenska flaggan. Tidigare hade de båda flaggorna haft en infälld liten norsk
respektive svensk flagga uppe i det vänstra hörnet. Under den här kvällen
skulle de få se den nya flaggan - så som vi är vana att se den - för första
gången. Det tyckte de var väldigt speciellt.
Unionsflaggan kallades annars lite skämtsamt för ”sillsalladen”. Det här
med att man hissade flaggan var också lite nytt. Tidigare använde man i
stort sett bara flaggor till sjöss. På land skulle man inte ha flaggor, det
hörde sjöfarten till. Men under kungen Oscar II:s tid hade man låtit resa en
flaggstång vid slottet och där skulle man hissa flaggan när kungen var
hemma. Många tyckte att det var väldigt konstigt att man gjorde så. Efter
det började man fira Svenska flaggans dag under året 1916 och sedan
dess har vi vant oss vid att hissa flagga på land. Nu har vi vissa flaggdagar
till exempel.
Martin: Ja, hur var stämningen på torget?
Mia: Jag tror att det var en lättad stämning bland de flesta som var på
torget. Kungen var väldigt deprimerad över att landet hade ”förlorat” Norge
men jag tror att befolkningen snarare var lättad över att det inte hade blivit
krig. Stämningen färgades nog av det, tror jag.
Vad skulle man kunna jämföra händelsen på torget med idag? Som en
prisutdelning under skidskytte-VM, guld-medalj till Sverige och 30 000
personer på torget kanske?
Martin: Halva stadens befolkning är ute och firar. Häftigt!
Mia: Ja, något sånt.
(musik)
Martin: Tillbaka till dagboken. Hur var det att bo i Östersund under året
1905?
Mia: Östersund var – och är fortfarande – en handels- och hantverksstad
snarare än något annat. Det grundades inte direkt några industrier här.
Järnvägen kom hit under året 1879. Innan dess var Östersund egentligen
bara en bondby.
Martin: …med bondgårdar och fält?
Mia: Ja, stora betesområden i staden. Stadstorget var fullt med stubbar,
stadsbäcken svämmade över varje år och så. Hade man varit på besök då
hade man nog inte kallat Östersund för en stad.
Martin: Stubbar på torget!? Haha!
Mia: Man hade inte hunnit ta bort dem än. Men vid året 1905 har väldigt
mycket hunnit förändras i staden. Befolkningen hade fördubblats under de
senaste 25 åren till ungefär 7000 innevånare.
Martin: Staden har hunnit bli ganska mycket större.
Mia: Ja. Korna och betesmarkerna inne i centrum är borta. Järnvägen
förändrade mycket med transporter av varor, material och människor.
Järnvägen återkommer ofta i dagboken faktiskt.
Martin: Jaha?
Mia: Man tog gärna tåget istället för häst och vagn. Familjen åker mycket
tåg.
Den 31:a maj:
Jag steg upp kl. 6 för jag, Anhild, Ingrid och Olga skulle fara till Evalund och
binda kransar. Jag tog med mig en kastrul som hörde till Lekstugan, och
många smörgåsar och kakor. Då jag kom till anhalten var ingen av dem
där, då tänkte jag gå och hämta Anhild men jag mötte henne och Olga på
vägen. Sedan gick vi på anhalten för att vänta på Ingrid. När hon kom tog vi
11-tåget till Evalund.
Martin: Anhalten? Vad är det?
Mia: Antagligen någon slags enklare perrong där man kunde stiga av och
på. Vi kanske ska säga också att Evalund är familjens sommarhus, som
ligger strax utanför Östersund. Dit åker de tåg. I sommarhuset bor familjen,
i alla fall mamma och alla barn, under sommaren. Pappan arbetar inne i
stan men kommer och hälsar på med jämna mellanrum.
Under den här tiden fanns det också ett annat underligt fenomen vad det
gällde järnvägen: man gick på spåret.
Martin: Va?
Mia: På många ställen, under den här tiden, var vägarna ganska dåliga och
då kunde man alltså köpa en gång-biljett för att få tillstånd att gå på spåret.
Det får man ju verkligen inte göra nu. Fy, fy, fy!
Martin: Hur/var visade man upp biljetten?
Mia: Det fanns banvakter längs alla järnvägsspår. De höll koll på sin
sträcka av spåret och på alla som färdades på järnvägen.
Martin: Så de var ute och patrullerade och kollade folks biljetter?
Mia: Mm… det var ju också hos honom man löste sin biljett.
Martin: Det låter, tycker jag, som någon slags reglering för att snarare hålla
folk borta från järnvägen. Alltså att man ville hindra att folk var på spåret
när tågen åkte där.
Mia: Ja, tågen åkte nog på spåren trots att det var folk uppe på dem.
Ångloken lät ju ganska mycket och gick inte så fort. Det är klart att man
säkert hann hoppa undan om man var uppe och smög på spåren utan att
ha biljett och utan att ha koll på tidtabellen.
Man skulle ha gångbiljett om man var på spåren. Ida och hennes
kompisar fick en gång banvakten efter sig och blev tvungna att springa ut i
skogen och gömma sig. Troligtvis hade de ingen biljett.
Martin: Var de uttråkade och bestämde sig för att gå på järnvägen?
Mia: Nej, de skulle gå mellan varandra.
(Musik)
Mia: Ida beskriver en till resa som hon gjort i dagboken.
Martin: Var åkte hon då?
Mia: Hon får följa med pappa faktiskt, till Stockholm. Det var inte så vanligt
att man reste så långt. Mitt i sommaren, den 11:e juli, skriver hon så här:
Idag steg vi upp half 2 på morgonen för pappa och jag skulle fara till
Sundsvall. Vi åkte droska till stationen och mamma och tant Emma följde
oss dit. Pappa sof på tåget men jag satt uppe hela tiden och tittade ut. Kl. 6
på morgonen kom vi till Ånge. Där fick vi vänta en hel timme på tåget som
skulle gå till Sundsvall. (…) När klockan var 7 steg vi på tåget och for. Det
var lång bit från Ånge till Sundsvall. Jag stod ute i kupén nästan hela
vägen. Kl. half 10 kom vi fram till Sundsvall.
Martin: Hon verkar tycka att det är spännande att åka tåg. Hehe!
Mia: Kan inte sova, ska sitta och titta ut genom fönstret hela tiden…
Martin: Sju timmar att resa mellan Östersund och Sundsvall!? Haha!
Mia: Bara det att kliva upp klockan halv två på morgonen för att åka tåg!?
Haha!
Martin: Det tar två och en halv timme att åka samma sträcka idag.
Mia: Precis… sen är de i Sundsvall under dagen. Det är oklart var de gör
där men senare på kvällen
…gick vi ner till centralen och steg på tåget. När vi kom till Ånge steg vi av
och åt kväll. Sedan steg vi på tåget och for till Stockholm. Vi hade andra
klass sofvagn och jag sof till kl 7 på morgonen. Då voro vi i Sala. Jag steg
upp och klädde mig, och när vi kom till Uppsala gick vi ut och tittade på
stan i 10 minuter. När vi kom till Stockholm regnade det.
Martin: Tio minuter i Uppsala, det är allt man behöver. Haha!
Mia: Ja, då har man sett stan. Haha! Nej, det var oschysst mot Uppsala,
förlåt!
Jag har ingen aning om vad en biljett kan ha kostat till Stockholm vid den
här tiden men det kanske någon av lyssnarna vet? Vad kostade det att åka
tåg till Stockholm ifrån Östersund under året 1905?
I Stockholm är de som två turister. De går på Nationalmuseum, Livrustkammaren, tittar på Riddarholmskyrkan och Observatoriet, hon tittar på
isbjörnar på Skansen och köper jordgubbar i Vasahallen. Hon ser både
Kung Oscar II som ska avresa till Gävle, och av en slump kommer de vid
Slottsbacken samtidigt som kronprins Gustaf Adolf och prinsessan
Margareta är ute och promenerar. Vilken upplevelse för henne!
Martin: Verkligen!
(Musik)
Martin: Ok. Tandläkarbesök, fest och firande, åka till Stockholm med tåget.
Vad står det mer om i dagboken?
Mia: Något som engagerar henne i flera dagar, händer i slutet på augusti
och det är Barnens dag:
29 augusti.
Idag var det barnens dag. Kl ½ 8 på morgonen red det en härolder på
hvarje gata och trumpetade. Och sedan var det några som voro utklädda till
zigenare som gick på gårdarna och spelade. På morgonen klädde jag och
Lilly oss i hvita klänningar och jag hade kransen på hufvudet och Lilly hade
en pappershatt o vi hade en varsin korg med blommor och en hvarsin
bössa och så gick vi och hämtade Ingrid. På vägen tiggde vi pengar. När vi
kom till Ingrid så måste vi vänta på henne medan hon klädde ut sig. När
hon vart färdig gick vi ut och tiggde pengar. Om en stund gick vi o hämtade
Olga. Hon var inte färdig och då gick vi ut och tiggde. Vi gick både på
banker i bodar och på gårdar o på gaterna och tiggde. Sedan gick vi till
Ingrid och där fick vi kaffe. Sedan gick vi ut och tiggde igen då mötte vi
Olga och då följde hon med oss och tiggde. Olga följde med mej hem och
då fick vi mjölk och kaker. När vi voro hemma hos mej, kom blomstertåget
och åkte förbi. Hästarna och vagnarna voro klädda med blommor och
fröknar sutto i vagnarna och herrar körde. Sedan gick vi ut och tiggde igen,
och då vart vi bjudna på päron och konfekt af några herrar. Kl. half 5 gick
jag hem och åt. På aftonen kom Olga och Ingrid o hämtade mej och då gick
vi ut och tiggde kom ett gammaldags brudfölje och åkte på gaterna. Jag
och Ingrid o Olga voro på Nytorget på aftonen hela kvällen.
Mia: Vilken dag!
Martin: Ja, det var en heldag ute! En himla massa tiggande.
Mia: Ja, det här tiggandet kan man ju fundera litegrann kring. När jag läser
dessa stycken för elever som kommer hit, så tror de att Ida ska ha
pengarna åt sig själv. Men så är det ju inte, utan pengarna samlas in av
Östersunds stad som har planerat att bygga en sommarkoloni åt barn i
södra Sverige, på Västkusten. Alla gratisaktiviteter under den här dagen är
till för att locka folk till att donera pengar till detta projekt.
Martin: Det här med en härold, vad gör den personen?
Mia: Jag ser framför mig en man klädd i uniform, med blanka knappar på
rocken, som rider runt på en välryktad häst. Som trumpetar och väcker
staden.
(Ljudet av en trumpetfanfar spelas)
Mia: Jag tycker det är fantastiskt. Stadsborna sätter sig upp som spett i
sängen! Haha!
Martin: Haha! Ett sån väckarklocka borde vi ha idag.
Mia: Det är lite sent kanske med att bli väckt klockan halv åtta dock? Ja…
men det måste ha varit en fantastisk syn.
Martin: Ok, så de sparar ihop pengar till Barnens dag och sommarkolonier.
Vad menas med det?
Mia: Barn- och sommarkolonier var en viktig del var en preventiv åtgärd för
barn som riskerade att bli sjuka i tuberkulos. Barnens dag arrangemang
höll man årligen över hela Sverige och det arrangemang som Ida beskriver
var alltså det första år som dessa hölls i svensk historia.
Insamlingarna skapade ekonomiska möjligheter och under 1900-talets
första hälft startade en mängd barnkoloniverksamheter runt om i Sverige.
De var till för barn i familjer där anhöriga var sjuka, och där barnen behöver
stärkas på olika sätt för att bli mer motståndskraftiga.
Man kände till att man blev sjuk av tuberkelbacillen och om man utsattes
för den under en längre tid. Under den här tiden dog ungefär 10 000
svenskar per år i sjukdomen. Man visste också att undernäring var en
omständighet som kunde leda till att man blev sjuk, och ca 30 % av de
svenska barnen var undernärda i början av 1930-talet. På kollot var därför
rikligt med näringsriktig mat en viktig del. Barnen skulle också sola och
bada. Det fanns en idé om att sol och bad stärkte kroppen, och solens UVstrålar gör ju faktiskt att kroppen kan börja bilda D-vitamin, vilket stärker
skelettet och vi blir piggare! Barnen stannade på kollot i tio veckor.
Martin: Oj! Det är ju hela sommaren!?
Mia: Ja, man var där under hela sommaren och det verkar inte som att
någon hade något emot att skicka sina barn tvärs över hela Sverige.
Martin: Jaha, man satte ungen på tåget bara?
Mia: Ja, SJ sponsrade med resan. Idag är ju sommarkoloni för barn något
helt annat och de kostar i regel ganska mycket pengar att skicka sina barn
på.
Ida och hennes syster Lily är väldigt engagerade i insamlingen. Det kan
så klart bottna i, det vi pratade om i början av podden, att deras mamma
Christina var sjuk i just tuberkulos. Eller lungsot som man kallade
sjukdomen på den tiden. Det är faktiskt så illa att hon dör tre år senare,
alltså under året 1908.
Martin: De ville kanske på något sätt hjälpa henne indirekt?
Mia: Ja, de har sett sjukdomen på nära håll och vill väl på något sätt hjälpa
till. Medelklassen under den här tiden var duktiga på att engagera sig i
välgörenhet på olika sätt. Mamma Christina är också engagerad i den mån
hon orkar med, i föreningsliv och så.
Under det här året, 1905, får Ida även en liten syster. Hon blir tyvärr
också sjuk i tbc och dör även hon, fast först i vuxen ålder. Så den här
familjen är rejält drabbad av sjukdomen. Trots det är Ida och hennes
syskon aktuella för att åka till en sommarkoloni. De har det så pass bra att
de inte behöver det. De är inte undernärda på något vis och har ett
sommarhus utanför staden som de kan åka till.
Ja, det finns mycket att berätta om när det gäller Ida. Det här var bara
litegrann av allt man skulle kunna berätta om utifrån det som står i den här
fantastiska dagboken. Det vi hann med i en podd.
Martin: Ja. Det finns ju lite mer ändå att läsa om i boken. Hur tjock kan den
vara? Femtio sidor kanske?
Mia: …och tätt, tätt skriven då med liten text på nästan alla sidor.
Martin: Vi har inte tagit upp allt i boken i podden.
Mia: Nej, det finns mycket mer att läsa om i den här boken.
Martin: Det är en väldigt fin bok. Och det är intressant också att få höra en
12-årig flickas perspektiv på stadslivet i början av nittonhundratalet.
Jag undrar om det förs speciellt många dagböcker idag av ungdomar.
Jag har ju hört att ungdomar är dåliga på att använda sig av det skrivna
språket på något annat sätt än i digital form, på sociala medier, alltså på
Facebook, Instagram och så där. Det är ju i ju för sig många som använder
sig av sociala medier som en slags dagbok men var tar de vägen sen?
Mia: Ja, var tar all information vägen? Var sparas den? Hur ska framtiden
kunna ta del av vardagslivet på en viss plats? Hm…
Martin: I framtiden får vi kanske åka till Kalifornien och släktforska. I Silicon
Valley och be dem ta fram filerna på exempelvis Martin Ahlströms
instagram-konto! Haha! Men tur att den här dagboken sparades!
Mia: Precis! Och att vi har den är i sig en fantastisk historia.
Martin: Ja just det! Berätta lite om det! Hur kom den hit till Riksarkivet i
Östersund?
Mia: Det var så här att först hade vi en kopia av dagboken. Det var Jamtli,
länsmuseet i Jämtland, som hade en renskriven version av dagboken, gjord
av Idas son, Gösta. Han ville att den skulle sparas och hade lämnat in en
enkelt ihophäftad kopia i pappersform.
När Jamtli och Arkivet skulle skapa ett nytt skolprogram använde vi oss
av Göstas version flera gånger och under arbetets gång tänkte vi: Tänk om
vi skulle ha haft originalet! Kan vi lita på kopian? Hur såg originalet ut? Hur
såg Ida ut? Det var många liknande frågor som kom fram. Efter ett tag
beslöt vi oss för att kontakta Göstas syster Ingrid, Gösta hade hunnit gå
bort under tiden, och fråga henne om hon kanske hade fått ärva Idas
dagbok.
- Jodå! Så var det! Svarade hon.
Hon hade fått en massa papper med forskning på släkten Larsson och
dagboken fanns med där. Alla dokument hade hon tänkt kasta. De låg i en
kartong så som hon hade fått dem. Ingrid blev väldigt glad över att
dokumenten skulle användas i ett arbete med skolelever eftersom hon själv
hade varit lärare. Självklart att arkivet skulle doneras till Landsarkivet!
Martin: Det passade ju jättebra!
Mia: Jajamen, så kan det gå. Och nu har vi boken här på arkivet och den
ska bevaras till framtiden.
Martin: …och nu har dagboken inte bara utbildat dagens ungdomar utan
den har även fått roa de som är något äldre.
Mia: I den här podden! Haha!
Martin: Ja, haha!
Mia: En uppmaning - angående det här med Instagram och Facebook - är
att skriva lite dagbok för hand. Har ni dagböcker där hemma? Eller
brevsamlingar?
Martin: Kasta inget!
Mia: Nej. Spara på dem! Eller lämna in dem till arkiven kanske?
Martin: Ja det kan ni göra.
Martin: Tack för att ni har lyssnat idag! Tack Mia Nilsson!
Mia: Tack själva!
Martin: Vi hörs!
Mia: Hej hej!
(Musik)