Inga Bengtzon är en i kyrkliga kretsar och diakonala sammanhang särdeles välkänd person. Hon hade bland annat åren kring 1950 posten som ungdomssekreterare i ärkestiftet och utbildade sig 1952–1954 till diakonissa vid Samariterhemmet i Uppsala, vilket hon senare ledde.
Hon blev 1979 president för den internationella organisationen Diakonia och fick fyra år senare säte i Svenska kyrkans centralstyrelse.
Inga Bengtzons arkiv finns sedan en tid i Landsarkivet i Uppsala och är just nu föremål för att ordnas och förtecknas. Under arbetet föll edra arkivtjänstemän över några brev från unga tyska flyktingflickor som önskar sig brevvänner i Sverige. Sammanhanget består i att Inga Bengtzon våren 1951 som representant för Riksförbundet kyrklig ungdom gjorde en studieresa i syfte att bese Inomeuropeisk missions hjälparbete i nordvästra Tyskland. Hon beskriver själv i en mer sentida reseberättelse som återfinns i arkivet hur resan »på sätt och vis blev början till ett helt livs engagemang inom diakoni och diakonat». Turen söderöver gick i buss och samordnades med en av Inomeuropeisk missions barntransporter – genom organisationen fick behövande tyska barn för några månader vistas i Sverige för att äta upp sig och komma till krafter.
Situationen i de delar av Tyskland som besöktes var kraftigt präglad av den enorma flyktingströmmen österifrån, om vars omfattning man kan få en uppfattning när man vet att delstaten Niedersachsens befolkning sommaren före kriget utgjorde 4 539 000 personer men vid årsskiftet 1948–1949 hela 6 890 000 personer. Till hjälp hade Inomeuropeisk mission byggt upp hjälpstationer – en sådan kallades ett Schwedenheim – i bl.a. Hannover och Cloppenburg. Vid dessa svenskhem fanns bl.a. barnträdgårdar och barnhem, där bedrevs klädutdelning och arrangerades flyktingaftnar. Många hembesök hanns också med, och i den nyssnämnda reseberättelsen beskriver Inga Bengtzon levande den svåra nöd som hon möttes av när hon följde med på sådana hembesök. Tisdagen 3 april 1951 åkte Inga Bengtzon från genomgångsflyktinglägret Poggenhagen till Schwedenheim i Cloppenburg (beläget sydväst om Bremen).
Schwedenheim i Cloppenburg
Också i Cloppenburg deltog Inga Bengtzon i hembesök – bl.a. hos flera familjer som bodde i stallkammare – och var även med under en ungdomsafton. Det var också här hon fick sig överantvardade de inledningsvis nämnda breven skrivna av tyska flickor ur flyktingfamiljerna. Elfriede Demuth, 14 år gammal och med adress Barack I, önskar sig »eine schwedische Freundin mit der ich in Briefvechsel treten kann» (en svensk väninna som jag kan börja brevväxla med), och den tolvåriga Helga Haider, som bor på samma ställe som Elfriede, har formulerat sig på enahanda vis. Smått hjärterörande är ett tredje brev, som i översättning lyder sålunda: »Jag heter Rotraut Gottschalk och är 11 år. Min hembygd är Östpreussen. Det bittra kriget har fördrivit oss till Västtyskland. Min far var kakelugnsmakare och blev 1944 saknad i Ryssland. Jag har en syster på 14 år. Min mor måste varje dag gå och arbeta eftersom det understöd som vi får inte räcker till. Jag går en gång varje vecka till Schwedenheim, som ligger alldeles i vår närhet. Där knåpar vi eller handarbetar. Jag har en önskan att komma i förbindelse med en svensk väninna.» Hur gick det då för flickorna? Inga Bengtzon skriver: »Det var inte så lätt att finna ungdomar i Sverige, som ville brevväxla på tyska. Dessutom var den adress dessa tyska ungdomar gav alltför tillfällig. Tyvärr blev det därför endast i något enstaka fall som brevväxling kunde komma till stånd.» Man ville hoppas att något av dessa enstaka fall liksom Inga Bengtzons arkiv också kunde hitta sin väg till arkiven och bevaras för framtiden.
Månadens dokument april 2017 Inga Bengtzons arkiv (under förtecknande).
Visa alla månadens dokument
