För hundra år sedan gick det bra att ta tåget från Kölsjön. Denna enda mellanstation på den 22 kilometer långa Bånghammar‒Klotens järnväg, BKJ, var belägen precis halvvägs mellan ändpunkterna och hade med resten av banan öppnats för allmän gods- och persontrafik 1877.
Glest med avgångar
På järnvägen fraktades under åren järn- och skogsprodukter från Kloten till Bånghammar och därifrån vidare ut i världen med Frövi‒Ludvika järnväg. Tidtabellen var gles, och särskilt persontrafiken var i denna skogsbygd ingen källa till större inkomster för banans ägare. I själva verket trafikerades järnvägen så sällan att det inledande påståendet i denna text nog kan ifrågasättas ‒ under många år (också i juni 1921) gick tåget bara på helgfria lördagar. Sådana dagar avgick Klotgeta, som tåget kallades, från Bånghammar 12.35, nådde Kölsjön 13.10 och Kloten 13.40. Från Kloten returnerade geta 14.15, ankom Kölsjön 14.47 och Bånghammar 15.17.
Av Kölsjöns trafikjournal för juni 1921 framgår att i allt nitton biljetter sålts under månaden. Tretton (varav en halv) till Bånghammar och sex till Kloten. Samma månad såldes enligt Klotens motsvarande journal sexton biljetter från denna station till Kölsjön. Andra klass fördes faktiskt i tågen, men Kölsjön frekventerades bara av resenärer i tredje klass.
Trallskjutsar
Mellan sidorna i Klotens trafikjournal finns emellertid bevis på att det var möjligt att utnyttja järnvägen också i veckorna mellan tågen. Här ligger inbladade Kölsjöns redovisningar av inkomster från trallskjutsar (som för övrigt var vida mer inbringande än biljettförsäljningen).
Under juni månad hade fem sådana skjutsar genomförts, kanske på en sådan dragdressin som syns på den (förvisso något äldre) bild från Kölsjön som vi lånar från Järnvägsmuseet. Det är banvaktsförmannen Klas Karlsson i Kölsjön ‒ samme man som undertecknat stationens trafikjournal ‒ som skickat redovisningarna, och det är väl inte osannolikt att det också är han som haft det dryga arbetet med att dra trallan på den särdeles backiga banan.
Branta backar och hög fart
Att backarna var betydande framgår för övrigt hos Helmer Linderholm, på sin tid bagare och känd författare i Bångbro med egna minnen av Klotgeta. I Långvattnets land från 1980 berättar han en vådlig historia om hur »några pojkar nerifrån bruksbygden hade travat milvägen inåt ödemarkerna för att vara med om litet logdans och annan avkoppling» och dagen därpå trötta vandrade hemåt längs Klotbanan, där de vid sidan av banan hittade en tralla och insåg att hemvägen kunde tillryggaläggas litet lättare.
Farten ökades i utförsbackarna, och i en kurva »reste sig trallan på två hjul och gnistorna sprutade om rälsen». En av gossarna tog chansen, hoppade och hamnade i Kölsjön, där han försvann »i en kaskad som slog högt över trädtopparna, med ett vågsvall som släckte kaffebrasorna i alla åtta torpställena som då fanns kring sjöns stränder». Han kunde gå i land »torrskodd i svallvågens bakvatten». Den siste ynglingen kvar ombord upplevde hur trallan på ett backkrön lättade från spåret och hörde därpå en kraftig knall ‒ men först »många år senare fattade grabben att han som första människa i världen hade krossat ljudvallen»!
Nedläggning 1934
En sådan sensation upplevde nog aldrig Klas Karlsson, som istället bara några månader efter de här aktuella trallskjutsarna avled i magsår blott trettionio år gammal. Järnvägen överlevde ytterligare några år men lades ned 1934 och ersattes av en busslinje. Numera är det inte möjligt att resa kollektivt till Kölsjön, men den som färdas på landsvägen från Kopparberg och kommer nedför den långa backen från Norra Finnfall möter det ännu kvarvarande stationshuset som ett vackert minne från Klotbanans dagar.
Källor: Klotens AB:s arkiv, vol. 190 och 199. Uppgifter också hämtade ur Ljusnarsbergs kyrkoarkiv, vol. A II a:16 och F:14.
Bildreferens, foto av Kölsjöns station: Järnvägsmuseet, JvmKAGF00249. Foto: Alfred Michelsson.
