Valborg Pousette hade några dagar tidigare anlänt till holländska Wassenaar en bit utanför Haag. Där väntade dottern Xenia och hennes make, ingenjören Adrianus van Hattum. Julen stod för dörren och Xenia – eller Xea som hon kallades av familjen – hade brevledes välkomnat sin mor att fira högtiden i deras hem, den pampiga villan Ivicke som Adrianus låtit uppföra i början av 1910-talet och som var en kopia av det danska eremitaget Klampenborg norr om Köpenhamn.
Xenia hade varit sjuk sedan en tid och den redan slanka figuren hade magrat av. När december gjorde entré var hennes temperatur normal, men magen var i olag och hon led då och då av plågor, anförtrodde hon modern.
Resan till Holland gjorde Valborg själv, med väskan fylld av lingonsylt, wienerbröd och saffransbröd från Sverige, allt efter önskemål från Xenia. Det var lite dystert, tyckte Valborg, att ge sig ut ensam i juletid. Men hon var samtidigt glad över att få träffa dottern igen.
När Valborg den 20 december anlände till Ivicke var Xenia någorlunda kurant. Valborg beskrev hur dottern sträckt ut sina händer mot henne och sagt ”hvad jag är lycklig älskade mamma att du är hos mig”. Men kraftlösheten var påtaglig, dock utan inverkan på den omtänksamhet hon visade mot andra. ”Ända in i det sista ansträngde hon sin trötta, utpinade hjärna att icke glömma någon, utan bad mig och Adriaan att skriva till den och den och önska alla en ´God Jul´” berättade Valborg för sonen Harald.
Xenia såg fram mot julens firande. Några dagar tidigare hade Haralds julbrev till systern anlänt, men Xenia ville inte öppna det förrän på julafton. Hon ville spara allt roligt till dess.
Men hon fick aldrig läsa sin brors julhälsning. Natten till den 22 december var svår och under dygnet som följde blev Xenia allt sämre. Valborg fortsatte sitt julbrev till sonen:
”… vid fyratiden på Lördagen den 23 började hon synas orolig, och sade både på Svenska och Holländska ´jag dör´ och så knäppte hon ihop sina små magra händer över sin lilla nattskjorta med de sköra banden och såg ut som oskuldens symbol och sa ´Gud hjälp mig´ – jag ska aldrig glömma henne det ögonblicket – ! och sedan gick hon långsamt, tyst och lugnt ifrån oss, och nu ligger hon med famnen full af sina älskade blommor och hör himmelriket till – ”
Xenia var 33 år då hon avled dagen före julafton 1922.
Källa: Cedercrantz-Pousetteska familjearkivet, vol. IV:2
Lisa Qviberg
Visa alla månadens dokument
