Våren 1695 var ogifta Brita Hansdotter från byn Burunge i Vendels socken bekymrad. Hon hade legat med soldaten Per och sedan inte haft mens; hon hade ”mist sin tid” som det hette. Betydde det att hon var med barn?
Brita berättade om sin oro och sina misstankar för grannhustrurna Malin och Maria och för Per, som sade att var det så kunde det inte hjälpas; hon fick bära och föda barnet. Brita fortsatte att bekymra sig och våndas men en dag när hon tvättade kläder och lyfte tvätten över en gärdesgård fick hon plötsligt ont. Natten därefter blev plågsam och sedan kom menstruationen tillbaka.
Här kunde historien ha slutat men det gjorde den inte. Talet hade börjat gå om att Brita kanske varit med barn och ”förgjort fostret”. Detta var en allvarlig misstanke i 1600-talets Sverige. Fosterfördrivning kunde bestraffas med döden.
Ärendet hamnade i domstol och utreddes noggrant vid två olika rättegångar vintern och våren 1696. Flera vittnen förhördes och både Brita och Per fick upprepade gånger besvara frågor om hur det egentligen varit med mensen och graviditeten. Brita medgav att hon ett tag hade misstänkt att hon var med barn men nekade till att verkligen ha varit gravid eller orsakat en abort. Däremot hade mensen uteblivit en tid och detta hade gjort henne ”sjuk så att blåsor slagit upp på alla hennes leder”.
Det är påtagligt hur öppen Brita var om blödningarna som inte kom och rädslan att vara med barn. Hon var noga med att berätta om läget, inte bara för Per utan också för grannarna. Faktum är att det kunde vara farligt att inte berätta.
Lagstiftningen om barnamord var sedan mitten av 1600-talet mycket sträng och fastställde att hemlighållandet av en graviditet utgjorde en del i ett brottsligt beteende. Den kvinna som hade en otillåten relation, dolde sin graviditet, födde i hemlighet och gömde barnet skulle dömas till döden för barnamord om hon inte kunde bevisa att fostret varit dödfött. Man behövde alltså inte bevisa att kvinnan mördat barnet. Bestämmelsen lästes upp både i kyrkor och domstolar flera gånger om året, för att alla skulle känna till den. Om något gick snett med en graviditet var det alltså säkrast att ha berättat om den för andra, precis som Brita gjort.
Till sist beslutade domstolen att frikänna Brita. Hon höll fast vid sitt nekande och det fanns inga bevis mot henne. Inte heller hade hon försökt dölja varken den sexuella relationen med Per eller misstankarna om havandeskap.
Per hade redan i början av rättegången förklarat sig villig att gifta sig med Brita, bara ryktet om att hon varit med barn kunde få ett slut. När nu domen förkunnats räckte han henne handen så att alla kunde se att de skulle bli man och hustru. Så blev det också; den första december 1696 vigdes Brita Hansdotter och soldaten Per Johansson Aller och ett år senare föddes deras första barn Johan.
Klicka på bilden för att se den i större format
Efter att domen avkunnats den 2 maj 1696 skedde följande: "Soldaten Allder rächte Brijta in för Rätten handen att willia ächta henne och dy blefwo dhe jembwäl för böter för sitt begångne lönskaläger förskonte."
Klicka på bilden för att se den i större format
Som sista par bland "Copulerade och Sammanwigdhe" i Vendel 1696 står Per och Brita, vigda tisdagen den första december.
Månadens dokument från Landsarkivet i Uppsala maj 2017
Vendels tingslags häradsrätts arkiv volym A I:2, Vendels kyrkoarkiv volym C:2.
