Mellan 1981 och 1988 intervjuade Riksarkivet en centralfigur i den svenska fascismen, Per Engdahl. Tanken bakom intervjuerna var att dokumentera Engdahl, hans rörelse och verksamhet. Riksarkivets arbete av detta slag omfattade även ett projekt att genom intervjuer dokumentera Missionsförbundets Östturkistanmission. Ljudinspelningar från dessa intervjuer förvaras i dag av Riksarkivet i Stockholm.
Ljudinspelningar med Per Engdahl som förvaras hos Riksarkivet i Stockholm. Fotograf Emre Olgun.
1920-talet
Per Engdahl (1909-1994) kom att bli synonym med den svenska fascismen. De italienska fascisternas marsch mot Rom imponerade stort på Engdahl och mot slutet av 20-talet gick han med i Sveriges Fascistiska kamporganisation. På banden berättar Engdahl att hans första kontakt med organisationen var ett nummer av tidskriften Spöknippet 1927.
Under studentåren i Uppsala startade Engdahl 1929 studentklubben Det nya Sverige, som växte och blev en riksorganisation. Man kallade sin ideologi för nysvenskhet (senare ändrades till Nysvenska rörelsen) för att distansera sig från det som pågick i Italien och Tyskland. Målet var en rörelse med rötter i vad man menade var en unik och särpräglad svenskhet.
Internationella kontakter
På frågor om internationella kontakter repeterar Engdahl detta: besöken i Tyskland, Italien och hos Quisling i Norge rörde sig om studiebesök, inte samarbeten. En annan skillnad var inställningen till det politiska våldet, där Engdahl menar att hans rörelse tagit avstånd från våldet redan från början och kallar det för en av ”fascismens barnsjukdomar”. Under de delar av intervjuerna som handlar om studentåren så pratar Engdahl också om att det gick att genomföra akademiska debatter mellan fascister, kommunister och konservativa.
Per Engdahl på en gata i Malmö 1951. Fotograf okänd.
Efter kriget hjälpte rörelsen flyende nazistkollaboratörer. Engdahl berättar att flera hundra personer kunde ta sig från de svenska lägren och på olika vägar komma till Spanien och Argentina. Han fortsätter med att påstå att hjälpen inte stannade där utan att de även hjälpte flyende judar som ville till Israel.
I intervjuerna tonar Engdahl ner frågorna om ras och antisemitism och menar att idéer om detta förvisso var förekommande men att det inte var ovanligt under denna tid, inte heller utanför den nationella miljön. Vidare påstår han att frågan om judarna kom in i rörelsen ”genom trycket från Tyskland”, trots då den påstådda distanseringen från nazismen.
Ideologi och administration
Vi får höra om att rörelsen främst ville vara en idérörelse, inte ett parti. Engdahl berättar att rörelsen alltid varit antikonservativ och korporativ. Förutom ideologiska utläggningar avhandlas också de olika organisationernas uppbyggnad, mötesformer och organisering. Engdahl visar under intervjuerna upp ett förbluffande minne för detaljer och det är många namn, datum och händelser som avverkas.
Nysvenska rörelsen fortsatte sitt arbete och under 1950-talet deltog man i flera europeiska samarbeten mellan nationella och fascistiska rörelser. Per Engdahl ledde rörelsen fram till sin död i maj 1994.
