Rätten för anställda att förhandla om sina villkor och att ansluta sig till fackliga organisationer ses idag som en självklarhet, oavsett yrke och arbetsgivare. Dock var förhandlingsrätten för offentliganställda tjänstemän något som länge mötte motstånd, och det var först i och med en rad lagar som trädde i kraft 1 januari 1966 som tjänstemän inom stat, kommun och landsting fick rätt att teckna kollektivavtal och vidta stridsåtgärder. Detta kan jämföras med den övriga arbetsmarknaden som fick dessa rättigheter 30 år tidigare, 1936.
Avsaknaden av fackliga rättigheter för statstjänstemän framträder i månadens dokument, hämtat ur Uppsala Domkapitels arkiv. Stiftssekreterare O.A. Morén meddelar i ett kort brev Domkapitlet att han vägrar lämna uppgift om sin eventuella anslutning till ”viss personalorganisation”. Brevet har även undertecknats av stiftsnotarierna Karl Önnerberg och C.E. Malmquist.
Klicka på bilden för förstoring
Bakgrunden var Kungl. Maj:ts kungörelse den 14 mars 1952, där ett beslutat lönetillägg till vissa statsanställda inte skulle utgå till ”befattningshavare, som är ansluten till organisation som varslar (varslat) eller vidtager (vidtagit) stridsåtgärd i anslutning till förhandlingar i lönefrågor.” I tillämpningsföreskrifterna till kungörelsen framgår att lönetillägget endast ska betalas ut ”till den, som i samband med de kontanta avlöningsförmånernas utbetalning avgiver försäkran, att han icke är ansluten till organisation, som varslat eller vidtagit stridsåtgärd i anslutning till förhandlingar i lönefrågor.” Dessa bestämmelser väckte onekligen starka känslor på Domkapitlets kansli.
Klicka på bilden för förstoring
Morén skräder inte orden utan skriver: ”Det är beklämmande att iakttaga, hur regering och riksdag med det största demokratiska partiet i spetsen, som kämpat för och alltfort alltid åberopar demokratiska principer och ideal, beslutar utfärdande av bestämmelser, vilka verkligen äro ägnade att väcka allvarliga farhågor. Vad skall månne ske nästa gång? Blir det kanske då anmodan att deklarera, vilket politiskt parti man tillhör?”
Det ska även nämnas att Moréns kollega, stiftsnotarie Nore Danielsson, hanterade frågan på ett annat sätt. Han överlämnar visserligen en ”försäkran” till Domkapitlet, men skickar även med en fyra sidor lång bilaga där han i detalj redogör för sina invändningar mot kungörelsen. Då offentliga tjänstemäns arbetsvillkor och löner regleras i offentlig-rättslig ordning och inte, som i det privata arbetslivet, genom civilrättsliga avtal mellan parterna, blir det, enligt Danielsson, ett missgrepp att efterfråga tjänstemannens organisationstillhörighet. ”Enligt undertecknads uppfattning föreligger här ett allvarligt ingrepp i gällande rättsgrundsatser av konstitutionell natur. Det kan ifrågasättas om icke det läge, som nu inträtt, kan anses böra karaktäriseras som ett konstitutionellt kristillstånd.”
Klicka på bilden för förstoring
Vad som hände efter att kanslipersonalen inkommit med sina skrivelser är en smula oklart. I diariet har det antecknats att breven läggs till handlingarna, och bland koncepten finns avlöningslistor som visar att Danielsson fick lönetillägget i mars. Där ser man även att Morén, Önnerberg och Malmquist, trots sin vägran att lämna in försäkran, fick lönetillägget i juni, men vad som föranledde detta beslut från Domkapitlets sida framgår inte.
Klicka på bilden för förstoring
Källor:
Uppsala Domkapitel I, B 1 A:244, C 1:97, F 1 G:4, F 1 H:1
Svensk Författningssamling 1952
