Arkivpodden – Hästkrafter del 2

Andra delen i miniserien hästkrafter handlar om hur man botade hästens sjukdomar förr, Wången – en riksanstalt för hästavel, isracing med häst samt tips på hur man hittar hästar i arkiven.

Avsnitt 27 – 25 augusti 2022

Carita Rösler berättar i samtal med Jim Hedlund, bägge från Riksarkivet i Östersund.

Musik: Martin Klem – Once in a Decade

Lyssna på avsnittet (öppnas i soundcloud)

Transkribering av avsnittet

[MUSIK: Martin Klem – Once in a Decade]
Jim: Hej och välkomna åter till Arkivpodden Dokumenten berättar,
och del två i vår podd Hästkrafter – om hästar i arkiven! Och
välkommen igen Carita, som är vår gäst i de här två avsnitten.
Carita: Tackar! Kul att vara tillbaka!
Jim: Nu ska vi försöka plocka upp tråden från första avsnittet. Då
pratade vi ju om att hästar i gästgiveribranschen, i det militära, om
hästsläktforskning och så hästkarlen Per Åsbo som ledde oss in på
Wången, eller hur? Och det är väl där vi ska fortsätta idag?
Carita: Ja, precis. Wången är ju som vi nämnt en före detta
hingstuppfödningsanstalt. Den ligger otroligt vackert till i Alsen i
Krokoms kommun i Jämtland, med utsikt över bygderna med
Oviksfjällen, Åreskutan, och Alsensjön i fonden. Idag finns det
vuxenutbildningar och hippologprogram med inriktning mot
islandshäst och trav och hovslagarutbildning där, och så är det
brukshästcentrum.
Jim: Ja. Men Wången är rätt gammalt, 1903 var det väl?
Carita: Ja. Det Svenska försvaret gjorde en förändring år 1875 som
ledde till att det militära boställesverket avskaffades. Då övergick
militärens gårdar till att förvaltas av staten. Wången var ett sådant
gammalt skvadronchefsboställe som omvandlades till
hingstavelsanstalt 1903.
Som sagt drogs Sverige, och Europa, med problem med avel och
tillgången både på hästar, och på foder till dem i missväxttider, så
man kämpade med att hitta de bästa metoderna att få fram bra
hästmaterial, och i tillräcklig grad. Debatterna gick ibland heta om
vilka lösningar som var bäst beroende på intressenterna.
Jim: Det där är ju sådant man inte tänker på. Vilken systematik som
legat bakom uppfödningen av dem. Och att det kunnat råda
hästbrist…Jag tycker det kryllar av hästar över allt!
Carita: Haha, ja precis. Man tar ju hästar för givet liksom. De bara
finns. Men faktum är att vi just nu befinner oss lite i hästbristtider
igen.
Jim: Jaså?
Carita: Ja. Lågkonjunkturen som slog till under 1990-talet ledde till
att aveln stannade av i hela landet, så ridskolorna har nu svårt att
hitta rätt hästar till bra pris.
Men hur som helst…Nordsvensken höll alltså på att försvinna helt på
grund av korsningsavel. Under 1880-talet började Hushållningssällskapet i Jämtland hålla återkommande premieringar och utställningar för att rädda och förädla både den nordsvenska hästen, och
faktiskt Jämtlandskossan också. 1899 beslutade bland annat
Svenska veterinärläkarföreningen att man skulle verkar för
uppfödningen av inhemska hingstar. Det fanns ett brett samhällsengagemang kring detta.
Under året 1901 tillsatte Hushållningssällskapen en kommitté med
ledamöter från de fyra nordliga hushållningssällskapen i Gävleborg,
Kopparberg, Västernorrland och Jämtland för att ta fram en plan för
hästuppfödningen. Tillsammans bildade de det så kallade femte
premieringsdistriktet. Landet var indelat i distrikt för den här typen av
samarbeten.
Jim: Aha…lite som i armén, med militärområden och militärdistrikt.
Carita: Ja, precis, fast inte med exakt samma geografiska
indelningar, men anpassade efter lokala behov. Och redan 1902
föreslogs att en gemensam hingstuppfödningsanstalt skulle inrättas i
Jämtland, vilket Riksdagen godkände 1903. Man valde att placera
den på just Wången.
Målet blev då att avla fram starka arbetshästar både till det militära
och till skogs- och jordbruket och för att få ”system och
planmässighet” i arbetet, som det uttrycks i en jubileumsskrift över
anstalten från år 1943.
Man hade som vi nämnt tidigare alltså gjort massor med försök att
importera stora europeiska raser, som Ardenner och Shire, och det
hade tyvärr lett till stora försämringar i egenskaperna hos de
svenskavlade hästarna. Därför insåg man med tiden att man
behövde återgå till en renavelsprincip. Den nordsvenska hästen
beskrivs som den ”allmännyttigaste”.
Jim: Aha, en allroundhäst.
Carita: Ja. Den passar till det mesta. Den sades vara rörlig,
energisk, uthållig, lättfödd och hållbar, säker på sina fötter och med
en betydande muskelstyrka. Man berättar i samma broschyr också
att staten hade funnit det förenligt med sina intressen att understödja
just den nordsvenska hästaveln genom ”icke obetydliga ekonomiska
bidrag i olika former” och vidare att:
Staten bidrar med penningpris med mera till premierade nordsvenska
hästar, betäckningsbidrag för framstående nordsvenska ston, bidrag
till hingstföreningar, bidrag till gemensamhetsbeten för nordsvenska
unghästar, uppfödningspremier för nordsvenska ackordhästar.
Wången köpte in 20 hingstföl samma år och hingstarna som
sedan togs fram började sedan säljas över hela landet. Deras kanske
mest kända hingst hette Valde 643, och han visades upp 1927. Han
vann första pris i sin klass och kom att bli idealtypen för en
Nordsvensk hingst.
Jim: Så Nordsvensken är alltså jämtsk häst?
Carita: Ja, med en del god hjälp från vårt norska ursprung, eftersom
man fick hämta in gudbrandsdalska hingstar från Norge att avla på.
Det fanns ju inga bra hingstar kvar i Sverige längre.
Jim: När man avlade fram hästar så behövde man ju också bedöma
kvalitén på dem.
Carita: Precis. Man började tidigt med premieringar och så kallade
prestationsprov i drag och trav. Och vi har mängder av spår av dem i
arkiven. Man bokförde nämligen noga alla resultaten från utställ-
ningar, premieringarna och prestationsproven, och de nedtecknades
eller trycktes och gavs ut för varje tillfälle.
Jim: Och de här utställningskatalogerna har vi alltså i tryck.
Carita: Ja, och de är jättefina. Påkostade skulle jag säga.
1946 byggde man på Wången ett stationärt gångspel för att bedöma
draganlag och mäta maximal dragförmåga hos hästarna. Detta
gjordes tillsammans med körprov där hästarna drog timmerlass i snö
i brant stigning och med inlagda grushinder. Sedan utfördes också
travprov på Alsensjöns is, där man samtidigt testade rörlighet och
travegenskaper hos hästarna.
Efter uppvisningarna och testerna hölls avslutande auktioner på de
godkända Wångenhingstarna. De s k vårpremieringarna blev ett stort
evenemang i Östersund med omnejd. De hölls från 1929 och under
40- 50- och 60-talen blev de rejäla folkfester, med åskådare som
kom resande från hela landet.
Jim: Vi har ju en del foton från sådana evenemang. Ett riktigt
folkvimmel, där det verkar pågå massa roligheter.
Carita: Ja, verkligen. Och den publika hästsport vi ser idag har med
tiden vuxit fram till stor del som ett resultat av sådana här
prestationsprov av olika slag.
[MUSIK]
Jim: Ja, hästsportande ja, det måste vi väl fördjupa oss lite i, eller
hur?
Carita: Det måste vi ju. 1830 bildades den fösta organisationen för
hästuppfödningens främjande i Sverige – Patriotiska sällskapet för
Sveriges Hästcultur, och strax därefter hängde man på i Jämtland
med en provinsförening, inriktad på ridsport och ridhästuppfödning.
De ordnade sin första tävling vid Frösö läger redan den 5 juli 1831,
med ridning i karriär (med fria tyglar, i full sträck) och trav. Den fösta
dokumenterade travtävlingen hölls under Gregoriemarknaden året
efter, ute på Storsjöns is, med 27 tävlande ekipage.
1833 i en artikel i ”Tidskrift för hästvänner och lantmän” nämns under
rubriken ”Travbanor i Sverige” att de tre viktigaste travbanorna i
landet då fanns i Stockholm, Göteborg och… Östersund. I
förhållande till folkmängden var travkörningen i Jämtland landets
högsta och av allt att döma tidigt ute.
Jämtlands trafkörningssällskap (körning innebar då med skrinda eller
släde) bildades år 1883, och var då ett av de första i Sverige. Först
på banan var Värmlands trafvarsällskap i Arvika. Travtävlandet tog
ordentlig fart kring 1882, i mer organiserad form.
Hushållningssällskapet bjöd då in till travtävling på Storsjön, och den
segern kammades hem av den då blivande superkusken E. O
Sundin från Stavre, vars arkiv vi också har.
Jim: Det är ett fint arkiv. Hans hem har vi ju varit till. Ett otroligt fint
och välbevarat besöksmål här i Jämtland. Klart präglat av hästar.
Carita: Ja, och verkligen värt en visit.
Vi har ju pratat om marknadernas betydelse för behovet av hästar.
Och när norska Röros hade fått järnvägsförbindelser 1877, och
därmed kontakt med Atlantens varuhandel, gjorde allt fler sydjämtar,
härjedalingar och hälsingar resor dit för att byta varor på
marknaderna. Resan på ca 20 mil brukade då ta sju dagar med häst
och släde.
[Ljudet av en häst som går förbi]
Jim: Ja, de här marknadsfärderna hålls förresten fortfarande vid liv
genom en årlig tradition som sedan 1981. Det är ett rätt stort antal
slädsällskap som gör samma slädfärd mellan Klövsjö i Härjedalen
och Röros som man gjorde från 1850-talet. Jag har faktiskt en kär
vän till familjen som gjort de här resorna under många år.
Carita: Åh, det vore ju något att få uppleva!
I alla fall, marknaderna drev på körsportens utveckling; inte bara för
att man måste ta sig långt så fort som möjligt. Men också för att man
handlade med hästar på marknaderna. Man demonstrerade då
liksom idag hästarnas styrka och snabbhet, gärna mot mottävlande
ekipage, innan man gjorde affär.
Och då liksom nu gick lek och allvar hand i hand. Ur
prestationsproven växte också äventyrliga vinterlekar och tävlingar
fram.
Inte minst på vintersportorter som Åre blev det ett kring 1900 ett
nöjestillskott att man kunde tolka på skidor efter häst ute på sjöarna,
eller roa sig med så kallade tailing partys, där en häst drar ett långt
tåg av hopkopplade kälkåkare efter sig.
Jim: Det där har jag sett på bild. Ser härligt ut! Och där föddes alltså
föregångaren till motorsportens Iceracing?
Carita: Ja, kanske det…
Men även seriösa premieringsnämnder höll till på isarna. Wången
gjorde delar av sina drag- och travprov av hingstarna på Alsensjöns
is. År 1927, t ex hölls travprov framför sulky 1200 meter på isbanan.
Sedan dragprov på ca 3000 meter i kuperad terräng, med
grushinder.
Jim: Aha...och vid det laget hade alltså sulkyn uppfunnits också.
Carita: Ja. Innan dess använde man sig av skrindor och slädar.
Tävlandet ute på Storsjöns is hölls vid liv in på 50-talet. Men det var
ju ett sjå, så det är inte konstigt att man växlade över till landbacken
med tiden. Sjöarna reglerades i och med kraftverkseran under 1900-
talets första hälft, med stora nivåskillnader och instabila isar som
följd, och bra isbanor var inte lätt att få till ens innan dess. Banorna
skulle mätas upp och dras på nytt för varje tävling, och det krävdes
plogning, plogning och åter plogning. Dessutom skulle ju massor av
materiel, ekipage, domare och åskådare fraktas ut på isen, som
måste vara stark nog för spektaklet.
Det körs ju häst och släde ibland på isarna nu med, men bara som
mysturer vid speciella tillfällen…
En annan äventyrlig gren av ridsporten är ju fältritt och fälttävlan. I
från Norrlands fältrittklubb hittar vi mängder av material om
hopptävlingar och kapplöpningar, sommar- och vinterfälttävlingar,
med allt från banskisser till deltagarlistor.
Vintertävlingarna 1953 omfattade dressyr, hoppning och
uthållighetsprov, i olika klasser. Och det är rätt uppenbart varifrån
fältritten har sitt ursprung. Så väl domare som, läkare, veterinärer
och deltagare består nästan uteslutande av överstar, majorer,
löjtnanter, kaptener och annat regementsfolk. Hästarna finns också
namngivna i programmen. 1953 kan man bland annat se att Fänrik
Grönlund vid K4 vågat sig på att tävla med en häst vid namn Malör
(det betyder olycka på franska).
Jim: Vågat. Om man är skrockfull av sig så undvek man kanske att
sätta sig på den hästen?
Carita: Jo. Och vågad var man. 1913 fanns halsbrytande grenar som
skidkörning efter häst, och steeplechase, med också. Steeplechase
är ett slags galopplopp med hinder i terräng.
Fältridtklubben och Jämtlans travfkörningssällskap höll även mindre
halsbrytande men välfinansierade arrangemang ihop. Som
hästlotterier. Bland vinstlistans 148(!) priser år 1908 hittar vi allt från
"hästmåttkäpp" och "rådjursvoylock" till stigbyglar. Och som fösta tre
priser: svenskfödd ridhäst och Nordsvensk travare och en svensk
remont (unghäst under upplärning).
Jim: Wow – inga dåliga priser det!
Carita: Nej, verkligen inte! Tänk att kunna vinna en häst!
Menyerna från gubarnas luncher återspeglar också den militära
traditionen att unna sig livets goda när man väl kan:
Homard frais (alltså färsk hummer), sauce mayonnaise och Moët &
Chandon, bland annat smått och gott.
[MUSIK]
Jim: Smarrigt. Men du. Det är ju inte bara gubbar som ska hållas vid
hälsa med hummer och sånt. Även hästarna behöver ju hållas friska!
Det verkar vara ett himla sjå. Hästar är så känsliga ju!
I en tidigare podd om Lortjämtland pratade vi om hur hästar
drabbades och prioriterades ner av sina ägare under missväxttider
med brist på mat.
Carita: Ja, det finns ju alltid dåliga exempel. Inte minst när hästar
användes för tung trafik och industrialisering. Men berättelserna om
hur man värnat om hästar är lyckligtvis de som dominerar i de
skildringar vi har.
Jag kan läsa ett litet fint stycke av Elsa Christina Ek ur antologin
Röster i Jämtland. Hon beskriver i ”Långfredagen 1923” hur man
aktade hästen Svarten under en lång slädfärd över Storsjön mellan
Alsen och Brunflo, så att han inte skulle drabbas av korsförlamning.
”Innan de gick till sängs hade Kristina bevekt Oscar att gå med till
stallet och se efter om Svarten klarat sig från korsförlamning. De
hade gått dit och Oscar hade känt och klämt på Svartens länder och
rygg. Hästen hade stått belåten och frisk och tuggat sitt hö och puffat
på dem med nosen. Därför kan hon somna i trygg förvissning om att
allt är som det ska vara. Hästen liksom kattan hör till familjen och
måste ha samma omsorg som hon själv. De känner och tänker på
samma sätt som hon. Fast de vet mycket mer än vad hon vet. Därför
fråga hon dem ofta till råds här hon är tveksam om något. De svara
alltid. Hästen hummar och gnäggar och ser klokt på henne och hon
kan tyda svaret om hon vill.”
Jim: Väldigt vackert beskrivet om hur man skulle ta hand om sina
djur. Vanligt folk kom ju så nära sina djur, och lärde sig väl på ett
ungefär hur man tog hand om dem förstås. Men sedan har det ju
behövts särskilt folk och läkare för att se till hästarnas bästa.
Veterinärer har ju inte alltid funnits…
Carita: Nej precis. Veterinäryrket började utvecklas i Sverige på
1800-talet efter att men hade fått i uppdrag att starta en
veterinärinrättning i Skara år 1775, som den första i landet. Vi hade
då haft en kungligt utsedd veterinär sedan 1750. Han hette Erland
Tursén.
Ja, som nämnt tidigare så har vi i vårt bibliotek och i arkiven också
gott om gammal litteratur med härliga illustrationer som handlar om
skötsel av hästar och boskap, och hur man ska hålla djuren friska.
Vi har också en till synes oansenlig grå bok tryckt i frakturstil…
Och den här lilla boken från 1830 är fullsmockad med hästkurer. Den
heter Underrättelse om husdjurens Allmännaste sjukdomar, med
deras kännetecken, orsaker och botande, utgifne af A. Staffansson,
djurläkare.
Han inleder boken med ett ”företal” och skriver apropå det där med
att det visst förekom misskötsel av djur:
”De wanligaste husdjurens sjukdomar härleda sig ofta ifrån egarens
egen wårdslöshet, men ännu oftare ifrån otroget tjenstfolks liknöjdhet
och försumlighet, och taga sedan öfver hand genom bristande
förmåga att bedöma det onda och okunnighet om rätta sättet att
behandla detsamma.”
Han förklarar att boken ska vara till nytta för dem som har långt till
någon kunnig djurläkare så att de slipper anlita kvacksalvare.
Sedan följer en innehållsförteckning med 69 olika sjukdomar och
boten mot dessa, som till exempel lunginflammation, kolik,
krubbitning, benbrott, svullna ben och brandbölder.
Jim: Jaja…hästar. 600 kg men tål ingenting . Men hur botar
man hästar på bästa sätt då, enligt den där boken?
Carita: Ja, det finns ju mängder av recept i boken. Men de flesta av
dem innehåller exempelvis salpeter till någon del, och så salt i alla
tänkbara former. Koksalt och Claubersalt till exempel.
Jim: Claubersalt? Vad kan det vara? Det låter som klöver…?
Carita: Vad jag kan förstå så var det detsamma som Klöversalt, som
var ett annat namn för oxalsyra. Alltså syra från typ rabarber,
ängssyra och jordgubbar.
Jim: Aha.
Salmiak är också återkommande i recepten. Man gjorde röror som
ströks på bölder och sår. Eller så doppade man en fjäder i rörorna
och penslade med i halsen på hästen, om det var där problemet satt.
Och, så liksom på människor så var det poppis med åderlåtning. På
en häst skulle man, beskrivs det, öppna ådern på halsen ”emedan
den är störst och lätt att åtkomma”.
Jim: Herregud. Det låter ju som ett veritabelt blodbad?! Hur fick man
stopp på det sedan?
Carita: Nja, det berättar man inte riktigt i böckerna. Men de går
däremot in på orsakerna till sjukdomarna. Som exempelvis
nervfeber, som kunde bero på:
”Dålig ryckt och skötsel, förskämbt foder och osund dryck, samt
dimmig och töcknig wäderlek och för trångt (sic) arbete”.
Nervfebern kunde man lindra med valerianrot, pepparmynta och
camomillblommor.
Jim: Jaha. Det är ju örter som vi än idag använder i naturläkemedel,
och i ört-teer för att lugna och göra gott.
Carita: Ja, precis. De är ju lugnande även för människor.
Hade hästen fått rötfeber, som påverkade, lungorna, levern och
mjälten, så skulle man försöka bota den med att röka svavelsyra i
rummet där hästen stod. Man kunde också låta hästen sniffa i sig
ätticksångor ”hwilka frambringas derigenom att man dryper ättika på
warma tegelstenar som hållas under djurets näsa”.
Dessutom står att ”Insprutning af drufrots-tinctur i halsblodådern är
äfwen nyttig.” [Skrattar]
Jim: Ojoj!
Carita: Ja. Man skulle då blanda hvit rot med brännvin.
”Insprutning sker på det sätt, att man föst öppnar ådern på halsen,
hwaruti insättes en tratt av horn och ihälles tincturen i ådern.”
Man kunde dessutom om sjukdomen ”wisar sig med lidanande i
lefwern, ingifwa detta medel i förening med Mercurium dulcis och
ingnida mercuriualsalva öfwer det stället, der lefwern är belägen.”
Jim: Mercurium. Det är ju alltså kvicksilver. Perfekt! Man hade
därmed ungefär samma universalkurer för hästar som man hade på
människor. Hästkurer, passar alla.
Carita: Haha Ja. Nu förstår man vad det uttrycket kommer ifrån. Jag
hade en katt en gång som fick en uttalad hästkur av veterinären på
ålderns höst. Hon blev 22 år gammal! Kanske tack vare kvicksilver
alltså…
[MUSIK]
Men, tack och lov så växte veterinäryrket fram med tiden, inte minst
tack vare militärkåren. En del av de första veterinärerna som
utbildades hamnade föga förvånande inom armén. Deras behov var
ju enorma; under det stora nordiska kriget 1700-1721 förlorade
livregementet till häst, enligt uppgift, 2 425 hästar de fösta sju åren.
Jim: Herregud, vilket svinn!
Carita: Ja verkligen. Det gavs därför också ut speciella handböcker
om hästskötsel riktade till försvaret bland annat. Nu sitter jag med en
liten nätt bok från 1876 i min hand, ”Lärobok uti hästkännedom”: ”Att
begagnas som lärobok vid undervisningen i kavaleriets skolor”.
Här beskrivs hästraser, anatomi, fysik och hälsa med små fina
skisser och illustrationer. Sedan finns där en del roliga beskrivningar
av hur hästarna skulle eller inte skulle se ut enligt rådande ideal.
Bland annat får man lära sig att en häst kan ha fårhuvud, gäddhuvud,
ox- eller svinhufvud.
”Svinhufvudet har panna och näsben insänkta, slappa öron, grofva
ganascher och räknas jemte den föregående (oxhufvud) till de fula
hufvudformerna”.
Och så finns det då bilder på de här stackars huvudena.
Jim: Ja, alltså…nu tittar vi på en bild av en häst med typiskt
svinhuvud. Det ser ju liksom ut som en korsning av ett rådjur och en
kossa. Jag undrar om de verkligen hade fått tag på en häst till den
där illustrationen?
Carita: Eh…ja. Jag tror de tog lite fel på en kalv och en häst…
Jim: Ja det verkar misstänkt…
Carita: Hur som helst, så berättar man också hur man botar
sjukdomar i den boken också. Qvarka är en åkomma som
återkommer ofta när det handlar om hästar, även idag.
Här beskrivs det som att hästen drabbas av feber, minskad foderlust,
hosta och körtelsvullnad i käftgropen bl.a. Man visste att sjukdomen
smittade och att hästen behövde isoleras och
”ställas i ett dragfritt stall, med ylletyg eller helst fårskinn lindat om
halsen, hvarjemte han rökes med höfrö och får intaga pepparrot”.
Jim: Vad?? Pepparrot? Rökning…Det låter…otrevlig. Stackars
hästkrakar som drabbades av det. Undrar om det hjälpte då?
Carita: Jag tror man har frångått pepparrot nu för tiden faktiskt...
Kvarka är faktiskt också den första sjukdomen som tas upp en annan
liten skrift vi har i våra arkiv:
”Nådig underrättelse för landtmannen, at känna och med minsta
kostnad bota hästsjukdomar, upgifwen efter säkra rön och långlig
ärfarenhet af Erik Tideman. Rödön i Jemteland den 14 november
1792.”
Där finns flera kurer att välja bland, kallade Recept nr 1, ”eller”, ”ett
annat” och ”eller också…”. Under receptet ”eller”, kan man läsa att
”Alun, saltpetter eller krut lika af hwarje, ett par teskedar blandas uti
ett stop watn, hwarmed hästen inuti swalget med en fjäder eller
fugtat linne ofta smörjes och kan detta såsom en god huskur nyttjas”.
Jim: Ja där ser man…Krut eller salpeter i halsen, jamen det är ju
strålande! Att jag inte tänkt på det själv?!
Carita: Vissa typer av bölder kunde också öppnas upp och smörjas
in med terpentin och linolja, i några dagar. Man kunde till och med
prova, med betoning på prova, att bota benbrott med lite olika
medikamenter, förutsatt att det ”sker vid nedre ändan av skenbenet”
annars var det obotligt.
Jim: Men du, nu ligger det en intressant teckning mellan oss här på
bordet i studion: ”Tavla över hästens alla yttre sjukdomar”, står det
på den. Den visar en häst…som inte ser så pigg ut?
Carita: Nej verkligen inte pigg…det här är en lite nyare illustration,
tryckt år 1919, föreställande en häst som drabbats av inte mindre än
42 onda fysiska åkommor. Allt från hängande läpp, hjorthals,
stollsvamp till rasp i halsleden, oxfot, och klåda i svansroten. Den här
hästen ser verkligen otroligt hängig ut, och för att sprida kunskapen
om dåliga häståkommor, kära hästmänniskor, lägger vi ut den här
bilden på Arkivpodden Dokumenten berättars hemsida. Gå in och
kika på den vettja, som varnande exempel. Eller för att den helt
enkelt är rätt härligt gjord.
Jim: Apropå utseende, Idag är ju de hästar man ser i
sportsammanhang ofta mer åt varmblodshållet. Mer ”Black beauty”
än ”Gamle svarten”. Hur blev det så, efter alla dessa ansträngningar
för att bevara den lite muskulösa Nordsvensken?
Carita: Ända sedan stormaktstidens nyttjande av hästar i krigen
fördes diskussioner runt för- och nackdelar med bruks- och
sporthästar.
Militären behövde snabba, rörliga hästar, samtidigt som de skulle
vara starka och uthålliga. Vissa skulle ridas på, av, som vi har hört,
av mer eller mindre stadiga militärer, vissa skulle dra tungt. Det
rådde också delade meningar om nordsvenskens förträfflighet. Det
var länge en hästras som inte var särskilt homogen. Det fanns inte
en utpräglad nordsvensk typ utan vissa nordsvenskar kunde
påminna mer om halvblod, en del liknade Ardennern och vissa
faktiskt mer ponnylika.
Jim: Då är det ett rätt stort spann man pratar om…
Carita: Verkligen. Det ursprungliga målet med att man började med
stambokföring av nordsvensken på Wången 1903, var ju som sagt
att få ordning på rasen och avelslinjerna. Och stamtavlor blev
viktigare än någonsin.
Uppgifter om stamtavlor hittar vi i arkiv som exempelvis Per Olof
Åsbos. På de anmälningssedlar som skulle fyllas i till uppvisningarna
angav man hästarnas härkomst i detalj. Som hingsten Element, som
Wången fött upp. Man kan läsa att Element var född år 1953. Hans
far hette Valand nr. 1302, modern hette Riska 13996, morfar Risko
nr. 799, mormorsfar Kvick nr. 984 och mormorsmorfar Redvin nr.
536.
Jim: Ett släktträd fast för hästar. En riktig guldgruva för
avelsintresserade alltså? Här kan man verkligen hästsläktforska…
Carita: Jajjamänssan, det kan det nog vara. Men, målet med aveln
och premieringarna blev med tiden ändå lite splittrat.
Vissa ville satsa på att få fram en lätt och rörlig nordsvensk
sporthäst, samtidigt som andra behövde ha en stark och lite tyngre
nordsvensk draghäst. Kluvenheten resulterade efter en hel del
debatter och skrivelser hit och dit och till slut delades den
nordsvenska hästrasen faktiskt upp i två delar efter ett
riksdagsbeslut.
Man beslutade att det skulle finnas både en brukshästlinje och en
travarlinje. Och så småningom, så sent som 1986, ändrade man
namnet Nordsvensk travare till Kallbodstravare för att undvika
hopblandning av de två grenarna.
[Ljudet av en gnäggande häst]
Jim: Aha. Hur ser det ut idag, med hästlänet Jämtland och
hästlandet Sverige då?
Carita: Ridsporten dominerar numera totalt. Wången finns kvar och
är en av tre anrika riksanläggningar i landet, tillsammans med
Flyinge och Strömsholm. Där bedrivs utbildningar kopplade till både
arbets- och sporthästar.
År 1984 började staten teckna avtal med ATG i för finansiering av
verksamheten på Wången, vilket drev på travnäringens utveckling.
All hästnäring i landet har ju gått bort från brukshästar till sporthästar,
samtidigt som hästarna ökat i antal igen. 1970 fanns bara 70 000
hästar här i landet. 1990 var det uppe i 170 000, fördelade på 80
procent sporthästar och 20 procent brukshästar.
Jim: Aha. Nu blev det mycket Wången i den här podden eftersom
det ligger här i länet. Men de andra riksanläggningarna, vi har ju inte
deras arkiv här i Östersund. Men vi kan ju berätta lite kort om dem
ändå?
Carita: Ja, absolut. Strömsholm ligger mellan Västerås och
Eskilstuna och Flyinge ligger utanför Eslöv i Skåne. Så de tre
riksanläggningarna täcker upp de olika delarna av landet kan man
säga. Idag handhas ridsportutbildningarna av Flyinge och
Strömsholm medan Wången utbildar i körning med häst.
År 1995 placerades landets Trav- och Galoppskola på Wången.
Brukshästutbildningen man hade haft där flyttades då till Kvinnersta
utanför Örebro, som också tog över hingstuppfödningen, även om
Wången fortfarande är brukshästcentrum. Avelsarbetet däremot,
bedrivs idag främst av enskilda uppfödare.
Jim: Och arkiven då. Vi har ju Wångens, men var finns de andra?
Carita: Riksarkivet har arkiv från alla tre anläggningarna, men på
olika enheter. Strömsholmsarkiven förvaras av Riksarkivet i Uppsala
och Riksarkivet Marieberg, i Stockholm. Då skall man också veta att
de här arkiven är uppdelade i flera olika arkivbildare då de ändrat
benämningar och funktioner över tid men man kan ju söka på ordet
”Strömsholm” så får man se vad man får för träffar.
Jim: Man kan ju också få vägledning av någon hur man söker. Det är
bara att höra av sig.
Carita: Strömsholmsarkivet är relaterat till slottsarkiven som också
finns hos Riksarkivet. Så det finns en del material där med.
Flyinge hingstdepå och deras stuteris arkiv finns hos Riksarkivet i
Lund. Det finns även något som heter Flyinge kungsgård och som
hänger ihop med det här, men vid en tidigare tidsperiod. Och så
Wången som alltså finns här i Östersund där vi sitter.
Vill man hitta information om hästar i arkiven så tycker jag att man
skall gå in i den Nationella arkivdatabasen. Det är vår stora katalog
över alla arkiv som vi har i Riksarkivet och även andra arkiv i
Sverige. Då kan man söka på begreppet ”häst” som en fritextsökning
och så får man upp massor med träffar och här kan man botanisera.
Här ser man också vilket arkiv i landet som har handlingarna som
man vill titta på. De mesta av det här materialet är inte digitalt utan
finns endast i original. Så då får man pallra sig iväg till arkivet som
har materialet för att titta på det.
Jim: Men det, kära lyssnare, är också spännande. Att få låna upp en
volym och titta på original. Det är en viss känsla.
Carita: Det är speciellt. Man skall absolut inte dra sig för att beställa
handlingar utan det är något som vi vill.
Jim: Är ni intresserade så är ni välkomna!
Ja kära lyssnare vi skall väl snart binda ihop det här men jag kom på
en sak. Det här är ju ypperligt ha som uppsatsämne , b-,c- eller till
och med d-uppsats! Man kan ju forska på namn och var de kommer
ifrån. Är det någon som läser historia och vill titta på uppsatsämnen
så tycker jag hästämnet är ganska intressant eller hur Carita?
Carita: Verkligen! Det finns hur mycket som helst om hästar!
Jim: Jag tror inte att det är så många uppsatser som gjorts så här
kan ni få lite extrapoäng! Det skulle nog jag ha satsat på.
Men du, nu tror jag faktiskt vi har gått i mål. Vi har sadlat om och nu
skall vi sadla av det här poddavsnittet! Vill ni veta mer är det bara att
ta kontakt med oss och kommer hit.
I och med det så säger jag såhär: Carita, tack till dig för att du kom
hit!
Carita: Ja tack för att jag fick komma och prata!
Jim: Nu har vi ju fått mycket nya hästkunskaper och jag som är lite
rädd för hästar är lite mer vänligt inställd.
Carita: Vad härligt att höra!
Jim: Jag har glömt det där hästbettet.
Nu säger jag ännu en gång tack för oss här på arkivstudion i
Östersund. Det kommer fler poddar. Fortsätt följ oss!
Klart slut! Ha det bra därute!