Vid åtta års ålder skulle alla finska barn åka hem eftersom de då skulle börja skolan i Finland. Raili återvände till sin biologiska familj men var bara där över sommaren 1943. I augusti kom hon tillbaka till sin fosterfamilj i Sverige igen efter att familjerna kommit överens om att hon skulle återvända och få stanna i Sverige. Ta del av intervjutexten och dokumenten:
Källa:
Intervjutext ,
Raili Haapiainens samling (Riksarkivet Stockholm)
Om återresan till Finland:
”Ja så var jag hemma här i Sverige fram tills jag var åtta år. Då förstår du, ville de att jag skulle komma hem och börja skolan. Mina fosterföräldrar och föräldrar skrev till varandra fram och tillbaka. Dom ville inte skicka hem mig. Dom hade fäst sig vid mig också. Och dom andra ville ha hem mig.
Så dom skrev ett helt år däremellan. Så jag fick inte börja skolan förrän jag var åtta år. Då hade jag varit hemma i Finland en gång emellan. För att jag skulle börja där då alltså.
Jag hade glömt språket. Jag kunde bara flytande svenska. Och jag hade fäst mig vid alla djuren som var på bondgården. God mat och fina kläder. Och mina syskon började riva i mina grejor. Där satt jag på mina saker och grät. Jätteledsen, jag kunde inte språket, jag kunde inte prata med min släkt. Och då tyckte mina föräldrar ’att det är hemskt vad det är synd om henne, vi måste skicka tillbaks henne, vi kan inte låta henne vara här’.
Och då skickade de hem mig hit. Då fick jag börja skolan i Sverige.”
Registerkort för Raili som rör hennes återresa till Finland.
Källa:
Registerkort ,
Hjälpkommittén för Finlands barn DIIc:2 (Riksarkivet i Stockholm)
Railis biologiska mor, Beda, och fostermodern Ruth brevväxlade om Railis hemresa under en lång tid.
Eftersom de inte talade samma språk så fick de hjälp med brevskrivandet och översättningen.
Läs ett av breven, som är i privat ägo, som är skrivet av Beda. Det är daterat i april 1945.
Källa:
Brev i privat ägo
Klicka på bilderna för förstoring
Avskrift:
Brev (pdf)
Källa:
Intervjutext,
Raili Haapiainens samling (Riksarkivet Stockholm)
Om saknaden av sin biologiska familj:
”Fastän då tänkte jag inte på det, det är sen jag blivit äldre som jag har börjat tänka tillbaka. Att jag saknar min släkt och detta. Och att jag inte fick lära känna mina föräldrar så mycket. Min pappa hann jag inte träffa så mycket.
Jag åkte ju hem och hälsade på vet du, när jag var 17 år. Och stannade tre månader. Och sen var jag hemma när jag var 19 år. Då var jag hemma i två månader. Då var min pappa sjuk i cancer. Han blev inte mer än 57 år. Och min mamma blev bara 66 år.
Det måste jag säga, att hur bra jag än har haft det så känner jag mig ibland som en halv människa. Saknaden av hela sin biologiska släkt, den biten är verkligen stor många gånger. För även om jag har ’aldrig så många vänner’, och familjen, barnen och allt, så går den biten inte att ersätta, nånsin.”
