Den 6 december 2017: Finland 100 år

För hundra år sedan, den 6 december 1917, antog den finländska riksdagen, Finlands lantdag, en självständighetsdeklaration, där det förklarades att landet nu skulle bli en självständig nationalstat under namnet republiken Finland. Fram till dess hade Finland från 1809 varit ett autonomt storfurstendöme under rysk överhöghet, vilket bland annat inneburit att man fick stifta egna lagar och sköta sina inre angelägenheter.

Revolutionsåret 1917 i Ryssland kom att i hög grad återspeglas också i Finland. Genom februarirevolutionen sattes krafter igång som skulle förändra landets ställning i grunden. Tsar Nikolai II hade tvingats abdikera, och många – inte minst i Helsingfors - såg detta som att personalunionen mellan Ryssland och Finland därmed var satt ur spel. Detta kom sedan också att slutgiltigt bekräftas genom oktoberrevolutionen i Ryssland samma år.

Sedan följde händelserna slag i slag. Redan i november hade senaten, den regering lantdagen hade utsett, inkommit med en proposition om en ny republikansk regeringsform med målet att förverkliga Finlands självständighet. Den 4 december kom förslaget från senaten och två dagar senare, den 6 december, beslutade lantdagen att anta självständighetsdeklarationen. Sedan dess är den 6 december Finlands nationaldag eller självständighetsdag.

Finland var nu visserligen av de flesta länder en erkänd självständig nation, men tiden präglades av djupa ekonomiska och sociala problem och orättvisor, förtryck och brist på mat och förnödenheter. Ute i Europa pågick första världskriget och i Ryssland revolutionerna. Mellan de två politiska grupperingarna i Finland, de konservativa och de radikala socialdemokraterna och socialisterna fanns inte oväntat en djup och ömsesidig misstro och spänning. Särskilt inom den konservativa finländska senaten, den regering lantdagen hade utsett under Pehr Evind Svinhufvud, var rädslan och misstänksamheten för bolsjevikerna i Ryssland men också för den inhemska ”röda sidan” utbredd. Man menade att dessa på olika sätt kunde äventyra landets nyss utropade självständighet. Härtill kom att det ännu fanns ryska förband kvar i landet.

På den motsatta sidan fanns de som hade det svårare att acceptera den nya politiska ordningen i landet, framför allt därför att ingenting, materiellt, socialt och ekonomiskt tycktes bli bättre. Konflikten mellan de två politiska grupperingarna eskalerade. Till en början fördes en aggressiv propaganda, men samtidigt beväpnade man sig. ”Röda garden” - delvis understödda av bolsjevikerna i Ryssland - respektive ”vita” skyddskårer, som förklarades vara regeringstrupper, och tillsatta för att upprätthålla ordningen, bildades. Och det gick som många fruktat men också anat: i slutet av januari 1918 var inbördeskriget ett faktum. Det skulle ta slut i maj samma år, och – i varje fall sett i ett europeiskt 1900-talsperspektiv – hör detta inbördeskrig kanske till mest grymma. Båda sidor skulle göra sig skyldiga till betydande terror och övergrepp.

I Krigsarkivet finns inte många dokument som kan berätta om Finlands självständighet. Det som visas här är två tryckta skrifter från biblioteket samt två tidningsurklipp från Wilhelm Ridderstads omfattande klippsamling från första världskrigets år. Om inbördeskriget och händelserna 1918 finns däremot åtskilligt att hämta, bland annat i Generalstabens arkiv och ett arkiv efter Svenska brigaden, den styrka av svenska frivilliga som stred på den vita sidan i kriget.

  

  


Bo Lundström
1:e arkivarie Krigsarkivet


Litteratur

Heikki Ylikangas, Vägen till Tammerfors. Striden mellan röda och vita i Finska inbördeskriget 1918 (1995)

Tryckta källor

Krigsarkivet

Wilhelm Ridderstads klippsamling, Världskriget 1914-1918,
vol. XLVIII, 1-8 december 1917

Visa alla månadens dokument

Sidan publicerad: 2012-12-13| Sidan senast uppdaterad: 2014-08-06